Just nu sitter jag framför kaminen med en stor kopp te som jag själv har mixat ihop. Jag skivade ingefära tunt och kokade upp det tillsammans med en halv liter vatten, några skivor citron och en gnutta kanel. Sedan lät jag det sjuda ett tag och toppade med honung. Ja jävlar, det känns som knät läker ihop redan ikväll med denna dunderbrygd, som förövrigt är hämtad ur senaste Coop-tidningen!

Här är annat som läker en trasig kropp: en darling, lite mjukglass och nyplockade jordgubbar i vackra Mölle.

Han hatar denna bild och hotar med vedergällning om jag inte tar bort den men jag kör på.

Jag tror på tankens kraft och jag känner till placebo-effekten. Allt som gör att (jag tror) jag ska bli hel snabbare köper jag. Jag äter norrländska blåbär varje morgon tillsammans med min egen musliblandning som jag rör ihop med fet, och då menar jag fet, naturell yoghurt. Jag sväljer min Omega-3 kapsel med en grimas och våndas med min dagliga Mivitotalklunk. Det smakar fan, inget annat. Vattenflaskan fylls varje dag men lämnas halvdrucken, istället sveper jag ett hiskeligt antal koppar kaffe varje dag. Jag älskar kaffe och fick abstinens på riktigt när jag försökte trappa ner på mitt kaffemissbruk under min långresa. Nästan varje morgon, under en period i Thailand, vaknade jag av samma dröm. Det var drömmen där jag omsorgsfullt fyllde min pressokanna med Zoegas Intenzo, pressade ner filtret och kände den omisskänliga och underbara doften sprida sig. Jag vaknade och fick ofta en dov huvudvärk som tilltog mot lunchen. Det hela slutade med att jag fick ge vika och dricka det blaskiga Nescafé-kaffet som thaiarna ofta serverar. Det gick an, drömmarna upphörde och huvudvärken gav vika.

Njuter av kaffelatte i Rom, min favoritstad.

Tacka vet jag kaffet i Vietnam, becksvart med kondenserad mjölk. Det ser oaptitligt ut men smakar fantastiskt gott. I tre veckors tid åkte jag, min dåvarande sambo och våra två kompisar genom Vietnams inland på motorcyklar. Då fick vi lära oss att äta allt och då menar jag allt, förutom hund. Vet knappt om jag vågar ladda upp denna bild från en av gaturestaurangerna där de serverade hundkött men jag tar risken. Jag vill säga någonting med denna, för många stötande, bild. Jag reagerade själv när jag såg alla fina hundar som satt i burar längs vägkanterna då jag tycker om, och har haft, hundar under en stor del av mitt liv. När min motorcykelchaufför och tillika guide mr Wing förklarade för försäljarna att jag reagerade på deras charkvaror så stod de frågande. "Vad menar hon med det? Kött som kött! Vi behöver protein och vi har inte möjlighet att äta nöt- eller griskkött så ofta som vi önskar." Guiderna var noga med att förklara att buddhisterna inte äter hund, det är olika minoritetsfolk som konsumerar våra fyrbenta vänner enligt dem. Här kommer den, varning för känsliga!

Hundkött till försäljning i Vietnam.

Under min fantastiska resa genom Vietnam så åt jag allt ifrån buffel, get, grisfötter, någon typ av ekorre och annat oidentifierbart protein. Mina reskamrater låtsades vara vegetarianer och kom därför undan med att tugga på ris, ägg samt en och annan vårrulle. Vietnamesiska vårrullar är överlägset goda, de är mjuka ofriterade och fyllda med färska örter och räkor. Sedan doppas de i en uppsjö av såser, alla fantastiskt välsmakande och pikanta. Jag längtar tillbaka till Vietnam nu. Delar en annan matbild från en njutningsfylld kväll med fyllda pannkakor och en del risvin.

Jag är den som prövar allt, skulle kunna tugga lite hund om det krävdes, och jag är nyfiken på all slags matkultur. Detta gjorde mig till Vietnamguidernas storfavorit "Little princess, let us help you with the dinner" sedan drog de isär de hala köttbitarna med deras bara händer som pryddes av på tok för långa naglar kantade med smuts. Min pinnteknik var under all kritik och besticken lyste med sin frånvaro. Det var ett under att jag inte blev magsjuk då jag till och med drack vatten ur lokalbefolkningens smutsiga kärl, vilket inte ens guiderna utsatte sig för. Jag är en dare devil när det kommer till matutmaningar.

Kanske är det därför som jag i det närmaste fick flyga privatjet hem från Gambia efter en magsjukeuppvisning i världsklass. Under den resan insisterade jag på att få åka runt på landsbyggden för att uppleva The Gambia - bortom tantsnusken som raggade unga gambianska killar på de privata stränderna. Tanternas eget Thailand! Vi åkte runt i olika byar och besökte en marknad med en privatguide som visade sig vara en fd. bumster (turisttrackasserare av rang). Det var en rolig kille, han visade oss hyenor och en hövding med en bunt fruar. De var sura och blängde på mig hela tiden när jag försökte se snäll ut samtidigt som jag sörplade i mig min femte bjudapelsin. Efter det tuggade jag pliktskyldigt på bittra kolanötter vilket var en intressant upplevelse. Det hela slutade med ett besök på marknaden och där gjorde jag misstaget att äta glass. Glass i Gambia innebär smutsigt fryst vatten, med en gnutta smak, i en smutsig plastpåse. Sedan klipps hörnet av och sörjan sugs ut. Jag visste att det var en dålig idé men jag ville inte såra Abdullahs känslor, han sprang en bra bit och sken som en sol när han hittade sin favoritglass. Jag sörplade och led, för jag anade vad som skulle hända. Samma kväll bröt helvetet lös. I två dygn låg jag på rummet utan att kunna röra mig någonstans. Tillslut kom hotellpersonalen dit och diagnosticerade mig som malariasjuk. Jag var livrädd och hallucinerade. På planet hem utrymdes samtliga säten i min närhet och folk betraktade mig med fasa och på avstånd. Jag flög i 6 timmar med jordens magsjuka, det är grejer det. Här kommer en bild från marknaden.

Jag har så många minnen och bara jag skriver om dem så blir jag glad, på riktigt. Det ger mig så mycket mer än att sitta framför TV:n och gnälla över mitt ömma knä. Godnatt!

Maria

Just nu har jag o n t i mitt knä, det maler. Detta får handla om något ytligt för att skingra tankarna i soffan som håller mig fången.

Det är ingen slump att Sveriges mest lästa bloggar handlar om skönhet, mode och konsumtion. Alla, med några undantag, vill ju gärna se så bra ut som möjligt. Sedan skiljs agnarna från vetet beroende på hur mycket tid och energi som läggs på detta. Det senare är en klassfråga i mångt och mycket. Tänk bara på grevinnan som jag skrev om tidigare. Även Martina Bonnier, författare till Fashionista, har en skönhetsprocedur som påminner om ett heltidsarbete. Dessutom fick jag reda på att det inte är ovanligt att lägga ut kring 5000 kr/månad på make-up, enligt henne. Inte konstigt att de måste köpa hus på 400m2.

Det som slog mig var allt detta skrubbande och peelande, upp till fyra gånger i veckan. Hade jag ägnat mig åt liknande så hade min hy rullat av. Hon drack även en C-vitamindryck "för stressad hy". No shit! Vilken elefanthudad typ som helst hade nog upplevt stress efter maniskt skrubbande året runt.

Mitt bästa skönhetsknep (lät jag som Maria Montazami där?) för huden är billigt och lätt att genomföra. Tänk på Cromagnon- människorna! Vi har samma kropp, samma hjärna och samma hy som våra föregångare. Därför är vi beroende av att röra oss för att må bra och äta ren oprocessad mat. Vad tvättade de sig med? Vatten. Inte 82 olika kemikalier paketerade i designade plastflaskor. I mitt hem finns inte en enda duschtvål med undantag för en favorit.

Det är en lagrad olivtvål från Syrien. Inga kemikalier, ingen parfym- bara olivolja och lagerblad. En fin och mild doft. Den funkar till allt, ansiktsmask, raktvål och schampo (det sistnämnda enligt mannen). Min hy har gått från torr till normal. Inget som kliar och inget ödleskinn på smalbenen. Det var min kusins pappa som köpte på sig tvålar i sitt hemland och gav dem till oss. Sedan hittade jag samma tvål på hälsokostaffären och den har jag gett till mina nära och kära. Till och med svärfar, 80 år med ett svalt intresse för skönhet, beställde ett par nya tvålar till nästa besök.

Här är min räddare i vinterfnösket, tvålen från Aleppo i Syrien. 

Sedan kan man ju fundera över allt det andra som vi sköljer över vår kropp och knopp. Parfymerat schampo, parfymerat balsam, parfymerad tvål, parfymerad body lotion, roll on, hårmousse, spray, parfymerad ansiktscremé, foundation osv, osv. Sedan avslutar vi med en dusch av vår favoritparfym. Det kan man kalla en doftcirkus.

Jag har köpt en kroppsolja, jojobaolja för känslig hy- utan parfym. Utöver det har jag också satsat på Apotekets oparfymerade ansiktscremer, L 300. Tidigare köpte jag dyra cremér men de här är bättre, återfuktar mer. Schampot och balsamet är från frisören - dyrare men drygare. Jag inbillar mig att det är bättre för håret, de ska dessutom vara fria från parabener. Undviker för mycket hårprodukter, oftast snyggare att bara föna det och använda en stor rundborste. Sedan lite spray, favoriten är Elnette. Det är inte bara trendiga hårstylister som talar sig varm om den guldiga flaskan. Min farfar var en mycket stilig och välvårdad herre, ursnygg som ung. Han brukade omsorgsfullt spraya det lilla hår som fanns kvar med just Elnette. Sedan tog han på sig en skjorta, alltid välstruken och välsittande, för att börja en ny dag. Han hade stil.

Jag avslutar med min bästa Maria Montazami-bild. Detta foto fick några av mina vänner att hosta till och skratta gott. Jag fick nämligen idén att använda den som profilbild under en period- alla har vi väl gått igenom dem? Den har allt! Uppspärrade ögon, smickrande röda. Ett krystat leende med en aning missfärgad hörntand. På tok för mycket läppglans men vad gör väl det?  Det var min lilla bonuskille på 7 år som fick mig att byta "Men det där ser ju ut som du, fast hon har så stirriga ögon och är konstigt brun." 

En skön kontrast till dagens look som har temat Ringaren från Notre Damé med landstingets kryckor som het accessoar. Det får bli nästa profilbild.

Maria

   Efter dagens procedur med dusch, påklädning och tillfixning tröt tålamodet för hjärtevännen. Som den martyr jag är så bad jag honom fundera på hur han skulle känna om han var i mina kläder "Jag skulle vilja se dig i mitt tillstånd, hur lätt tror du att det är med ett obrukbart ben?! Va?!" Då svarade han, mycket lugnt och utan ilska, att det inte spelar någon roll om jag är halvt handikappad eller ej "för det tar alltid alldeles för lång tid innan du är klar. Herregud!"

Då kände jag att stunden var inne. Nu skulle han få höra om grevinnan och hennes procedurer. Efter att jag hade pratat oavbrutet om ämnet i fem minuter så inser jag att han sitter och tittar på SVT play i rummet bredvid. Han tittar på skidåkning och har ingen aning om att jag just har förklarat vilken jävla tur han har, som har hittat en så jordnära kvinna som mig. Istället ber han mig att titta och lyssna noga. Jag får titta på olika klipp, alla handlar om samma sak - elitidrottare som har skadat sina knän. De är ädla och positiva. Pratar om vilken utmaning det ska bli att få ägna sig åt helvetessjukgymnastik istället för att köra järnet i backen. De ler krampaktigt fast i deras ögon ser jag lusten att slå reportern på käften "Jahaja, hur känns det nu då? Nu när du inte kan tävla i Världscupen som du har tränat för i ett år?" Jag önskar att de hade skridit till verket. Tacka vet jag Zlatan, han är inte alltid så tillgjort ädel. Han är på riktigt fast nu är han tyvärr mediatränad i överkant.

Nu får jag inte deppa som jag vill ens. För om inte eliten i slalom deppar för att de har ett plaströr runt benet så får inte en sketen nybörjare som jag hänga läpp. Det gör inget! För nu ska jag bli som min kära grevinna. Alla timmar som jag har lagt på träning, ska jag nu lägga på att peela min hals och olja in mina nagelband. Mats ska få bygga ett hemma SPA värdigt en grevinna. Basta!

Martina Bonnier redogör även hon om hennes dagliga rutin. Med den säger jag godnatt, för den är sövande lång: "Peelingcréme för ansiktet: 2-3 gånger i veckan, mask för ansiktet: 2 gånger i veckan á 15-20 minuter per gång, peeling för kroppen: 4 gånger per vecka, torrborstning: 3 gånger per vecka,serumampuller: två månadskurer med 12-14 droppar per dag, ansiktssborste för halsen plus halscréme varje dag, cellulitcréme: morgon och kväll i tvåmånaderskurer (annars är det verkningslöst), C-vitaminboost för stressad hy: en tablett om dagen, bystgelé: varje morgon, smörjs in med cirkulerande rörelser, aromterapiolja till kroppen: en gång i veckan, nagelbandsolja: 2 gånger per dag, raka benen: 3 gånger i veckan och torrborsta extra på benen så hårstråna inte växer under huden, inpackning av håret: 2 gånger i veckan, fotbad plus fil: en gång i veckan, tandtråd: varje dag, borstning av tänder: 2 sek/tand, djuprynkscorrecteur (det går inte ens att skriva på svenska): en gång per dag."

Sedan konstaterar hon: "Efter den här uppräkningen har jag ändå inte kommit till de väsentligaste momenten, den dagliga rengörings- och makeuprutinen. Den i sin tur kräver så många steg att det snurrar i huvudet"

Så vad klagar han över?

Maria

Jag inleder naturligtvis med en dos bitterhet för att förgylla er dag. Ni kommer väl ihåg vad forskarna sa om att dela med sig av hemskheter? So enjoy!

För några dagar sedan bekymrade jag mig över att jag inte hann med allt som jag ville, eller måste, göra. Skidåkning varje dag, laga mat till familjen, gymmet, hälsa på vänner, städning, tvätt, renovera våra rum, fotografera, skriva, läsa, gå långpromenader med vovven, sortera, organisera och allt annat vardagligt tjafs. Det var då.

Nu kan jag inte göra någonting. Att duscha är ett h-vetesprojekt, att plocka av bordet är mission impossible och all slags motion är ett minne blott. Däremot har jag fått oceaner med tid för att 1. tycka synd om mig själv 2. plåga min omgivning med katastroftankar och 3. tänka på mycket som jag vanligtvis inte ens hinner reflektera över. Därav detta inlägg.

Har ni läst boken Fashionista? Det har jag, för jag gillar kläder och annat piff. I boken fick man läsa om en grevinna, som verkligen "tar hand om sig". Detta är ett intressant fenomen tycker jag. Oftast kan man stöta på detta uttryck, gällande kvinnor, i  Slitztidningar, Cosmopolitan och andra uppstressande helvetesmagasin. Låt er inte luras! Det handlar för all del inte om att vi ska äta tre måltider per dag och sova åtta timmar. Nej, det handlar om att vi ska epilera,peela, massera, skrubba, smörja, sola, sminka, täcka, pincetta och piffa de lux. Egentligen borde vi kvinnor bara behöva arbeta halvtid för att hinna med denna procedur. För det är ett jobb, tro inget annat.

Grevinnan i boken ser ut som en levande, lätt åldrad, Barbiedocka. Martina Bonnier intervjuade henne och h e l a intervjun handlar om hur hon taaar haaand om sig. "För Cath är utseende och socialt umgänge ett seriöst arbete. Lika mycket som hennes engagemang i konsten, PR-uppdragen eller välgörenheten..." Som ni förstår så handlar det inte om någon ensamstående tvåbarnsmorsa i förorten. "Hon sköter sig själv minutiöst." Och det vill inte säga lite!

Sedan får man läsa en lång redogörelse om hennes timslånga bad som inleder varje morgon, om hennes fuktmasker, hårkurer, inoljningar, hårklippningar, sminkningar och övrigt skönhetsarbete. Vid det här laget har vi alla förstått att hon inte behöver infinna sig på någon arbetsplats vid ett visst klockslag, välgörenheten i all ära.

Artikeln avslutas "Kvinnor inte bara blir vackrare utan mår mentalt bättre också. Så du som smörjer in dig med arméns hudsalva och skrubbar ansiktet med barntvål, tänk om! Du blir en lyckligare kvinna med high maintenance" Så nu vet ni det era oduglingar! Boka in ett möte med chefen och begär deltidsarbete från och med nu. För vem vill gå upp mitt i natten för att hinna med ayurvedabadet och peelingen?

Ha en fin kväll och glöm inte bort att ta hand om dig!

Maria