Längs Tippstastigen går vi ensamma fram- den piggt uppmärksamma finnspetsen och jag.

Ljuddämpad vintervit kuliss och slagen av min egen puls under den kliande mössan. Snökristaller blinkar som vägledande nödutgångsgolvlampor i ett flygplan, på vår stig.

Snötyngda och plågade träd, på knä under kung Bores tyngd. De står ut, biter ihop och väntar tålmodigt på den korta men intensiva sommaren. Då hämtar de kraft under midnattssolens livgivande ljus.

Vi går mot Hermelin, Malmbergets vackra sida, snart ett minne blott.

Bolagsvägen, Höijers backe och Långa raden, fullmatade med Malmbergshistoria, Dundretutsikt och snickarglädje.

Det gula varma ljuset letar sig ut i vintermörkret, från ett tilltaget och hemtrevligt fönster. Ett hårt stängsel har vuxit upp, hotandes alldeles vid husknuten.Snart slocknar ljuset, precis som i de öde husen bredvid. Där är det mörker och rimfrost i de ojämna gamla fönsterrutorna.

Snöskottarna biter ihop, står ut och jobbar ihärdigt mot naturens krafter. Snörävar i plåt för de starka och tåliga. Plast för de bekväma eller veka som inte eftersträvar en strikt hyvlad infart. Man kan tydligt se var de lata jävlarna bor, de som kör upp bilen på en oplogad infart. De som manglar fast snön till en kuperad puckelpist. Man kan tydligt se var pensionärerna bor,de som stiger upp klockan fyra för att skotta bort nattens skörd. Med värkande leder,droppande nästippar och halta ben betvingar de snön. Spikraka kanter och Piasavakvastsopning som slutfinish.

En av dem dröjer sig kvar för att prata. Han frågar vems dotter jag är och plötsligt har samtalet lett 1000 meter under jord, ner i vindlande milslånga och mörka gruvgångar. Tider som flytt och smeknamn på legendariska gruvisar blandas med suckar över arbetskamrater som gick in men aldrig kom ut.

Det var hårda tider men rösten är fylld av värme och lojalitet till Malmbergets bördiga gruva. Kamratskapen, skämten och lönen. Ett helt yrkesliv under jord i gemenskap, dieselångor och spränggaser -precis som min pappa.

Jag ska hälsa Kalle och han tackar för ett trevligt samtal, inte många som promenerar förbi sen stängslet skar av gatan ropar han efter mig.

Malmbergsdialekt och intresserad blick. Den gamla mannen spanar in, inte mig utan hunden. Ofta händer det att någon saktar in och tittar på den ettriga lilla finnspetsen. De frågar om kennel, pratar om stamtavlor och avel. De har något i blicken, drömmer om tjäderjakten i de karga barrskogarna under hösten. Den gamla stammen sparar all semester till detta äventyr bortom familjen, villan och vardagsgöromålen. Finnspetsarnas, gråhundarnas och jämthundarnas rike är Malmberget. Rasta knähundar gör pensionärer, hemvändare eller hunsade män enligt min pappa.

I mitt moderiktiga underställ går vi hem min lilla finnspets och jag.