Good old Svante Thuresson gjorde en fin comeback, tror det var -07, med sitt album Svante Thuresson & vänner. Den skivan har agerat soundtrack till många middagar och fikastunder hemma hos min vän Pernilla. Så passande att en av låtarna är döpt till just "vänner". Det är Nina Persson och Plura som förgyller denna låt i albumet. Här kommer den:

Konstig amatörvideo, djurtema (!), men det får duga.

Svante sjunger att han borde  "hållit hårt i sina vänner" och att "tiden räckte inte till för vänner" och med det slår han huvudet på spiken. Vad kan vara viktigare än just detta? "Tack för allt vi haft, jag borde hållit hårt med mina händer". Ikväll satt jag hemma hos vänner och det gjorde gott, mycket gott. Jag har flyttat tillbaka efter 16 års frånvaro från min hemort. Det betyder att jag har lämnat en stor del av mitt vuxna liv kvar i Malmö. Det är en sorg och inget annat, ett slags offer för kärleken och familjen. Ibland är jag avundsjuk på dem som inte behöver välja, de som får både och.  

Tänk om jag hade anat hur stark denna saknad skulle vara. Mina vänner har varit mer än vänner då de flesta av oss har haft familjen på distans och dessutom har jag arbetat tillsammans med flera av dem. Det har skapat stark band och vi har ställt upp för varandra, på många sätt. Vilka skruvade ihop hela mitt möblemang på sommarens finaste dagar? Vem köpte nytt kontantkort, fixade med schemat och skjutsade till flyget, på arbetstid, då mobilen blev stulen och mormor hastigt insjuknade? Vem visade min lägenhet och tog hand om allt praktiskt under visningarna på sommaren då jag var i Norrland? Vem höll min hand, fick mig att le och minglade genom Malmönätterna? Vem hjälpte mig att bära, bjöd på hemlagad mat + fika och tröstade då jag packade ihop för att hyra ut min pärla? Vem får mig att gapskratta åt elände- no matter what? Vem sitter i köket, lyssnar, delar och är en fin äkta vän ( +ett grymt fikafat allt som oftast, som grädde på moset)? Vilka har rest runt i världen- och delar oförglömliga minnen med mig? Ni vet vilka ni är.

Det är så klart inte de praktiska bitarna som är avgörande men jag ville nämna det med. Det är så mycket mer: att kunna umgås under tystnad, att med en enda blick veta vad vännen menar, att våga vara ärlig och önska den andra gott trots egna motgångar och tillkortakommanden. Oftast behandlar man sina vänner betydligt bättre än sin partner. Tänk om du hade talat på samma sätt till dem, som du gör till din älskade under stress (läs PMS). Hur många vänner hade du haft efter ett antal år?

Som jag ser det så är det tre ingredienser som behövs för att baka a happy cake: vänner, familj och kärlek -utan inbördes ordning. Sedan kan du toppa det med god hälsa, fin självkänsla, utbildning och allt det där andra som är grädden på moset. Jag har några vänner kvar här- tack och lov! Jag önskar bara att jag kunde samla alla dem jag håller kär, inom en radie på max 10 km. Nu skiljer det 1840 bilkilometer mellan oss och det är illa. Jag vet att det finns flyg och du behöver inte kommentera telefonens existens, det vittnar mina månatliga telefonräkningar om. Jag vill sitta där i soffan, skvallrandes runt bordet och promenerandes i snöslasket med er.

Jag glömmer inte allt det goda med kärleken och familjen och det ska jag dela i ett annat inlägg. Just detta är vigt för mina vänner.

Ni saknas mig.

Maria

Ända sedan jag var barn har jag utsatt mig för olika utmaningar eller som mamma benämner det, "idiotier". Min mamma är, enligt henne själv, en trist realist som ofta får vara med om spännande händelser i familjen. En av dem var när pappa skulle börja flyga flygplan (kommentarer överflödiga), en annan var när lillebror var med i Gladiatorerna och slutligen har vi en hel del händelser gällande hennes enda dotter. Här är en av dem, som mamma var måttligt road av:

Fallskärmshoppning på Nya Zeeland.

För några år sedan fattade jag beslutet att vara tjänstledig och resa istället för att arbeta. Jag var ledig i åtta månader, vilken känsla! Jag reste runt i världen och under en månads tid körde vi runt  hela Nya Zeeland. En dag kom jag på att jag ville hoppa fallskärm. Nästa dag satt jag med hjärtat i halsgropen och fötterna dinglandes ut genom en öppen flygplansdörr. Sedan hoppade jag. Det är svårt att beskriva känslan men jag tror att någon av alla de stackars katter som har råkat hamna i torktumlare, och överlevt, kanske skulle känna igen sig. Här hoppar jag med Steve som utbrast "Welcome to my office Maria!", när jag slutligen andades ut efter att fallskärmen löst ut. Det var en vidunderlig utsikt över Mt Doom-bergen, ja så hette dem väl i Sagan om Ringen?, som välkomnade mig.

Noterade ni att flygplanet var rosa? Bara en sådan sak. Det här var bara en av alla händelser som utspelade sig på min långresa. Jag tycker om fjällen i allmänhet och fjälltoppar i synnerhet. Det har blivit en del toppbestigningar genom åren och här kommer en av dem. Här var jag på väg upp på Mt. Taranaki, en vulkan, på NZ.

Lite ömt och inte nog med mat men en sjuhelvetes utsikt.

Min bästa bild på Mt. Taranaki. Detta berg fick förövrigt agera stand in för Mt. Fuji i filmen the last Samurai.

På väg ner från toppen på vadderat underlag. Detta är kratern på vulkanen. Det hela slutade med lätt panik då en hård vind drog in som gjorde det svårt att stå och gå. En hel del vurpor och påföljande missprydande blåmärken blev kvittot på vår bestigning.

Två dagar efter toppturen hade vi bokat in en "Black water rafting" till mina ömma bens stora fasa. Vi fick krypa genom underjordiska grottor, åla genom trånga passager och hoppa baklänges (varför?) ner för vattenfall. Jag var livrädd och ångrade detta infall. Av någon anledning hade vi hamnat i atletgruppen och jag som i vanliga fall bedömer mig vara i hyfsad form, kände mig som en hybrid av Jabba the hut och Stig Helmer. Vid ett tillfälle fick vi släcka våra pannlampor för att skåda tusentals lysande stjärnor mellan stalaktiterna i grottaket. Det var glow worms, självlysande maskar som gjorde denna skräckupplevelse värd sitt pris. Jag köpte inte en enda bild av detta, för jag såg ful och livrädd ut på samtliga. Det ångrar jag idag.

Kaskelottvalar utanför Andöya - Norge.

En mulen och kylig sommardag i Malmberget fick jag lusten att se ett riktigt stort djur. Jag har sett en hel del djur men jag hade aldrig sett en val. Nästa dag körde vi till Narvik för att svänga av upp mot Andöya. Det var högsommar och hela 6 grader varmt, den planerde tältningen ställdes in till förmån för bekvämt stugboende - ett ålderstecken. Inget svärord kan ge uttryck för hur sjösjuk jag var. Det var vidrigt och jag sket fullständigt i alla valar under båtturen ut till zonen där havsbotten gör en djupdykning och valarna frossar i plankton. Det hela ändrades när jag slutligen såg en stor valstjärt avteckna sig mot horisonten. Med spypåsen i handen vinglade jag ut och fotograferade som aldrig förr. Det där var min bästa bild.

På motorcykel genom Vietnam.

Resor kan ofta innebära utmaningar, som vi alla vet. Idag är det inget konstigt eller speciellt med att ha bott på råtthotell, ätit friterade gräshoppor eller vandrat till Base camp på Mt. Everest. Men jävlar vad jag är glad att jag har upplevt så mycket. Jag har aldrig tråkigt, sitter ofta och dagdrömmer om resor och tänker på händelser som har kantat mitt liv. Nu är det dags för nya äventyr.

När jag tänker efter kanske detta är den största utmaningen av dem alla. Att flytta 184 mil upp efter Malmöliv i 13 år, börja leva familjeliv med bonusbarn och bonusjycke. Vad är fallskärmshoppning i jämförelse med detta? Dessutom kan man som lärare skriva en trilogi i klass med Lord of the Rings, om händelser i skolans värld. Så många människor, öden och u t m a n i n g a r. Kommer aldrig att glömma mina första lärarår på den muslimska friskolan Al-Salamahskolan i Malmö. Jag var 22 år, nyutexaminerad, nyinflyttad, utrustad med bred norrländsk dialekt och tron att jag kunde förändra världen. Det var en utmaning vill jag lova. Jag ångrar inte en dag, det var slitigt, lärorikt och alldeles underbart. Människorna jag träffade, mötena jag hade och vännerna jag fick finns kvar för livet. Detsamma gäller Sorgenfriskolan - skolan vi suckar över och svettas i men aldrig vill lämna (fastän vi tror det) innerst inne. Saknar på riktigt!

Det får nog bli en fortsättning på det här men nu är det dags att avrunda. Att fatta mig kort har aldrig varit min starka sida, som ni säkert har förstått. Tack för mig!

Maria

Just nu sitter jag framför kaminen med en stor kopp te som jag själv har mixat ihop. Jag skivade ingefära tunt och kokade upp det tillsammans med en halv liter vatten, några skivor citron och en gnutta kanel. Sedan lät jag det sjuda ett tag och toppade med honung. Ja jävlar, det känns som knät läker ihop redan ikväll med denna dunderbrygd, som förövrigt är hämtad ur senaste Coop-tidningen!

Här är annat som läker en trasig kropp: en darling, lite mjukglass och nyplockade jordgubbar i vackra Mölle.

Han hatar denna bild och hotar med vedergällning om jag inte tar bort den men jag kör på.

Jag tror på tankens kraft och jag känner till placebo-effekten. Allt som gör att (jag tror) jag ska bli hel snabbare köper jag. Jag äter norrländska blåbär varje morgon tillsammans med min egen musliblandning som jag rör ihop med fet, och då menar jag fet, naturell yoghurt. Jag sväljer min Omega-3 kapsel med en grimas och våndas med min dagliga Mivitotalklunk. Det smakar fan, inget annat. Vattenflaskan fylls varje dag men lämnas halvdrucken, istället sveper jag ett hiskeligt antal koppar kaffe varje dag. Jag älskar kaffe och fick abstinens på riktigt när jag försökte trappa ner på mitt kaffemissbruk under min långresa. Nästan varje morgon, under en period i Thailand, vaknade jag av samma dröm. Det var drömmen där jag omsorgsfullt fyllde min pressokanna med Zoegas Intenzo, pressade ner filtret och kände den omisskänliga och underbara doften sprida sig. Jag vaknade och fick ofta en dov huvudvärk som tilltog mot lunchen. Det hela slutade med att jag fick ge vika och dricka det blaskiga Nescafé-kaffet som thaiarna ofta serverar. Det gick an, drömmarna upphörde och huvudvärken gav vika.

Njuter av kaffelatte i Rom, min favoritstad.

Tacka vet jag kaffet i Vietnam, becksvart med kondenserad mjölk. Det ser oaptitligt ut men smakar fantastiskt gott. I tre veckors tid åkte jag, min dåvarande sambo och våra två kompisar genom Vietnams inland på motorcyklar. Då fick vi lära oss att äta allt och då menar jag allt, förutom hund. Vet knappt om jag vågar ladda upp denna bild från en av gaturestaurangerna där de serverade hundkött men jag tar risken. Jag vill säga någonting med denna, för många stötande, bild. Jag reagerade själv när jag såg alla fina hundar som satt i burar längs vägkanterna då jag tycker om, och har haft, hundar under en stor del av mitt liv. När min motorcykelchaufför och tillika guide mr Wing förklarade för försäljarna att jag reagerade på deras charkvaror så stod de frågande. "Vad menar hon med det? Kött som kött! Vi behöver protein och vi har inte möjlighet att äta nöt- eller griskkött så ofta som vi önskar." Guiderna var noga med att förklara att buddhisterna inte äter hund, det är olika minoritetsfolk som konsumerar våra fyrbenta vänner enligt dem. Här kommer den, varning för känsliga!

Hundkött till försäljning i Vietnam.

Under min fantastiska resa genom Vietnam så åt jag allt ifrån buffel, get, grisfötter, någon typ av ekorre och annat oidentifierbart protein. Mina reskamrater låtsades vara vegetarianer och kom därför undan med att tugga på ris, ägg samt en och annan vårrulle. Vietnamesiska vårrullar är överlägset goda, de är mjuka ofriterade och fyllda med färska örter och räkor. Sedan doppas de i en uppsjö av såser, alla fantastiskt välsmakande och pikanta. Jag längtar tillbaka till Vietnam nu. Delar en annan matbild från en njutningsfylld kväll med fyllda pannkakor och en del risvin.

Jag är den som prövar allt, skulle kunna tugga lite hund om det krävdes, och jag är nyfiken på all slags matkultur. Detta gjorde mig till Vietnamguidernas storfavorit "Little princess, let us help you with the dinner" sedan drog de isär de hala köttbitarna med deras bara händer som pryddes av på tok för långa naglar kantade med smuts. Min pinnteknik var under all kritik och besticken lyste med sin frånvaro. Det var ett under att jag inte blev magsjuk då jag till och med drack vatten ur lokalbefolkningens smutsiga kärl, vilket inte ens guiderna utsatte sig för. Jag är en dare devil när det kommer till matutmaningar.

Kanske är det därför som jag i det närmaste fick flyga privatjet hem från Gambia efter en magsjukeuppvisning i världsklass. Under den resan insisterade jag på att få åka runt på landsbyggden för att uppleva The Gambia - bortom tantsnusken som raggade unga gambianska killar på de privata stränderna. Tanternas eget Thailand! Vi åkte runt i olika byar och besökte en marknad med en privatguide som visade sig vara en fd. bumster (turisttrackasserare av rang). Det var en rolig kille, han visade oss hyenor och en hövding med en bunt fruar. De var sura och blängde på mig hela tiden när jag försökte se snäll ut samtidigt som jag sörplade i mig min femte bjudapelsin. Efter det tuggade jag pliktskyldigt på bittra kolanötter vilket var en intressant upplevelse. Det hela slutade med ett besök på marknaden och där gjorde jag misstaget att äta glass. Glass i Gambia innebär smutsigt fryst vatten, med en gnutta smak, i en smutsig plastpåse. Sedan klipps hörnet av och sörjan sugs ut. Jag visste att det var en dålig idé men jag ville inte såra Abdullahs känslor, han sprang en bra bit och sken som en sol när han hittade sin favoritglass. Jag sörplade och led, för jag anade vad som skulle hända. Samma kväll bröt helvetet lös. I två dygn låg jag på rummet utan att kunna röra mig någonstans. Tillslut kom hotellpersonalen dit och diagnosticerade mig som malariasjuk. Jag var livrädd och hallucinerade. På planet hem utrymdes samtliga säten i min närhet och folk betraktade mig med fasa och på avstånd. Jag flög i 6 timmar med jordens magsjuka, det är grejer det. Här kommer en bild från marknaden.

Jag har så många minnen och bara jag skriver om dem så blir jag glad, på riktigt. Det ger mig så mycket mer än att sitta framför TV:n och gnälla över mitt ömma knä. Godnatt!

Maria

Varför är det så att yngre syskon oftast är snyggare, snabbare, starkare och allmänt mer förfinade än sina äldre upplagor? En kollega slog huvudet på spiken när hon beskrev sin yngre syster "Hon har fått tjockt svallande hår, är naturligt smal och har MVG i alla ämnen. Själv är jag fetlagd, har tunt yvigt hår och fick kämpa för mina betyg." Jag skrattde gott men medkännande. Jag vet precis hur det är men vad beror detta fenomen på? Faller bitarna på plats i andra versionen? Är första versionen något av en prototyp, i vissa fall kanske ett måndagsexemplar, som ligger till grund för en fullt utvecklad och förfinad uppföljare? Proportionerligt byggd, smidig, perfekt näsa, naturligt smal, utvecklad muskulatur och ett charmigt leende som grädde på moset - check! Som när  man renoverar för andra gången, blir alltid bättre än första försöket.

Ok, ni fattar va?

Min lillebror visade tidigt att han skulle spela i A-laget istället för i mitt lag. Han var smal, trots att han åt som en häst och han utrustades med en alldeles rak och snygg näsa. Alla äldre släktingars fysiska företräden liksom komprimerades ihop i hans genbank. Jag fick också några, tack och lov, men sedan slank det in lite annat med, "runda höftergenen, flygigt hårgenen, osynliga ögonbryngenen och "kommeraldrigihelvetefåmagrutorgenen" för att nämna några av dem.

Jag vill bli stark som lillebror, personlig träning i stugan.

Nåväl, jag har accepterat mitt öde som prototyp och gläds åt brorsans framgångar i livet. Igår tittade vi på när han tävlade i Gladiatorerna på TV4. Det kändes märkligt att se honom och mig själv på TV, jag fnissade som en fjortis när min nuna var i bild. Hela familjen satt i vår soffa och lillebror svettade sig igenom programmet. Vi skrek, tjoade och gormade tills lilla Emil röt att vi skulle hålla tyst så han kunde höra kommentatorerna. Här kommer en bild på när Emil var med i publiken.

Här var jag fruktansvärt trött efter en hysterisk dag och natt. Mamma höll ställningarna denna gången.

Vad gör man inte för sin bror? Jag hade min mest intensiva och svettiga period i livet hittills när Gladiatorerna skulle spelas in. Samma kväll som jag satt ner med min kära vänner och kolleger efter en lång skolavslutning, där jag hade tagit farväl av mina fina elever som jag hade haft äran att undervisa och umgås med i fyra år, ringde telefonen. Det var mamma som sa att Peter skulle tävla nästa dag, i Karlstad. Jag var utpumpad och hade just fått in min middag på bordet, skulle även fira mitt nya jobb som jag fått besked om timman innan, när jag fick rusa hem för att ordna min resa till morgonen. Inte nog med det, jag var även tvungen att homestyla min lägenhet färdigt till lördagens visning. Jag packade, fixade med biljetter och stylade lägenheten hela natten. På morgonen tog jag en taxi till Sturup, det var Ringaren från Notre damé som checkade in. Allt på en gång: avsluta på jobbet, försöka sälja lägenheten, prata med nya rektorn, fira med kollegerna, resa och titta på inspelningen - inom loppet av 24 timmar. Jag var utmattad på gränsen till svimfärdig men det var roligt och nu ett minne för livet.

En del av truppen, de reste i ilfart från Gällivare och vi strålade samman på Arlanda för gemensam tågfärd till Karlstad.

Jag skulle kunna skriva en roman om min bror men nöjer mig med att konstatera att han är det finaste jag har, tillsammans med mina andra familjemedlemmar. Det spelar ingen roll vad det är, vi har alltid varandra- även på akutmottagningen med ett trasigt knä. Vem tröstade och höll handen? Vem skickade bilder på hur jag grät och skrek (arrangerade) till mamma? Stackars mamma förresten, hon är så härdad och tålig efter allt hon gått igenom med oss två. Nu ska jag avsluta med en favoritbild på oss.

 
Om man bortser från skägget så är den klockren. Den mer atletiska är så klart min bor -i en äldre tappning.

Om ni vill se mer av min bror, who blames u?, kan ni kolla in hans "modellbilder" för Maxim sport här. Det var alles för den här gången, tack för mig!

En stolt Maria

Gällivare är stort, lika stort som hela Skåne, Blekinge och halva Halland. Till ytan täcker kommunen 15825 km2 av vår jord. Vilken metropol! På denna spatiösa och generösa jordyta huserar ungefär 20 000 frostbitna och ganska tysta norrlänningar (samt en och annan tvångsförflyttad sör- och utlänning). Jag tog en bild för ett par år sedan som jag tycker säger mer än tusen ord:

Efter mer än 16 års frånvaro från detta frilufts- och gruvmekka har jag nu återvänt. Jag lever mitt liv 110 km norr om Polcirkeln och har just genomlevt den beryktade polarnatten- fenomenet, och prövningen, där solen inte stiger över horisonten. Förutom att det är sk. dagsljus endast från 10- 13.30, så innebär det att vi inte ens ser en skymt av solen under den perioden. Är det konstigt att vi är tysta och bleka?

Magnus fina bild på stugan vid Storsjön, som skånekompisarna och vi hyrde ett nyår.

Pappa hjälpte till att underlätta bastubadandet.

Hade jag inte varit skadad, och jävligt bitter, så hade jag berättat om det underbara med att kunna åka skidor i 8 månader. Att kunna åka direkt från jobbet till skidbacken eller att kliva upp och skejta in morgonsolen. Skejt, slalom, turskidor, randonee, klassiskt, tegnäsare och fan och hans moster. Jag hade orerat om pudersnö på Dundret och skidturer alldeles utanför husknuten. Ni hade fått läsa om frostiga vita björkar, norrsken, knirriga skidor och frisk kall fjälluft. Men nu är jag ingen Charlotte Kalla - wannabee något mer, nej nu är jag som dr. House - halt, ironisk och bitter. Det enda som skiljer oss åt är hans något snyggare käpp, landstingets beiga kryckor bleknar i jämförelse.

Fotat från Hermelin i Malmberget.

Nej, nu sjunger jag långsamhetens lov istället. Det närmaste jag har kommit friluftsliv sedan den 4 januari är min kryckpromenad på Hermelin tillsammans med Mats och hans kamera. Till och med detta var en prövning, för samtliga inblandade. Ni kan se det framför er, stelfrusna fingrar, kryckor, en kamera som ska ställas in, ett instabilt ben och stackars Mats med sin egen ljuva dr House. Här kommer några foton.

Solen går ner bakom Dundret.

Nu gick jag igång här, mängder med vinterhistorier och vackra foton på lager. Men det får bli nästa gång, avslutar med en fin bild. 

Ännu en bild som min skånska kompis Magnus tagit.

Förutom att önska er god natt så önskar jag att det ska vara -40 grader varje dag, då får jag åtminstone sällskap i helvetessoffan.

Kram från Dr. H