Senaste inläggen

Av Maria - 8 februari 2015 21:19

Livstid i Gällivare


Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu. Gällivares inflyttare har fått tid till att umgås och att bara vara.

 

"Jag har inte tid" är förmodligen ett av våra vanligaste påståenden. De senaste hundra åren har det uppfunnits en mängd apparater och hjälpmedel som alla syftar till att spara tid. Aldrig tidigare har det funnits så många tidsbesparande prylar och samtidigt så många som upplever sig ha brist på tid. Sverige är bland de bästa i världen på lång föräldraledighet, antal semesterdagar och arbetstid. Några av oss arbetar övertid för att ha råd med städhjälp - för att spara värdefull helgtid. Ekvationen går inte riktigt ihop. Att flytta till en ny ort kan ge mer eller mindre tid till att leva livet som man önskar. Hur ser Gällivares inflyttare på det här med tid och vad gör de av den? 

 

Någon har räknat ut att vi i genomsnitt lever i 30 000 dygn. Tid är kanske det enda vi människor har och frågan vi bör ställa oss, är vad vi egentligen gör av den. Mirja Andersson, Stockholmstjejen som nu kan titulera sig Gällivarebo, gjorde precis det. 

- Jag räknade någon gång vad jag gjorde av min tid och insåg att jag borde ha tre till fyra timmar över varje dag. Åtta timmar sömn, åtta timmar arbete, en timma träning och tre timmar till handling, matlagning och ätande. Så var tar de vägen, de övriga timmarna?

Vi har bestämt träff på IN Gellivare - Inflyttningsservice kontor och Mirja tackar nej till kaffe, hon har med sig en rawfood smoothie. Hennes naturliga fräschör och sportiga stil vittnar om en aktiv livsstil ute i friska luften. Hon är eftertänksam och låter svaren ta tid. 

Hur var vardagen i Stockholm?

-I Stockholm är det konstigt om man inte har ett späckat schema. Man ska träna, ha högsta betyg, göra karriär och vara social. Här i Gällivare är man mer accepterad för den man är, där ska man följa "mallen" och vara som alla andra. Här upplevde jag för första gången att en läkare hade tid för mig. Folk stannar och pratar med mig när jag går på ICA, ibland fem minuter. De tar sig tid att stanna upp, så är det inte i Stockholm.

 

På många sätt framstår Mirja som tjejen som har hittat hem och man kan säga att hon lever sin dröm. Det dagliga timslånga pendlandet till Kungliga Tekniska högskolan och det späckade schemat har bytts ut mot långa skidturer och vandringar i Laponias fjällvärld. Hon har anpassat sig snabbt.

-Nu tycker jag att det tar lång tid att ta mig till Dundret från Koskullskulle, ibland 17 minuter. Jag kan även bli slapp av att ha för mycket tid, ibland tar jag mig inte för någonting. 

Mirja äger och driver företaget Fjällaktiv Lappland och förutom naturnära skid- och vandringsupplevelser, erbjuds tid till självreflektion och vila från all slags elektronik. Hon kallar det för en "digital detox". Ibland leder hon fjällturer som varar en hel månad, då hon utbildar amerikanska ungdomar i friluftsliv och ledarskap. Innan turen lämnar de ifrån sig all elektronik, förutom kameror.

Hur reagerar de då?

- Först tycker de att de är jobbigt, många har aldrig varit utan sin mobil. Sedan lugnar de ner sig, kommer bort från facebook och allt det andra. Jag får ta del av många historier, någon har förlorat ett syskon, någon annan lider av anorexi och i vissa fall självmordstankar. Det gäller att se varje människa och att inte vara för hård i kritiken. 

 

Mirja konstaterar att vi är gjorda för att leva i social gemenskap, nära naturen. Kontrasten är skarp, halva året är det full fart med jobb, turer och människor. Då har hon inte ens en halv dag för sig själv. Andra halvan är det mest sambon Anders hon umgås med.

Hur trivs du med den lugna halvan?

- Ja, det är ju inte bara att gå över till närmsta tält för en enkel pratstund. Då blir det ofta tid på facebook istället. Jag är inte den som vill glo på TV eller hänga framför datorn, så jag har valt att arbeta extra istället.

Du är mån om din tid?

Ja, vad ska man ha tid till om man inte använder den?

 

Göran Aronsson står näst på tur för att prata om "livstid" i Gällivare. Han är sig lik, snälla ögon och ett finurligt leende. Det har gått över ett år sedan vi sist sågs, under en vandring i Muddus nationalpark och Göran känner sig nu som en "helt vanlig Gällivarebo". 

-Jag gör inte så jävla mycket, jag jobbar och trivs. Det är skönt att bara vara hemma eller att ta en fika. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och vill jag träffa folk så drar jag upp till Dundret. 

Jag kommer aldrig att glömma vad du sa till mig, sist vi sågs, när jag frågade vad som var det bästa med Gällivare.

- Haha, ja det här med att sova! Numera somnar jag lätt på kvällarna, det gjorde jag inte förut. Jag sover för jävla bra här uppe. Här har jag ingen stress över att göra en massa saker, det kommer och jag hinner. Tidigare, i min hemstad Mariestad, så var jag en TV-narkoman. Nu äger jag inte ens en TV, jag behöver den inte.

 

Under turistsäsongen körde Göran bussen mellan Gällivare och Ritsem. Åtta timmars körning, tur och retur, efter vad många kallar "Sveriges vackraste väg". Han berättar med värme om en enastående arbetsmiljö med mäktiga fjäll, förväntansfulla passagerare på väg upp och nöjda passagerare på vägen ner. 

- Som busschaufför har jag ofta tid att lyssna på passagerare som vill prata. Man kommer ganska djupt, då det är inte många andra som tar sig tid att lyssna på livsöden. 

Vad får du ut av det?

Det är tid som ger mig mycket. Jag får nya influenser och information, jag har lagt upp en slags kunskapsbank. Dels får jag mycket kunskap om området, av de som kan historien om Vägen Västerut, sedan får jag som sagt  lyssna på människors olika historier.

Är det någon historia som du speciellt kommer ihåg?

Ja, det var en 75-åring som berättade att hans fru hade gått bort. De brukade vandra och nu ville han åka upp igen, för att vara där de hade gått tillsammans. Det kändes i hjärtat.

 

Göran ger sina passagerare "lyssnartid", där och då, utan att de har någon relation. Han berättar att han blir den ideala samtalspartnern, "då man kan vara helt chosefri".

-Nu hinner jag prata med folk och det har öppnat mina tankebanor. Jag ser saker och ting på ett sätt, så lyssnar jag på någon annan och då tar jag till mig en bit av det. Det har ändrat mitt synsätt och dessutom så trivs jag ju förbannat bra här!

 

För snart två år sedan klev två shortsklädda holländare in på kontoret. Jeroen och Hester van Beek var på genomresa, på väg till Norge, med sin husbil. Det visade sig att de var nyfikna på en framtid i Sverige eller Norge, ett lugnt liv på landsbygden lockade där hemma i tulpanernas, trångboddhetens och bilköernas land - Holland. Innan de hann köra vidare hade jag sett till att de, inom loppet av en timma, fick varsin intervju. En vecka senare började Jeroen att arbeta, dock inte var den första intervjun ägde rum - utan på företaget Maskintjänst. Hester flög ensam ner till Holland för att säga upp sig från arbetet och för att packa ihop bohaget. Nu har vi lärt känna varandra bra men något är annorlunda med Hester, hon har fått stor mage. I maj berikas Yrttivaara med ytterligare en invånare. 

Kommer ni ihåg när vi pratade om pendlingen till Yrttivaara?

-Pendlingen tog mycket tid i Holland, det fanns ingen energi till träning. Jag kunde sitta i bilen två timmar på väg hem från jobbet. Tiden gick åt till att vänta så jag lyssnade på musik och pratade i telefon med Hester för att inte somna. Att köra tre mil i Holland tar lika lång tid som att köra sex mil här. 

Hester skrattar och berättar att de tyckte att det var vackert och roligt att pendla till Yrttivaara: "Åh en ren, ta en bild!" Nu har de vant sig, det har blivit vardag även här i Sverige: "Akta, en ren!"


Vi pratar om vad de gör med sin nyvunna tid och de berättar att de egentligen inte har hunnit njuta så mycket, än. Det tog ungefär ett och ett halvt år innan allt föll på plats med språk,arbete, personnummer och allt det andra som vi kan kalla svensk byråkrati. Jag nickar instämmande, det blev många möten och några trötta suckar här på inflyttningskontoret. Genom fram- och motgångarna har jag följt dem. Ett starkt minne är när Hester höll en lång presentation, på svenska, i ett fullsatt konferensrum på Företagsbolaget. Hennes arbetsgivare, Nordströms Assistans, ville berätta om deras "nyrekryterade pärla" för att inspirera fler arbetsgivare att anställa folk utifrån. Vi var imponerade. Nu är det bara ett alldeles eget hus som saknas.


Hur har livet och er tid förändrats?

- Nu umgås vi med våra grannar, badar bastu och åker skidor i skogen. Jag går på fru- och stickkvällar i byn. Då träffas alla fruar och vi har jätteroligt tillsammans. Vi hoppas att vi kan hitta ett hus att köpa i Yrttivaara, vi vill inte flytta och börja om igen. I Holland hade vi ingen kontakt med grannarna, jag försökte men det fungerade inte. Det var mest att arbeta, äta och sova då. 

Kommer ni ihåg när ni ringde mig och hade en fråga om det här med bastubadande?

-Just det, det var då en granne ringde och frågade om vi ville komma över på en bastu. Jag blev mycket fundersam, badar man verkligen tillsammans med sina grannar? Hester sa: "Ring Maria och fråga!" och tydligen så var det normalt. 


Vi skrattar tillsammans, så som vi alltid gör när vi ses och när de stänger dörren efter sig, sitter jag kvar med ett leende. Det verkar som att Gällivares inflyttare har fått tid till vänner, naturupplevelser och avslappning. 











 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Av Maria - 2 september 2014 20:30

Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.  

Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen försöka övertyga, sina redan frälsta gelikar?


Jag vet att du inte räknar dig till gruppen "unga, arga män". Jag vet att du finns i min släkt, i min bekantskapskrets och bland de jag möter i mitt arbetsliv ibland. Vi är fortfarande vänner på facebook för jag bad dig aldrig att ta bort mig som vän, när facebook-appen "avslöjade dig". Jag vet att du ibland läser mina uppdateringar som handlar om människor och deras öden, som jag möter i mitt arbete med våra inflyttare. Så som jag brukar ta del av dina inlägg om  invandring och flyktingpolitik. Ibland delar du artiklar från Fria Tider eller statusuppdateringar från, milt sagt, frispråkiga kritiker. Jag brukar läsa dem och ibland kommenterar jag men jag tänker mig för. Det sista jag vill är nämligen att reta upp dig eller dina liktänkande.


Jag är inte ute efter att provocera eller att vara nedlåtande. Det enda jag vill är att förstå och bli förstådd.

Jag önskar att du hade upplevt mina möten under dagarna två. Det hade varit så mycket enklare, än att med mina enkla ord försöka förmedla allt som tynger, bekymrar och gläder mig. Jag hoppas att du läser vidare.


Igår fick jag besök av Zlejko, vår inflyttade kroatiska bagare.Jag träffade honom och hans medföljande vän för ett halvår sedan då de promenerade runt i ett iskallt Gällivare, knackade dörr och erbjöd sig att provjobba. De var inte prioriterade i projeketet IN Gellivare, då de varken hade arbete eller boende, men det såg vi mellan fingrarna med som vanligt. Jag och min fd. kollega Jerk gav oss fan på att vi skulle få äta "andra bullar" i Gällivare en dag. Det tog oss en och en halv månad  av telefonsamtal och mailande på övertid innan vi fick till ett konkret möte med en arbetsgivare. Inte minst fick vi hjälp av vår sakkunnige varjedagshjälte på Arbetsförmedlingen, Tord. Två veckor senare bars det in ett fat med nybakat bröd, arbetsgivaren var mer än nöjd hälsade han. De fick tillsvidarekontrakt och blev skattebetalare i Gällivare kommun. De läste svenska på ABF och studerade hemma efter jobbet. En dag bars det in ytterligare ett fat, nu med bakelser. Zlejko ville fira att han hade köpt sig en bil,en skrothög i klass med min Ford, men lika stolt var han för det. Han hälsar på ibland och då diskuterar vi politik, historia, och vardagshändelser. En dag var han bekymrad och jag lyssnade.Han berättade att han blivit anklagad för att vara "tjyvaktig och kriminell, som resten av landsmännen" och dessutom hade han "tagit någon annans jobb". Han tog det med lugn men han var lite ledsen, då det enda han hade gjort var att försöka lära känna denna person. Han konstaterade att samma problem finns överallt,inte minst i Kroatien och att en positiv inställning och fortsatt vänlighet är det enda som kan råda bot. 

-Jag blir vän med henne en dag, sa han med ett ansträngt leende.


Igår stod han åter där, på parkeringen, nu i sällskap med sin fru och sina två barn. De hälsade artigt på engelska och gav mig ett paket. Det var en keramikduva från hemlandet. Frun var rödögd och ursäktade att hon var lite ledsen. De var på väg till skolan och barnen var finklädda. Hon förklarade att hon var orolig för hur barnen skulle tas emot och om de skulle få nya vänner. Jag tröstade och sa att det löser sig med tiden, "det gör det alltid". Jag har nämligen fått det bekräftat så många gånger, i mitt arbete.


Idag läste jag ett meddelande av vår rumänska vän Marius, som gick från koja till slott, tack vare alla människor här i Gällivare som gav sitt förtroende, sin tid och energi. Han beskrev hur hans resa från hemlöshet, hopplöshet och gatuliv till arbete, boende och "normalt liv" påverkat honom. Nu ville han ge tillbaka och beskrev vad han gjorde för olika människor som kom i hans väg. Dessutom hade han gett mitt samiska tennarmband och gåva till en leukemisjuk pojke som behövde det bättre. Det var tur att jag läste det innan dagens sista möte.


Dagen började bra med det vanliga, rådgivning och kontaktförmedling gällande arbete, boende, fritid, skola och barnomsorg. Största inflyttargruppen kommer från länet, följt av övriga Sverige och utlandet. Så kom sista mötet för dagen och blodsockret var lågt efter papperexcersis med våra nyinflyttade holländare. De väntade på mig i bordet och jag såg direkt att något var fel. Mamman och barnet som jag träffat några gånger, som flytt från sitt hemland och som bor här sedan ett och ett halvt år tillbaka. De hade brev med sig och när flickan gick på toaletten bad hon mig översätta innehållet till engelska. Det var ett brev från advokaten som meddelade att de nu skulle prövas en andra gång, för uppehållsrätt. Det brast för henne och hon grät så hon skakade. När flickan kom tillbaka så gömde hon ansiktet i händerna och torkade tårarna. Flickan blev stel och rädd, tittade på mig som fick förklara att mamma är orolig. Jag kunde inte säga att allt löser sig, det vågade jag inte, av erfarenhet.


Jag försökte avleda henne, prata om fotbollsträningen som hon påbörjat, om hennes nya klass och allt roligt som händer i skolan. Till slut log hon och berättade om träningen, som betyder mycket för henne. Tack vare några Gällivarebor, som sponsrade fotbollsskola i somras, tränar hon nu tre gånger i veckan. Tre kvällar i veckan lämnar hon lägenheten som de delar med tre andra kvinnor. Tre kvällar i veckan får hon tänka på något annat än mammas oroliga blick och bråken från rummen intill. Gissa vad dessa tränare och kompisar betyder för henne, hon pratar om dem hela tiden. Hon pratar svenska, nästan flytande och hon har slutat i Internationella klassen. Hon vill vara som alla andra men pengarna räcker inte till. De pantar burkar och mamman vill så gärna arbeta, men hon får inte.

Flickan har börjat skratta och hon spelar piano med en vänlig själ, som vill ge henne chansen att utveckla sin talang. Hon står i kö för pianoundervisning men vi vet att hon kan bli utvisad, innan hon är nummer ett i kön. Varje dag och varje natt lever de med hotet om att tvingas återvända. 


Jag tänker inte berätta vad de blivit utsatta för, det blir bara för mycket. Ärren och läkarutlåtandena talar för sig själva och jag har gråtit i min ensamhet. Jag grät över all ondska och det faktum att vi inte kan lova en ung mamma och hennes lilla dotter att de får fortsätta leva och läka här. Sedan grät jag ännu mer för att de ska behöva mötas av fientlighet, misstänksamhet och hat när de behöver omvårdnad, omtanke och en ny chans. Det handlar om en liten flicka, inte om etnicitet, hudfärg och nationalitet.


Döm inte någon förrän du gått en mil i hens mockasiner, det gäller både dig och mig. Jag hoppas att du vill besöka mig på kontoret så får jag även visa siffror från färska rapporter, som bekräftar det faktum att vi går plus på vår invandring. Men det visste du säkert redan. Hjälp mig i sådana fall att förstå vad det hela handlar om.


Maria IN Gellivare-Inflyttningsservice






Av Maria - 14 juni 2014 00:08

Vi väntade i mörkret på en smal kullerstenstrottoar under en sliten krogskylt. Ni klev ut ur taxin. Ett mörkt hårsvall, ett äkta leende, glimten i ett par vackra och goda ögon bredvid vår vän, som vi kände sedan tidigare. Det var första gången jag såg dig. Vi satt tillsammans på den inrökta, anrika Malmökrogen med vinröda sammetstapeter och drack vin. Vi kände in varandras röstlägen, skratt, rörelser och äkthet. Jag tror att en del hade sett dig som ett hot, för vacker och för glad men jag var såld. Ok, jag vet att jag snor det från dig, som sa att du var såld på mig. Så här i efterhand vill jag tro att jag tänkte att this is the beginning of a beautiful friendship.


Du har berättat att ni låg och sov när vi ringde, nykära och rusiga i skrynkliga lakan. Det hade varit så skönt att stanna kvar där i sängen, osminkad och varm men du bestämde dig för att ge hans vänner en chans. Hur många andra hade klivit upp? Jag är så tacksam att du trotsade bekvämligheten, tröttheten och de perfekt tempererade sängkläderna. Jag är så tacksam att du kammade ditt rufsiga hår, duttade på foundation, pudrade ditt vackra ansikte och avslutade med lite mascara. Redan där visade du din generositet och din stora, vackra själ. Den som jag så många gånger beundrat och förundrats över.


Det är nog ingen som förstår det här förutom du. Det är det som är hela grejen. Jag kommer ihåg när du skällde ut mig. Det var så obehagligt och obekvämt där på den soliga trottoaren vid Värnhem, på väg in mot stan. Jag tänkte försvara mig fast jag visste att du hade rätt. Det hade varit en snabb utväg att käfta emot dig eller att rycka på axlarna,bara för att skydda mig själv. Jag var så förundrad över ditt mod, att du inte undvek konflikten. Du tog den för att du brydde dig, på riktigt. Sedan var allt som vanligt igen men jag var lite avvaktande ett tag. Jag inväntade eventuella förebråelser, i kölvattnet, men inget kom.


Vi promenerade mycket. Från Kamrersgatan mot Värnhemstorget, kikade på tavlorna i ramaffären, fortsatte ner till kanalen och vidare till Drottningtorget.Vi studerade halvt nedsläckta skyltfönster, passerade halvtaskiga kvartersskrogar och undvek att trampa i hundbajs. Ändå lyckades du göra det och du gapskrattade så att jag började skratta. Vi skrattade tills vi grät och jag hade träningsvärk i magen dagen därpå.


Vi hade våra bekymmer. Vi ältade och lyssnade på dem under våra promenader. Jag önskar att vi hade förstått bättre men det var inte möjligt. Den livskunskap vi har idag kan bara födas ur erfarenhet, smärta, sorg och stunder av äkta glädje. Du gifte dig och du födde barn så vi vet vad äkta glädje är.


Klockan är så mycket nu min vän men jag kan inte sova.Det gör så fruktansvärt ont. Det enda jag vill är att allt ska vara som förut, precis som vanligt. Du och jag promenerandes från Värnhem till Drottningtorget och vidare in till stan och Möllan för att äta på Carib Creol, som vi gjorde sist. Förtroliga samtal över en bit mat och alldeles för höga skratt. Eller du och jag här på en sandkulle med utsikt över Vassaraälven och Dundret.


Du är en kämpe, den största jag träffat på. Till och med när jag gråter som mest får du mig att skratta fast tårarna fortsätter att rinna. Du lever ditt liv fullt ut, älskar och blir älskad på riktigt. Jag tror att du har läst Vilhelm Mobergs bok, En stund på jorden. Det hade kunnat vara dina ord min vän:

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.


Jag älskar dig min vän.















Av Maria - 9 juli 2013 00:41

"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsommarblomster, rallarrosor och en tidigt blommande renfana trängs bland de andra invånarna i vägkanten. Ängsklockorna utmärker sig genom att vara få och violerna kikar blygt fram bakom hårda respektingivande brudborst och skira fräken.


Längs Strandvägens slingrande grusväg rastar vi våra pigga jakthundar, rycker bestämt i kopplen när de störtdyker i dikeskanterna på jakt efter möss, som snabbt ilar in i små hålor mellan de täta och majestätiska granarna som är så olika Malmfältens taniga släktingar. Fräken och rönn omger deras grova stammar och skapar en mystisk och lummig atmosfär, likt trolltyg i Tomteskogen.

 

Vi promenerar i sol, morgonens lovande livgivande strålar och kvällens rogivande mjuka sken. Vi är omgivna av ivriga och påflugna mygg. De hindrar oss från att stå för länge vid Kalixälvens strand, vi rör oss hela tiden. Vi viftar, kliar, frustar och blåser men vi tar det med ro. De hör hemma här, precis som vi och vi vet inte hur en sommar skulle vara utan dem.


Kanske skulle vi sitta ute i skira sommarklänningar, precis som i södra Sverige och kanske skulle vi dofta Clean- cotton fresh istället för Bäckolja. Längs Strandvägen beundrar vi djupgröna välklippta gräsmattor som de äldre klipper med precision trots värkande ryggar efter många år av slitsamt skogsarbete. Arbetet som gav dem både mat och svåra tankar. Gammelskogarna som de vandrat i sedan barnsben, skogarna som gett dem både tjäder, bär, tröst och älg, tvingades de kapa och trasa sönder - för att försörja sig. När fågelbon föll till marken och barndomens lekplatser försvann bland röjsågar och maskiner, hände det att tårar torkades med skjortärmen men bara när ingen såg. På kafferasten skojade man, berättade historier på meänkieli och drack kokkaffe från svarta pannor som kokats över kåddoftande tjärved. Ögonen tårades av röken och skjortärmen blev torr igen.

 

Sluttningarna ner mot älven skiftar i lila och cremévitt, älggräs och rallarrosor målar dem vackert. En och annan platt soltorkad groda vittnar om att bilar rullar längs vägen men mest är det ljudet av sommarskor eller slitna cykledäck mot knastrande grus som hörs. Samma härliga sommarljud som när jag var barn, det enda som inte förändrats genom åren. Jakthundarna som jag rastade då, eller rättare sagt - som rastade mig, är skjutna och begravda. Min farfar som jag höll i handen, spelade badminton med och serverades småplättar av, saknas oss. Min mormor som promenerade i timmar, tittade på myror så länge vi ville och som aldrig drog oss i handen för att skynda på, saknas oss. Kvar är en förvirrad liten farbror med kraftiga muskler, lockigt hår, ett charmigt leende och glimten i ögat, min morfar som numera bor i Pajala.  

Men ännu får vi prata med Narkens huvudrollsinnehavare, de varma och bestämda tanterna som du kan se bära hatt och läppstift med självklarhet, gubbarna som är impregnerade av bäckolja och som skrattar hest och högt, direkt från hjärtat. Men det är en annan historia som ska berättas en annan kväll.

 

 

Godnatt älskade by!

  

Av Maria - 10 mars 2013 20:50

Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan. Varje helg och lov åkte vi glada och förväntansfulla upp för den gamla skogsbilvägen, kantad av tjädermarker och tornedalsk gammelskog. Vi körde sakta och undvek noggrant alla gupp som hotade att förstöra underredet på bilen. Värst var det vid Larssons lada, där fick vi krypköra längs de frodiga blomsterängarna som ändrade karaktär efter sommarens korta skiftningar och hästbromsarna flög ihärdigt bredvid bilen med löftet om blod.


När gården, mitt i skogen, blev synbar som en ljusgrön glänta slog hjärtat extra slag. Varje gång möttes vi av mormor som med sitt vänliga leende och vitlockiga hår, vinkade på den lilla stugbron kantad av doftande tornedalsrosor och färggranna liljor. Morfar såg man oftast inte till direkt, han kilade fram som en snabb och smidig vessla på brunnstigen med ett ok på axlarna och vattenfyllda plåthinkar som tyngd över hans bara överkropp. Morfar doftade tjära eller rättare sagt en blandning av bäckolja, djungelolja och motorolja. Han var muskulös och brunbränd med tjockt vågigt hår. "Mommon  piga", varma mjuka kramar och sedan titta på deras många och stora blomrabatter som morfar ihärdigt bar vatten till. En snabb kram, mera en klapp i ryggen, av morfar som ofta blev lite obekväm, då han sällan eller aldrig fick en kram som barn. Men han kramades för vår skull och skrattade lite generat.


Utan krusiduller tog de hand om oss: bäddade i den lilla kammaren, stekte korv och fläsk till deras egenodlade mandelpotatis, värmde bastu och kramade godnatt. Mormors vita flanellnattlinne med blåa rosor luktade VIA och morfars regelbundna snarkningar vaggade tryggt in oss i djupsömn. Nätterna var ljusa och på gården hoppade harpaltar och harmammor mellan de frodiga odlingarna. Ibland vaknade vi av morfar som jagade flugor med flugsmällaren eller av hundarnas käftar som slog ihop efter irrande getingar och döende bromsar. På morgonen vaknade vi till doften av kokkaffe och knaster i vedspisen. Då hade morfar redan varit uppe i flera timmar för att hugga eller bära ved. Kanske skruvade han i deras gamla Volvo som de vårdade så ömt ända tills den dagen då han slutade att köra. Mormor satt vid köksbordet, som hennes morfar tillverkat, och bredde smörgåsar och ofta sjöng hon sånger från barndomen.


Varje dag följde vi dem; i skogen, till Lahnabäcken eller till Korpilombolo för att handla korv, snus, Radar och karra. Karra, eller karameller, fick vi äta före maten, efter och däremellan. Det märktes inte för vi sprang ute hela dagarna och kvällarna. Det var ett enkelt och härligt liv på Juoksuvaara-berget tillsammans med mormor och morfar. De pratade meänkieli- tornedalsfinska och ofta somnade vi i sovalkoven när de vuxna pratade om svunna tider på språket som vi knappt förstod. Det var tryggt, enkelt och rejält.


Min mormor och morfar låg aldrig någon till last, de betalade sina räkningar- alldeles för tidigt och arbetade ihärdigt trots kropparna som värkte efter ett helt liv av skogsarbete och ladugårdsslit. Morfar gick inte till läkaren och sydde själv ihop sitt köttsår med björntråd och bränd nål. Det är sanningen och inget det skrävlades om.


En vacker sommardag ramlade mormor och bröt benet. Det var början på slutet.


Nu ska jag berätta vad en liten notis i tidningen, om stängning av ett äldreboende, kan innebära i det verkliga livet. När mormor bröt benet var de tvugna att lämna sitt älskade Juoksuvaara för att vårdas på Garvaregården i Pajala. Morfar ville hellre dö än att flytta dit, så sa han ialla fall, men insåg att han inte klarade att ta hand om mormor som blev svårt sjuk i samband med olyckan. Dessutom hade han själv fått en stroke och tappat mycket av hans forna kraft. Ytterst motvilligt flyttade han in, om än med ett litet hot om att en dag rymma tillbaka till skogen. Det gjorde han inte, för han var där mormor var- alltid vid hennes sida. Det var mormor som gjorde morfar hel, som höll ihop. Från början satt han bara inne på deras eget rum, tittandes på TV, medans mormor socialiserade med personalen och de övriga boende. Efter en tid vågade han sig ut och började sakta men säkert att trivas. När allt började gå riktigt bra blev mormor sämre och lämnade oss till slut, i stor sorg och saknad.


Vi var rädda, hur skulle det gå med morfar? Skulle han överleva begravningen och ensamheten? Han överlevde men inte mer. Han sov och sov. Men så en dag hände något, han ville vara med i köket. Hans "flickor och tanter" lockade ut honom med bullbak och skämt på tornedalsfinska. De vissta hur morfar skulle tas! Dagarna gick och morfar började leva, han spelade kort och han njöt av att sitta i köket där varje måltid lagades i de boendes sällskap. En dag åt han till och med bönor, då förstod vi vidden av denna fantastiska och rejäla personals idoga arbete. De lyckades med det omöjliga och fick morfar att bli social.


Morfar fick till och med en kompis som flyttade in, de kände varandra sedan tidigare och en omedelbar vänskap tog vid. Nu satt morfar uteslutande i det gemensamma köket. Det doftade nybakta bullar och vi möttes av två skrattande vänner när vi kom på besök. Personalen pratade, skojade och fick morfar att må bra, så mycket bättre än vi någonsin hade kunnat hoppas eller tro.


Så hördes ett rykte, "Garvaregården ska stängas". Vi kunde inte tro att det var sant. Precis när morfar vaknat från sin sorg, sakta rest sig och hittat tillbaka till livet, så skulle de, vem?, rycka undan mattan. Vi hoppades, pratade, protesterade och våndades. "Inte kan de väl...och personalen som är så bra, ja de gamla mår ju så bra trots sorger och besvär."


De kunde! En liten notis och sedan var det igång. Först flyttade morfars vän, han slutade att prata och skratta på det nya boendet hörde vi. Nu har morfar flyttat.


Konsekvenser? Hans äldsta dotter ligger sömnlös av oro och ångest, bär med sorg i bröstet hans saker till det nya rummet på det nya boendet, på den nya adressen. Lämnar sin pappa som med förvirrad blick följer henne till ytterdörren. Personalen gör sitt bästa men det är fler boende här och tiden är knapp- de springer. På natten vandrar morfar, sedan blir han arg och slår en i personalen. Personalen får ta all hans förvirring, oro och ilska. De kämpar och gör sitt allra bästa, de är pressade och lågavlönade. Men de kämpar, varje dag och varje natt. Hur de mår kan vi bara ana.


Morfar börjar att kissa på sig och en grå hinna lägger sig över hans ögon. Vi håller tillbaka, men vill bara släppa ut alla tårar som hotar att välla över när vi är på besök. Vi biter ihop och försöker skoja med morfar, ibland ser vi en glimt av hans riktiga jag. Vår morfar med det finska "sisut", jävlar anammat! Sedan försvinner det lika snabbt och servetten han rullar går sönder av hans nervösa plockande och vikande. Personalen ser hur vi mår och i köket släpper vi ut några tårar som bränner. De vet, de är kompetenta och rejäla även här. Sliter och gör sitt yttersta för att räcka till och hinna med.


Vi vinkar motvilligt hejdå och i bilen kommer tårarna som vi inte ville att morfar skulle se. För att trösta oss åker vi till Garvaregården, en trygg och hemkär plats. Väl där möts vi av nya gamlingar, larmet tjuter och personalen springer mellan rummen. "Sitt ner, drick kaffe, vi kommer snart och vad roligt att ni kom förbi!" De ler och vi vill bara krama om dem, men de måste springa. För här är fullt av nya gäster som ska vidare inom kort. Två gamla tanter sitter i det välbekanta köket, de tittar på oss med undrande blick. Vi presenterar oss och personalen kommer in för att hinna prata. De frågar hur det är och vi kan knappt prata för gråten stockar sig i halsen. Då börjar den lilla tanten att gråta, "hon är så känslig för andras ledsamhet" säger en i personalen med tårar i ögonen. Vi sitter tysta och larmet tjuter.


"Vad har de tänkt?" frågar jag."Det undrar vi med", säger en i personalen. På stolarna sitter de två tanterna på kanten, redo att ge sig iväg. Ingen hinner sitta och prata med dem eller smeka på kinden för att göra deras nya hem till en trygg plats. "Jag ska ta semester när jag kommer hem", säger tanten med tårarna rinnade ner för kinderna. Vi försöker le men vill bara gråta. Personalen biter ihop och ingen får fram något. En snabb avskedskram, personalens och våra tårar blandas och dörren slår igen bakom oss. Vi åker hem, i tystnad. Bröstet är tungt av oro, ledsamhet och maktlöshet. Det gör ont och inget kan gaska upp oss.


Vi vill veta om det var värt pengarna? Kan ni svara - ni som fattade detta beslut? Har ni gjort en konsekvensbedömning? För det här är konsekvenserna av ert handlande.


 


Vi älskar vår morfar och han är den enda vi har kvar. Tänk att hans sista tid togs ifrån honom, han som aldrig legat någon till last. Det kan vi aldrig någonsin förstå eller förlåta.  









Av Maria - 3 februari 2013 21:19

Längs Tippstastigen går vi ensamma fram- den piggt uppmärksamma finnspetsen och jag.

Ljuddämpad vintervit kuliss och slagen av min egen puls under den kliande mössan. Snökristaller blinkar som vägledande nödutgångsgolvlampor i ett flygplan, på vår stig.


Snötyngda och plågade träd, på knä under kung Bores tyngd. De står ut, biter ihop och väntar tålmodigt på den korta men intensiva sommaren. Då hämtar de kraft under midnattssolens livgivande ljus.

Vi går mot Hermelin, Malmbergets vackra sida, snart ett minne blott.

Bolagsvägen, Höijers backe och Långa raden, fullmatade med Malmbergshistoria, Dundretutsikt och snickarglädje.


Det gula varma ljuset letar sig ut i vintermörkret, från ett tilltaget och hemtrevligt fönster. Ett hårt stängsel har vuxit upp, hotandes alldeles vid husknuten.Snart slocknar ljuset, precis som i de öde husen bredvid. Där är det mörker och rimfrost i de ojämna gamla fönsterrutorna.


 


Snöskottarna biter ihop, står ut och jobbar ihärdigt mot naturens krafter. Snörävar i plåt för de starka och tåliga. Plast för de bekväma eller veka som inte eftersträvar en strikt hyvlad infart. Man kan tydligt se var de lata jävlarna bor, de som kör upp bilen på en oplogad infart. De som manglar fast snön till en kuperad puckelpist. Man kan tydligt se var pensionärerna bor,de som stiger upp klockan fyra för att skotta bort nattens skörd. Med värkande leder,droppande nästippar och halta ben betvingar de snön. Spikraka kanter och Piasavakvastsopning som slutfinish.


En av dem dröjer sig kvar för att prata. Han frågar vems dotter jag är och plötsligt har samtalet lett 1000 meter under jord, ner i vindlande milslånga och mörka gruvgångar. Tider som flytt och smeknamn på legendariska gruvisar blandas med suckar över arbetskamrater som gick in men aldrig kom ut.

Det var hårda tider men rösten är fylld av värme och lojalitet till Malmbergets bördiga gruva. Kamratskapen, skämten och lönen. Ett helt yrkesliv under jord i gemenskap, dieselångor och spränggaser -precis som min pappa.

Jag ska hälsa Kalle och han tackar för ett trevligt samtal, inte många som promenerar förbi sen stängslet skar av gatan ropar han efter mig.

 


Malmbergsdialekt och intresserad blick. Den gamla mannen spanar in, inte mig utan hunden. Ofta händer det att någon saktar in och tittar på den ettriga lilla finnspetsen. De frågar om kennel, pratar om stamtavlor och avel. De har något i blicken, drömmer om tjäderjakten i de karga barrskogarna under hösten. Den gamla stammen sparar all semester till detta äventyr bortom familjen, villan och vardagsgöromålen. Finnspetsarnas, gråhundarnas och jämthundarnas rike är Malmberget. Rasta knähundar gör pensionärer, hemvändare eller hunsade män enligt min pappa.


I mitt moderiktiga underställ går vi hem min lilla finnspets och jag.

 









Av Maria - 14 mars 2012 22:57

"You don´t have to be Dalai Lama to understand that life is about change" eller något liknande, sa John Cleese i en intervju. Jag vet men kan ändock inte sluta att förvånas över min egen förändring under de senaste åren. Ni vet redan det mesta genom mina teurapeutiska inlägg, från DINK i Malmö med resor och restaurangbesök som hobby till singel med fantastiskt roligt tjejsällskap. Sedan kom kärleken och vände upp och ner på min Malmötillvaro. Beslut och våndor. Nu 184 mil norrut i hus med mannen, lillkillen och illröda hunden (som för närvarande semestrar hos svärföräldrarna efter hans senaste gruvsprängningspsykos).


I bilder skulle det kunna sammanfattas så här:


Före

 


Efter:

 

 

Eller...


Före

    


  Efter

  

 

Bäst att vara tydlig med det här så ni inte får något om bakfoten.


För att ytterligare spä på det hela så har jag avslutat min lärargärning, som jag haft i över tretton år, och hoppat på en utbildning/sommarjobb 815 meter under jord i gruvan. Jag har bytt ut min knytblus och whiteboard mot ett blåställ och en tillvaro under jordytan. Det var inget lätt beslut men det ena ledde till det andra. Ni kommer kanske ihåg min otursstart på året? Nåväl, nu gör jag något som jag aldrig gjort förut. Jag har inga förkunskaper, ingen rutin och känner mig precis som det blåbär jag är där i gruvan. Vilken känsla det är att köra där - ända ner till 1390 m under jord, i mörka trånga och vindlande gruvgångar. Jag är hooked!


Förändring kan vara skrämmande och energikrävande men det pirrar dödsskönt i kistan. Ibland måste man våga kliva av från den invanda trygga stigen för att uppleva något nytt, träffa nya människor och testa sina gränser. Nu har jag dragit det till sin spets men jag ångrar ingenting trots våndor, svettningar och beslutsångest.


Avslutar med mitt favoritcitat "It´s better to burn out than to fade away"


Maria



Av Maria - 18 februari 2012 23:12

Good old Svante Thuresson gjorde en fin comeback, tror det var -07, med sitt album Svante Thuresson & vänner. Den skivan har agerat soundtrack till många middagar och fikastunder hemma hos min vän Pernilla. Så passande att en av låtarna är döpt till just "vänner". Det är Nina Persson och Plura som förgyller denna låt i albumet. Här kommer den:


Konstig amatörvideo, djurtema (!), men det får duga.

Svante sjunger att han borde  "hållit hårt i sina vänner" och att "tiden räckte inte till för vänner" och med det slår han huvudet på spiken. Vad kan vara viktigare än just detta? "Tack för allt vi haft, jag borde hållit hårt med mina händer". Ikväll satt jag hemma hos vänner och det gjorde gott, mycket gott. Jag har flyttat tillbaka efter 16 års frånvaro från min hemort. Det betyder att jag har lämnat en stor del av mitt vuxna liv kvar i Malmö. Det är en sorg och inget annat, ett slags offer för kärleken och familjen. Ibland är jag avundsjuk på dem som inte behöver välja, de som får både och.  

Tänk om jag hade anat hur stark denna saknad skulle vara. Mina vänner har varit mer än vänner då de flesta av oss har haft familjen på distans och dessutom har jag arbetat tillsammans med flera av dem. Det har skapat stark band och vi har ställt upp för varandra, på många sätt. Vilka skruvade ihop hela mitt möblemang på sommarens finaste dagar? Vem köpte nytt kontantkort, fixade med schemat och skjutsade till flyget, på arbetstid, då mobilen blev stulen och mormor hastigt insjuknade? Vem visade min lägenhet och tog hand om allt praktiskt under visningarna på sommaren då jag var i Norrland? Vem höll min hand, fick mig att le och minglade genom Malmönätterna? Vem hjälpte mig att bära, bjöd på hemlagad mat + fika och tröstade då jag packade ihop för att hyra ut min pärla? Vem får mig att gapskratta åt elände- no matter what? Vem sitter i köket, lyssnar, delar och är en fin äkta vän ( +ett grymt fikafat allt som oftast, som grädde på moset)? Vilka har rest runt i världen- och delar oförglömliga minnen med mig? Ni vet vilka ni är.

Det är så klart inte de praktiska bitarna som är avgörande men jag ville nämna det med. Det är så mycket mer: att kunna umgås under tystnad, att med en enda blick veta vad vännen menar, att våga vara ärlig och önska den andra gott trots egna motgångar och tillkortakommanden. Oftast behandlar man sina vänner betydligt bättre än sin partner. Tänk om du hade talat på samma sätt till dem, som du gör till din älskade under stress (läs PMS). Hur många vänner hade du haft efter ett antal år?

Som jag ser det så är det tre ingredienser som behövs för att baka a happy cake: vänner, familj och kärlek -utan inbördes ordning. Sedan kan du toppa det med god hälsa, fin självkänsla, utbildning och allt det där andra som är grädden på moset. Jag har några vänner kvar här- tack och lov! Jag önskar bara att jag kunde samla alla dem jag håller kär, inom en radie på max 10 km. Nu skiljer det 1840 bilkilometer mellan oss och det är illa. Jag vet att det finns flyg och du behöver inte kommentera telefonens existens, det vittnar mina månatliga telefonräkningar om. Jag vill sitta där i soffan, skvallrandes runt bordet och promenerandes i snöslasket med er.

Jag glömmer inte allt det goda med kärleken och familjen och det ska jag dela i ett annat inlägg. Just detta är vigt för mina vänner.

Ni saknas mig.

Maria





Skapa flashcards