"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsommarblomster, rallarrosor och en tidigt blommande renfana trängs bland de andra invånarna i vägkanten. Ängsklockorna utmärker sig genom att vara få och violerna kikar blygt fram bakom hårda respektingivande brudborst och skira fräken.

Längs Strandvägens slingrande grusväg rastar vi våra pigga jakthundar, rycker bestämt i kopplen när de störtdyker i dikeskanterna på jakt efter möss, som snabbt ilar in i små hålor mellan de täta och majestätiska granarna som är så olika Malmfältens taniga släktingar. Fräken och rönn omger deras grova stammar och skapar en mystisk och lummig atmosfär, likt trolltyg i Tomteskogen.

Vi promenerar i sol, morgonens lovande livgivande strålar och kvällens rogivande mjuka sken. Vi är omgivna av ivriga och påflugna mygg. De hindrar oss från att stå för länge vid Kalixälvens strand, vi rör oss hela tiden. Vi viftar, kliar, frustar och blåser men vi tar det med ro. De hör hemma här, precis som vi och vi vet inte hur en sommar skulle vara utan dem.

Kanske skulle vi sitta ute i skira sommarklänningar, precis som i södra Sverige och kanske skulle vi dofta Clean- cotton fresh istället för Bäckolja. Längs Strandvägen beundrar vi djupgröna välklippta gräsmattor som de äldre klipper med precision trots värkande ryggar efter många år av slitsamt skogsarbete. Arbetet som gav dem både mat och svåra tankar. Gammelskogarna som de vandrat i sedan barnsben, skogarna som gett dem både tjäder, bär, tröst och älg, tvingades de kapa och trasa sönder - för att försörja sig. När fågelbon föll till marken och barndomens lekplatser försvann bland röjsågar och maskiner, hände det att tårar torkades med skjortärmen men bara när ingen såg. På kafferasten skojade man, berättade historier på meänkieli och drack kokkaffe från svarta pannor som kokats över kåddoftande tjärved. Ögonen tårades av röken och skjortärmen blev torr igen.

Sluttningarna ner mot älven skiftar i lila och cremévitt, älggräs och rallarrosor målar dem vackert. En och annan platt soltorkad groda vittnar om att bilar rullar längs vägen men mest är det ljudet av sommarskor eller slitna cykledäck mot knastrande grus som hörs. Samma härliga sommarljud som när jag var barn, det enda som inte förändrats genom åren. Jakthundarna som jag rastade då, eller rättare sagt - som rastade mig, är skjutna och begravda. Min farfar som jag höll i handen, spelade badminton med och serverades småplättar av, saknas oss. Min mormor som promenerade i timmar, tittade på myror så länge vi ville och som aldrig drog oss i handen för att skynda på, saknas oss. Kvar är en förvirrad liten farbror med kraftiga muskler, lockigt hår, ett charmigt leende och glimten i ögat, min morfar som numera bor i Pajala.  

Men ännu får vi prata med Narkens huvudrollsinnehavare, de varma och bestämda tanterna som du kan se bära hatt och läppstift med självklarhet, gubbarna som är impregnerade av bäckolja och som skrattar hest och högt, direkt från hjärtat. Men det är en annan historia som ska berättas en annan kväll.

Godnatt älskade by!