"You don´t have to be Dalai Lama to understand that life is about change" eller något liknande, sa John Cleese i en intervju. Jag vet men kan ändock inte sluta att förvånas över min egen förändring under de senaste åren. Ni vet redan det mesta genom mina teurapeutiska inlägg, från DINK i Malmö med resor och restaurangbesök som hobby till singel med fantastiskt roligt tjejsällskap. Sedan kom kärleken och vände upp och ner på min Malmötillvaro. Beslut och våndor. Nu 184 mil norrut i hus med mannen, lillkillen och illröda hunden (som för närvarande semestrar hos svärföräldrarna efter hans senaste gruvsprängningspsykos).

I bilder skulle det kunna sammanfattas så här:

Före

Efter:

Eller...

Före

  Efter

Bäst att vara tydlig med det här så ni inte får något om bakfoten.

För att ytterligare spä på det hela så har jag avslutat min lärargärning, som jag haft i över tretton år, och hoppat på en utbildning/sommarjobb 815 meter under jord i gruvan. Jag har bytt ut min knytblus och whiteboard mot ett blåställ och en tillvaro under jordytan. Det var inget lätt beslut men det ena ledde till det andra. Ni kommer kanske ihåg min otursstart på året? Nåväl, nu gör jag något som jag aldrig gjort förut. Jag har inga förkunskaper, ingen rutin och känner mig precis som det blåbär jag är där i gruvan. Vilken känsla det är att köra där - ända ner till 1390 m under jord, i mörka trånga och vindlande gruvgångar. Jag är hooked!

Förändring kan vara skrämmande och energikrävande men det pirrar dödsskönt i kistan. Ibland måste man våga kliva av från den invanda trygga stigen för att uppleva något nytt, träffa nya människor och testa sina gränser. Nu har jag dragit det till sin spets men jag ångrar ingenting trots våndor, svettningar och beslutsångest.

Avslutar med mitt favoritcitat "It´s better to burn out than to fade away"

Maria

Efter mitt förra inlägg om fondtapetens vara eller inte vara i lillkillens nya rum- utbröt en liten diskussion, ett meningsutbyte, på min facebooksida. Åsikter och förslag som jag har funderat på i soffhörnan, då de rör den verklighet som jag nu befinner mig i.

Det hela började med att jag skrev att han ska ta över vårt nuvarande sovrum och att han vill ha det som det är. Sedan fortsatte jag med att konstatera att det inte är aktuellt då det är inrett enligt temat "manligt mysigt", dvs mörkt och stramt. Vidare fortsatte jag med att berätta att de svarta lingardinerna i vårt sovrum plockades ner när jag flyttade in och att jag har bidragit med lite färg, i form av lila/röda/rosa ting och att lillkillen tyckte det var nog med den sortens färg i huset. Jag har inte tagit med möbler eller övriga föremål, då jag hyr ut möblerat. Så jag konstaterade att jag inte hunnit sätta min egen prägel på det full ut, förutom färgklickarna. Det hela går att läsa i förra inlägget.

Reaktionerna på detta handlar om att jag "sätter mig över honom", att jag som "ny" familjemedlem ska vara försiktig med att "klampa in och bestämma, ändra och ta över". De handlar även om att en sjuåring kan och bör få bestämma en sådan sak. Min motreaktion blir att förklara att rummet är mörkt som det är- då det ligger i solskugga. Vi har även polarnatt här i norr så det blir för dunkelt. Dessutom konstaterar jag att visst är det att sätta sig över- men att vi gör det för hans välbefinnande i längden, att han ska få ett finare och ljusare rum samt att det är snyggt med en lärorik karttapet, om han nu väljer den. Övriga reaktioner handlar om att han kanske upplever rummet som vuxet, fint och hemvant.

Sedan börjar jag fundera. Är det någon skillnad om man är en biologisk mor/far eller en bonusperson, i frågan om att lägga sig i husets inredning? Är det så att jag klampar in och tar över för att jag och Mats, tillsammans, har konstaterat att detta är inget rum för en sjuåring som ska läsa läxor och bygga lego? Som Mats sa, det är tråkigt och mörkt. Skulle jag ha lagt till den kommentaren för att berättiga en renovering av rummet? 

Får era sjuåringar bestämma hur deras nya rum ska se ut - helt och hållet? Åttiotalstapeter, plastgolv och mörka väggar till trots? Får de tapetsera med vilken tapet som helst - Hello Kitty i hela rummet eller en helsvart sammetstapet? Jag är inte ironisk, jag frågar er på riktigt. I mitt inlägg skrev jag att vi naturligtvis ska fråga honom om de olika tapeterna men att vi mest får avslag på våra förslag, "bättre förekomma än..." Jag frågade er vilken tapet ni tror kommer hålla i längden och jag fick svar som överrensstämmer med våra funderingar.

I min värld bestämmer vuxna vissa saker och barn andra. I detta fall anser vi att vi är kloka nog, ny eller ej i familjen, att se att detta rum i nuläget är olämpligt som barnrum. Vi bestämmer att rummet behöver ljusas upp och få nya golv. Sedan kan han bestämma om han vill ha en fondtapet eller inte och vilken i sådana fall. Detta inom rimliga gränser då ekonomin inte tillåter ett byte varje halvår.

Jag vet vad det innebär att vara "ny" i familjen. Det innebär att anpassa sig, kompromissa, tänka sig för, ofta göra avkall på egna önskemål, lyssna in och vara lyhörd för de andra. För den minsta framförallt. Ungefär samma som i vilken familj som helst. Jag har flyttat hit för att leva livet med dem jag håller närmast. Vi har haft otaliga samtal om hur vi ska hantera allt det nya, hur vi ska ta allt i lugn takt och a l l t i d se till den minstas behov. Det har inneburit en stor förändring av min livsstil. Ja, visst har deras liv också förändrats men inte så dramatiskt, till det yttre iallafall. De har samma hem, -rutiner, -tider, -arbete, -skola, -fritid och -kompisar som tidigare. Allt det har ändrats för mig - för att jag och Mats har valt det. Vi vet att inte Emil har valt det och gör därför allt vi kan för att han ska må bra och trivas. Naturligtvis är det en förändring att bo tillsammans. Vi anpassar oss allihopa, på ett eller annat sätt och vi gör det bra.

Det har gått mycket bra, över förväntan, just för att alla gör sitt bästa. Det har gått bra för att jag aldrig skulle klampa in och ta över eller agera översittare. Tvärtom så har jag ofta backat och hållit låg profil för att vår minsta ska känna sig trygg och hemma. Men det innebär inte att jag är någon tapetblomma som inte vågar tycka och tänka om ett tradigt sovrum. Måste jag vara "gammal" i familjen för att kunna göra det? Hujeda mig när det kommer till de stora frågorna då! Stackars alla bonusföräldrar som måste hålla så låg profil att de blir självförintande. Vem kommer då att vilja satsa på ett liv med någon som har barn? Det handlar om fingertoppskänsla och respekt för den minsta.

Jag tar stort ansvar och engagerar mig mycket- för att jag vill det och för att det är roligt. Vi sätter honom främst - alltid. Det och Emils välvilja och nyfikenhet har lett till en ömsesidig respekt. En respekt som faktiskt tillåter att jag tycker till om ett rum som inte ens är hans ännu. Vi vill ju bara ge honom ett mysigt och hemtrevligt krypin istället för ett dunkelt gammalt rum. Är det verkligen så dumt och obetänksamt? Jag tycker inte det.

Maria

Livet är ett lidande. Ibland upplever man avbrott från lidandet och det är det som kallas lycka. Buddhismen har en avslappnad inställning till detta med att leva. Hade jag satsat på en religiös karriär så hade det blivit inom buddhismen. Förlåt Marielle, du som ringde upp mig från Jehovas vittnen: "Hej jag heter Marielle och jag uppmanar dig att läsa din bibel!" Skrattattack. "Jag menar allvar, jag ringer från Jehovas vittnen." Vart är samhället på väg när inte ens Jehovas orkar promenera runt för att sprida sitt budskap om lejon och harar som best buddies. Vad är nästa steg? Jehovas på webcam?

Så bra att veta.

En av de viktigaste livsreglerna för en buddhist är att respektera och skydda allt liv, även den minsta insekt. Det tycker jag är klokt och sunt. Men jag är en hycklare egentligen. Jag äter kött, fisk och jag använder make-up som garanterat är djurtestat i något led av tillverkningen - trots förljugna texter om det motsatta. Orkar knappt tänka på dokumentären jag såg för några år sedan. De hade filmat med dold kamera inne i testlaboratorierna där de tillverkade städmedel som Ajax. Med tratt tvingade de flytande kemikalier i halsen på en hund. Vi vet, innerst inne, men vi vill inte se. Då åkte Ajaxen ut och nu städas det uteslutande med Grumme grönsåpa. Den borde väl vara ok? En jättediskussion utbröt när fd. pojkvännen kom hem med en extra stor flaska Ajax "Jag har handlat schäferbränsle - det blir så rent med det." Det är ok att skratta trots att du är PK (politiskt korrekt).

Lycka. Ja, vi ska ju vara så lyckliga hela tiden, vi västerlänningar. Det är bara att läsa igenom statusuppdateringarna på facebook för att förstå hur viktigt det är att utstråla lycka och framgång. Jag tycker också att det är roligt att läsa om andras nöjen och glädje men vilken människa är befriad från motgångar? Därför tycker jag att man ska kunna dela med sig av livets baksidor med, utan att skämmas. Tidigare hade jag en kompis tillfälliga flört som vän på facebook. Varje dag skrev han inlägg i stil med " Weeee, ännu en underbar kväll med champagne, vänner och nice musik!" Inget fel med det men jag visste att han satt hemma, ensam med en film. 

Här är en av mina lyckobilder. Och ja, jag var lycklig den dagen.

Dalai Lamas bok om lycka är intressant läsning. Han menar att västerlänningar, till skillnad mot mindre välbeställda, har en syn på lycka som skapar mer ledsamhet än nödvändigt. Människor i utvecklingsländer räknar med lidande och svårigheter, det är vardag. Det är inget konstigt med att vara olycklig och alla får veta om det, även grannarna. Västerlänningar däremot räknar med att vara lyckliga och befriade från sjukdom och lidande. Vi raljerar med vår lycka. När vi sedan drabbas, för det gör vi alla någon gång, så skäms vi. Vi skäms inte för själva missödet, nej vi skäms för att vi inte är lyckliga. Detta i sin tur skapar mer lidande. Jag tycker att det stämmer i mångt och mycket.

Här är en del av min familj och ja vi var lyckliga den dagen. Vi kan gräla med, under en regnig dag kanske, men det förevigar vi inte.

Facebook är en retuscherad bild av verkligheten. Solen skiner, barnen skrattar och du ser alltid ut att vara på topp. Detta sprider ångest hos dina vänner, menar forskarna. Om du däremot delar med dig av motgångar så sprider du glädje. Högst mänskligt tycker jag "Jag har det ju inte lika jävligt som den där skilsmässodrabbade Eva iallafall".

Med detta foto ger jag mig själv lite ångest. Ska jag kunna göra detta igen, utan smärta och problem? Ja, det ska jag, kosta vad det kosta vill! Här var jag på väg upp till toppen av Mt Taranaki på Nya Zeeland. Fin utsikt.

Nu ska jag pröva hoppa runt på mina kryckor igen och drömma om ett återställt knä. Så skriv nu om era jävligheter så mår jag bättre och blir frisk!

Maria

Har ni läst boken "Diagnos duktig - en handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig"? Jag dömde boken efter omslaget och köpte den direkt. På framsidan var det en bettskena - hög igenkänningsfaktor. Under den perioden gnisslade jag tänder om nätterna och var grymt effektiv om dagarna. Det sistnämnda har jag fortsatt med men tänderna har fått vila, tack och lov.

Ambitiös även på semestern.  

Nu ska jag generalisera igen. Vad är det för fel på oss tjejer/kvinnor/tanter? Varför måste vi prestera inom alla områden, på en och samma gång? Jag utgår från mig själv nu men jag vet att många av mina vänner och bekanta beter sig ungefär likadant. Det finns även män som faller in under samma kategori men de är inte i majoritet.

I tidningarna kan man ibland göra olika tester för att sedan diagnosticera sig själv. Här kommer mitt hemmagjorda test. Svarar du ja på mer än (här kan du välja själv....) påståenden så lider du av diagnos duktig.

Stämmer detta in på dig?

1. Du är den sista som sätter sig i soffan om kvällarna.  "Måste bara plocka undan, slå igång diskmaskinen, tända värmeljusen, packa väskan..."

2. Städningen är ett projekt. "Borde rengöra bakom kylen, putsa alla fönster, ventilerna, rengöra ugnen och fan och hans moster."

3. Ingen vill städa med dig, mamma undantaget, med anledning av ovanstående.

4. Du måste alltid göra ditt allra bästa på jobbet. En riktig overkill om man är lärare- kom ihåg bettskenan!

5. Om du inte gör ditt bästa så får du grymt dåligt samvete och ältar- vilket i slutändan tar mer tid än att göra sitt yttersta.

6. När du tränar så tränar du. Inget snack mest blodsmak i munnen. Ändå är du inte nöjd "Skulle ha kört ett extra ryggset". Din kropp är ett projekt.

7. Ditt hem är ett ständigt pågående projekt. Det ska, förutom att vara rent och prydligt, kännas som din borg. Det vill säga rätt färger, rätt fönster, rätt golv, rätt inredning och rätt känsla.

8. Därför kan du inte slappna av innan fula plastgolvet, mögiga badrummet eller pinsamma möblerna är ett minne blott. Du ursäktar detta, på ett eller annat sätt, när du får besök "Vi ska bara byta taket och fasaden så tar vi itu med detta gräsliga 70-tal, haha!" Du lider.

9. Du vill ha koll och då menar jag inte på grannarna. Nej, du ska veta vad som ligger bakom den arabiska våren, diskutera finanskrisen, tänka på miljön och känna dig otillräcklig för att du inte gör mer för världen och dess behövande.

10. Du är som ett Kinderägg! Du är hemmafrun som lagar mat från grunden, storstädar och homestylar. Du är vältränad, välklädd, påläst och du har intressen utanför hemmet. Du tar hand om dig. Du arbetar mer än heltid och engagerar dig ideelt. Du är glad, positiv och du lägger ner massor av tid och energi på din familj. Du har ett rikt socialt liv och du behöver bara sova fyra timmar per natt. I alla fall i dina önskedrömmar.

Eftersom jag inte har egna barn så skriver jag ingenting om det men ovanstånde är ju bara Piece of cake om vi jämför med moderskapet (läs dåligt samvete utan grund). Så den checklistan kan säkert någon mamma komplettera med. Antar att den blir mer än dubbelt så lång.

Många killar har förmågan att nörda ner sig i något de verkligen gillar. Det behöver inte ens vara nyttigt, utvecklande eller behövligt. Det kan vara dataspel, DVD-boxar, flugbindning eller att bara sitta framför TV:n en hel lördag (ve och fasa, skulle aldrig funka i tidsschemat!) De kan kliva över dammråttor, klädhögar och bjuda hem vänner, utan förstädning och inhandling. Det är sällan de ber om ursäkt för att de är sjuka, trötta eller orakade. Det ingår i paketet.

Så nu är jag under stress. Jag kan inte städa, det gjorde min mamma och moster idag. Jag kan inte plocka undan. Jag kan inte ta hand om mig själv- svårt att raka och peela med ett elefantben. Ingen träning, ingen matlagning och inga äventyr på G. Hunden krafsar på benet och knuffar på kryckorna men det hjälper inte - inga raska och långa promenader med mig!

I rest my case och beställer en bettskena till älsklingen istället. Den lär han behöva nu.

Maria

Hur kan det komma sig att vi, människor i allmänhet och västerlänningar i synnerhet, behöver genomgå någon slags sjukdom eller olycka för att inse vad som är viktigt här i livet? Ja, jag generaliserar men ändock.

Tänker ofta på paret som jag läste om i Sydsvenskan. De hade allt. Blomstrande kärlek, stundande giftemål, karriärer, fina arbeten och goda vänner. Naturligtvis såg de riktigt bra ut dessutom. Hon saknade dock något, något som skulle göra henne komplett. Hon saknade ett par p e r f e k t a bröst. Han tyckte det var onödigt, som de flesta killar gör. Hon insisterade och han ville göra henne lycklig. Som morgongåva gav han henne en operation. Det var billigare i Polen så de åkte dit. Innan ingreppet var hon orolig men han tröstade och sa att det skulle gå bra. Hon vaknade aldrig upp. 

Det som etsade sig fast hos mig var hans dystra konstaterande "Vi hade allt men vi förstod aldrig det, vi jagagde det perfekta."

Varför förstår vi inte vad vi har, förrän det har gått förlorat? Ungefär så känner jag just nu. Ett trasigt knä- kan det vara så dramatiskt? Ja, det kan det. Mycket av det jag ä l s k a r att göra sitter i mina ben. Jag springer ofta,går med hunden, vandrar en vecka varje sommar och åker skidor nästan varje kväll. Allt för att bli bättre och starkare. Alla mina planer, som jag skrev om för några få dagar sedan, skidra från Abisko till Nikka, bestiga Kilimanjaro, göra toppturer på skidor med Mats och allt det där. Hur blir det med det?

Sjukskrivning, smärta och dystra tankar. Det är nytt för mig men vardag för många. Tänk positivt och kämpa på, käck och glad ska man vara! Ja men inte nu. Nu är det tungt. Rehab istället för äventyr.

Så vad ska jag göra istället, när alla andra åker slalom och skejtar som Hellner i skidspåren? Jo, jag ska skriva av mig min bitterhet. Enligt aktuell forskning så gläder man sina medmänniskor genom att dela med sig av sina missöden och tillkortakommanden. Så detta inlägg är ju en ren välgärning och samtidigt ett sätt att hantera smärta och tristess.

Två flugor i en smäll!

Godkväll.

Maria