I lördags tittade vi på boxning i Malmbergets sporthall. Det var härligt att se folk svettas och få lite stryk. Ända sedan jag var en liten tös har jag och pappa tittat på boxning. Sedan började min bror att boxas och då blev det riktigt kul. Jag har aldrig haft så effektiv och tuff träning som när jag tränade kickboxning i Slottsstaden i Malmö. Efter första träningspasset kunde jag inte skriva på whiteboardtavlan i mitt klassrum, händerna skakade fortfarande dagen efter.  Likaväl fick jag svänga in på en busshållplats på grund av överjävlig träningsvärk i vaderna.  Jag ångrade bittert att jag hade lett lite snett, nästan nonchalant, när tränaren bad oss hoppa över ett hopprep fån sida till sida, som uppvärmning. Flera gånger höll jag på att kräkas efter träningen när jag skulle cykla hem. Det var härligt, för jag visste vad det gav.

I somras kickboxades vi i stugan, brorsan och jag.

Hela sommaren och hela hösten har jag längtat och väntat, suktat efter rolig och stenhård boxningsträning. Jag besökte MAIF:s boxningsklubb och pratade med de trevliga och rutinerade tränarna. Efter att jag såg två knockar, varav en utfördes på språng med ett avslutande skutt (!) så insåg jag att det var bättre att fly än att illa fäkta. Jag gladdes åt att få besöka SNOW, den andra boxningsklubben i lilla Malmberget. Samma dag som det drog igång skulle jag dit men beslutade mig för att köra några åk på Dundret som uppvärmning. "Vi kör ett s i s t a åk och sedan åker vi hem", sedan krasch och knak. Svetten sprutade och jag mådde illa när knät gled i sidled då jag försökte ställa mig upp efter smällen- fortfarande med skidorna på då bindningarna inte löste ut. Så gick det med det. Bittert.

 Så här gick det till i lördags.

Malmbergets egen boxare Max, i rött, mötte en äldre och mer rutinerad fighter.

Utgången.

Mina röda,fina, nya och dyra benskydd ligger orörda i väntan på come back. De var en present från min lillebror, " Syrran, nu jävlar kan du sparka ordentligt!" Välbehövligt då jag hade mörkblåa blodutgjutningar på låren, vaderna och ända ner i tårna efter våra kick-ass pass i Malmö. Det var många misstänksamma och medlisamma blickar när jag gick runt med mina blåslagna armar och ben. Jag sparrades nämligen mot en tae kwon do-tjej som förövrigt var nära att sparka näsan av mig vid ett tillfälle. 

Det är svetten, ansträngningarna, attityden, odören i lokalen, fighter-brudarna, mjölksyran och träningsverken som är pricken över i:et. Jag längtar så.

Maria

Mycket sällan, med tanke på antalet timmar jag har lyssnat på musik, så händer det. Tonerna och rösten som får mig att stanna upp, koppla bort allt annat och bara lyssna. Sist hände det en kall senhöstmorgon när jag körde bil till mitt nya arbete. Som vanligt lyssnade jag på P3, skulle aldrig lyssna på Rix eller Mix eller vad de nu heter. Inte för att  jag är uttalat finkulturell utan mest för att jag inte tål radiopratarnas retarderade oförväntade skrik och nonsensprat tidigt på morgonen. Det är inte ovanligt med trumpetljud och konstlade gapskratt som kläms in hursomhelst och närsomhelst. Det kanske hade fungerat bättre en sen fredagskväll efter en lång AW men inte en tidig morgon, i en kall bil, på väg till arbetet. Endast en fakir kan uppskatta något sådant.

Iallafall så gjorde dessa toner att jag bromsade in, svängde av från vägen för att lyssna. Samtidigt gick solen upp och det hela kändes speciellt. Jag rös för att det lät så bra. Här kommer den:

Bara titeln är så vacker, Islands and shores. Jag hakar ofta upp mig på enstaka fraser eller ord, som jag sjunger extra högt i bilen, där ingen kan höra mig. Just i denna är det "you left us with no number we could call, you left us with no sense of hope at all" och sedan tar jag i extra på "deep devotion".

En del låtar kan jag knappt lyssna på för de väcker så starka känslor. Ungefär som att bära parfymen man fick av sin älskade -efter att man har gått skilda vägar. Alla har kanske varit med om det, från allmänt glad och lugn till tung nostalgi och ömma minnen, inom loppet av ett intro. Det behöver inte alltid vara kopplat till kärlek, det kan handla om annat men visst känns det som mest när det handlar om hjärtat. Här kommer nästa som får mig att stanna upp och känna.

Jag älskar denna version av Rihannas hit och har lyssnat på den otaliga gånger utan att tröttna. Jag gillar Ellies hesa, nästan osäkra stämma och stråkarna. Skört och bräckligt.

Det här var två av de senare favoriterna men jag har mina All time favourites, som snurrar om och om igen - åren om. Sjunger introt till Foo Fighters Times like these med hög och klar stämma. Den är pepp, inget annat! Tänker på bilturer med älskade lillebror på sommarvarma bilvägar i Tornedalen. Grönskande artrika dikeskanter, fodiga älvsluttningar och Kalixälven med glittrande laxvatten. Volymen upp, vinden i håret och lärarsemester i 8 (!) veckor.

I am a one way motorway
I'm the one that drives away
Then follows you back home
I am a street light shining
I'm a wild light blinding bright
Burning off alone

En eftermiddag, för flera år sedan, satt jag och min kära vän Pernilla på ett café vid Möllan i Malmö. Det var en alldeles perfekt stund, trots torr kladdkaka (provocerande) och halvljummet kaffe. Vi pratade och pratade, om allt som vi oftast gör. Plötsligt spelar de en låt som fick oss att hyscha åt varandra, samtidigt.  Vad är detta? Oasis slagdänga i ny skön tappning. Jag som fullkomligt älskade Wonderwall redan som artonåring då jag åkte på min första resa utanför Norden, till London. Jag köpte skivan och lyssnade på den om och om igen på mitt studentrum. Jag hade nämligen blivit kär over there. Tyvärr hade min realistiska och oromantiska mor rätt, det blev inget mer än en semesterkatt trots löften om livslång kärlek. Utan denna låt hade jag inte kommit ihåg min och Pernillas fikastund på ett slitet och litet café.

Med denna säger jag godnatt. Den är väl skön?

Maria

Tvångsmässigt bläddrar jag i all inredningsporr jag kommer över, Sköna hem och andra glossiga förförande magasin. Ibland blir det för mycket, med blossande kinder får jag lägga undan tidningarna och tänka på något annat- kanske på den arabiska våren. Då känner jag mig som en lite bättre människa. Men i smyg river jag ut sidor ur mammas Sköna hem och googlar runt när jag tror att de andra är upptagna med annat.

Ibland hittar jag det där lilla extra, som när jag och min kära Johanna var i London. Vilken resa! Påminde en aning om serien Absolutely fabulous ( översattes till Helt hysteriskt ) med Patsy och Edina som excentriska huvudrollsinnehavare.

En av mina fina initialer inköptes i en charmig liten butik belägen i Soho.

Johanna har mycket god smak, för god helt enkelt. Allt hon hittar vill jag lägga beslag på. Det gäller både kläder och inredning. Detta stämmer även in på en annan nära vän, min Marie. Har jag tur så avstår de och då slår jag till direkt. Som en giftkobra anfaller jag, grabbar tag i bytet och rusar till kassan, innan de hinner ångra sig har expediten vinkat adjö och porten slagit igen bakom oss. Nu börjar jag tänka på mina vänner och saknar dem mycket- varje dag. Det får bli en bild på Johanna i London.

Get the message?

It´s me and my girlfriend!

Det är något underbart med att åka med en tjejkompis som Johanna till en stad som London. Man kan ge sig hän! Promenera gata upp och gata ner i Kensington, gå in och ut flera gånger om i samma butik utan suckar och irriterade blickar. Man kan prova massor med kläder, utan att köpa ett enda plagg, och fika i timmar. Sedan kan man ta hur lång tid på sig som man vill inne på hotellrummet och fortfarande skratta tillsammans. Med en man kan ett sådant beteende få konsekvenser.

Här kommer fler bilder från vår lilla tripp.

 
Vi posade det bästa vi kunde.

Vårt gemensamma intresse.

Så ljuvligt att flanera omkring i absurt stora Harrods. Inte en pryl inhandlades men det var roligt och inspirerande, helst på mat- och godsaksavdelningarna.

Kensington.

Trött och sliten men med en stärkande frukost blir allt bra.

Utanför palatset passar min royal wink.

Johanna och jag kan konsten att ha det bra tillsammans. Vi gör precis det som faller oss in, vad det än må vara. Som när vi sov bort en hel dag av vår Londontripp, för att vi var trötta helt enkelt. Vi fikade, åt, flanerade och hängde. Men framförallt så pratade vi. Det är en gåva att ha vänner som man kan prata med om allt, som lyssnar och ger av sig själva, i nöd och i lust. Som jag kan sakna våra kvällar med skratt, diskussioner, förtroligheter och allvarsamma stunder. Det är nästan som med Norrlands guld- man kan vara sig själv för en stund. Det är en sorg att det nu är över 180 bilmil mellan oss. Men vi ska inte ge oss, det finns flyg och tåg. Jag längtar till jag får träffa alla igen.

Nu vill jag ut och resa igen. Bara mitt knä repar sig så ska jag planera nästa äventyr.

Maria

Jag är en riktig livsnjutare. Jag försöker, under alla omständigheter, att sätta en liten guldkant på tillvaron. Det kan vara små saker som att jag varje dag äter på mitt finaste porslin, fast det är väl bara den äldre generationen som stuvar undan det och silvret till högtidliga tillfällen (?), eller att jag alltid tänder ljus till frukost även om det är trist och stressigt. Det betyder något för mig men jag förväntar mig inte att min familj ska känna likadant. Deras guldkant består av annat. Speciella föremål är en del, av många, i mitt livsnjuteri.

Den här stiliga lampan hittade jag i en secondhand- lampaffär. Jag vände om, cyklade hem, struntade i en avtalad tid och hämtade pengar. Den blev min! Vit, skör och välformad skärm med tunna ränder. Jag nästan grät när jag tappade den i golvet och den gick i tusen bitar. Vet någon var man hittar en sådan skärm?

Den här, ganska vanliga, statyn fick jag av min farfar. Den heter Vår och jag har haft den som ögongodis ända sedan den dagen jag flyttade in i mitt studentrum på Storgatan i Härnösand.

Jag vill omge mig med vackra ting. De behöver inte vara designade och från fina gatan, det viktiga är att de tilltalar mig. Jag har en hel del sådana saker, många från mina kära och väldigt nära farfar, mormor och morfar. Jag har tillbringat alla ledigheter, alla helger och hela sommarloven hos dem - som förövrigt bodde på varsin sida om huvudvägen i byn Narken. De hade någonting gemensamt - ett estetiskt intresse. Jag pratar inte om någon övre medelklass med konst- och designkoll. Nej, jag pratar om skogsarbetare och affärsinnehavare som, mot alla odds med tanke på utbudet i området och deras påvra uppväxt, hade känslan för det vackra och tilltalande. Jag avundas deras talanger: morfars sirliga träsniderier, mormors skickliga skinnsömnad och prunkande blomsterodlingar. Deras ständiga renoverande och omklädningar av gamla möbler. För att inte tala om farfars fantastiska trädgård med frodiga rabatter. Dessutom broderade han, tänk er det i en norrländsk by, utan att bry sig en sekund om gliringar och skratt. Vackra hem hade de och morfars rum på nuvarande äldreboendet är fint- mot många odds, tack vare min mamma som har ärvt deras intressen och talanger.

Min vackra Alvar Alto- vas blir något extra med vackra färggranna liljor. Dessa färger älskar jag, till mina killars stora glädje. Kompromissernas tid är här.

Vackraste färgerna samlade på Mimous sidenkuddar. Jag har varit utan kuddar ända tills jag hittade de här. Hellre utan än något halvdant - det är min filosofi.

När jag väl har hittat det jag letar efter så behåller jag det. Jag byter inte ut efter modets växlingar eller tillfälliga trender. Det gör det till något av en ekonomisk "besparing" - i alla fall i slutändan. Jag letade efter en fondtapet i fyra år innan jag hittade rätt. Hellre utan än något halvdant, som sagt. Det blev en vit skimrande magnoliamönstrad Laura Ashley som fick pryda väggen. Så smakfull och elegant. Jag tycker om ord och begrepp och ett av dem är grace, som Swedish grace- serien i porslin.

De runda kuddarna är mina storfavoriter. De har min farmor sytt och jag är så rädd om dem. Tur för Mats att jag var nykär då lillkillen drog loss knapparna under deras kuddkrig :O Nu är de på lagningsakuten (läs hos mamma).

Ikea har mycket fint.

Ibland sparar jag till dyra designföremål, som den här Le-Klint lampan. Den har jag haft i tio år och jag ska ha den resten av mitt liv.

Kärleken till en gammal spegel, som har levt sitt liv med min farfar, är icke att underskatta. Kolla in min översnygga 30-talshatthylla! Varje gång jag gjort entrée eller sorti har jag ägnat den en kärleksfull blick. Vardagsglädje.

Jag har rest en hel del och ogillar starkt att springa runt i gigantiska köpcenter. Glömmer inte tristesskänslan av att vandra i timmar genom shoppingkomplexen i Hong Kong, Singapore, Bangkok och andra konsumtionsmetropoler. Sällan eller aldrig har jag hittat något speciellt. Däremot har jag hittat pärlor på små marknader och i gränderna bortom shoppingstråken, som mina vackra askar och skrin.

Några av mina fynd- och gåvoaskar. Varenda en väcker en massa minnen, från barndomen till motorcyckelturer i Vietnam.

Smycken är ett eget kapitel men här är några av mina finaste. Det blå, lite annorlunda halsbandet har min farmor burit, liksom pärlhalsbandet bakom. Mina föräldrar köpte en ny guldkedja till den blå och gav den till min födelsedag. Visst är den vacker?

Det flerradiga pärlarmbandet köpte jag på Laura Ashley - enbart på grund av champagnekulören. Jag letar febrilt efter långa, frasiga sidengardiner i just den nyansen. Någon som vet var jag hittar dem? Silverhjärtat är en berlock men tråkigt nog har jag inget foto i den.

Kläder ska jag inte ta upp nu för då tar detta aldrig slut. Men ibland så önskar jag att jag kunde hänga dem på väggen som ögongodis dygnet runt.

Det var det, nu ska jag ägna mig åt annan njutning i form av att äta mammas goda älgstek och umgås med hela familjen. Godkväll!

Maria

Västra Hamnen.

Konstigt nog har jag en hel drös med foton från just Västra Hamnen. Det är underligt för det är inte mycket tid jag har tillbringat i de välbeställdas högkvarter. Kanske är det som när man åker på semester, då åker kameran fram. Västra Hamnen och Ribersborg blev min vardagssemester då mopedknattret, knarklangarna och de prostituerade blev en aning för mycket. Fullt förståeligt då jag är en norrlänning i själ och hjärta. I och för sig har jag upplevt en hel del mopedknatter runt den lokala korvkiosken där vi samlades varje kväll. Nej, detta är hämtat ur en geografibok till åk 4, det var t.om en bild på en röd korvkiosk med texten om norrlänningarnas "fritidsintresse"! Då blev jag arg, och förnärmad, vilket ledde till otaliga lektioner om Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet. Stackars barn!

Miami Vice- känsla i Västra Hamnen.

Något av det absolut bästa med Malmö är Kallbadhuset på Ribban. Där har jag bastat och doppat mig i Öresund - året om. Finns inget som kan reducera stress och få mig att koppla bort vardagen så bra som ett vinterdopp. Det gäller bara att vara ordentligt varm innan man hoppar i. Åh, vad jag saknar det! Här kan jag ju alltid rulla mig i snön men sist jag försökte slutade det med kliande utslag och en hudton som närmast kan beskrivas som Faluröd.

   
 Kallbadhuset - mitt andningshål.

Kallbadhuset och Turning Torso.

Febrilt letar jag efter foton från Möllan- den stadsdel som jag tillbringat överlägset mest tid i. Jag hittar tre, varav två är på mitt ex. och på det tredje ser jag tjock ut. Så det blir inget med det. Möllan är det jag saknar mest från Malmö. Alla våra After Work på Skolgatans Ölcafé och allt häng på Krua Thai, Metro, Plocke Pinn och falafel från Falafel nr 1, var annars? Jag saknar falafel. Det närmaste jag kommit Malmös nationalrätt, här ovan Polcirkeln, var i Jokkmokk (!) till det facila priset av 65 kronor. Jag säger bara 15 kronor - för en stor!

Fotboll i Malmö - roligt fur alles!

Aldrig trodde jag att jag skulle tycka fotboll var roligt. I Malmö blev det roligt, riktigt roligt. Det bästa är att titta på publiken. En hord av adrenalinstinna män som vrålar, spottar och kokar av ilska. Jag blev rädd på riktigt men det är ju det som gör det så skoj, som att titta på skräckfilm ungefär.

 Malmö - parkernas stad. I alla fall i teorin.

Min kärlek på besök. Han drog till skogs, som Crocodile Dundee i NY ungefär.

Nu får det vara nog för den här gången!

Maria

Igår tittade jag på Veckans brott på SVT. Naturligtvis handlade det om Malmö som drabbades av fem mord inom några dagar. Det har skjutits i korsningen där jag har min S:t Knutspärla men jag har aldrig varit rädd i mitt älskade Malmö. Tretton år har jag bott i denna egensinniga, avslappnade, svårimponerade och alldeles underbara stad. Det finns ingen stad som Malmö. Enligt media så skulle det möjligtvis vara Chicago då. Detta är en helt absurd jämförelse, det räckte att se dokumentären Interrupters för att inse det "16 skjutningar inom loppet av 6 timmar". Riktigt bra dokumentär om såkallade crime interrupters som har till uppgift att avstyra konflikter (läs mord) i Chicagos farligaste områden. Ett arbete som passar de mest hårdnackade - alla är fd. gängmedlemmar med ett gediget brottsregister. De var duktiga må jag säga - påminde om våra konfliktsamtal på innerstadsskolan jag arbetade på i 10 år! Lite hybris? Nej, jag saknar min skola, mina kolleger och mina elever varje dag. En speciell, livlig, händelserik, härlig atmosfär med  högt i tak- i dubbel bemärkelse.  

En av mina favoritpromenader i Malmö - på väg mot Dockan.

Efter Dockan bär det alltid av till Västra Hamnen för att njuta av en kunglig utsikt.

Västra Hamnen fanns inte när jag flyttade till Malmö i februari 1999. Då var Malmö likt ett öststatsghetto med en halvbyggd bro till Danmark. En industristad med gråa regnblöta fasader. Men jag gillar det skitiga och ruffiga Malmö - mycket mer än jag någonsin uppskattat Västra Hamnen. Jag har konsekvent bosatt mig i Södra Innerstaden och dess vackra funkishus: Kamrergatan, Karlskronaplan, Sorgenfrivägen och S:t Knuts väg. Populära och hippa områden idag, det sistnämnda framför allt, men totalt ute när vi flyttade in. Horstråket har slingrat sig utanför min dörr och under en lång period hade jag en jugoslavisk svartklubb i samma hus- sömnproblem de lux. Jag kämpade med näbbar och klor och vann. Svartklubben vräktes för att ersättas av en cateringfirma, som visade sig vara bulvaner från svartklubben. Vi förlorade kampen och flyttade till nästa pärla. Lång historia det där men jag kan kort konstatera att svartklubbarna regerar i Malmö. Omöjliga att göra någonting åt, de flyttar på sin höjd in i nästa hus.

S:t Knutsväg. Min gata, mitt hus! Körsbärsträden i full blom och en blomsteraffär i samma trapp. Ljuvligt.

Mitt smultronställe i Malmö är kyrkogårdarna utanför mitt hus. Makabert enligt en del men jag har gått och sprungit så många mil just där. Det är en grön och blifri oas där otaliga glädjeämnen och bekymmer har ältats. Jag älskade att vakna och slå upp mitt fönster mot den lummiga kyrkogården. Titta ut på en strid ström av cyklister och blommorna som lyftes ut till försäljning. Sedan en powerwalk runt alla tre kyrkogårdarna för att avsluta med ett besök hos franska bagaren. Surdegsbröd, pressokaffe och Sydsvenskan - en anledning till att verkligen gilla Malmömorgnarna.

Mellersta kyrkogården - mitt makabra smultronställe.

Min bästa Malmöbild - tyvärr fotad med mobilen. På väg in till Stortorget.

Jag har många smultronställen i Malmö och var och en av dem skulle jag kunna skriva en roman om. Så många galna, roliga och känslosamma upplevelser under mina år i Skånes huvudstad. Tyvärr kallar plikten - dags att linka till spisen och försöka laga lite mat. Mina killar är på brottningsträning och lämnade helt sonika deras Ringare från Notre Damé ensam med sina kryckor. Min kärlek lider av träningsnarkomani och kan oftast hittas hängande ut från någon klippa eller i vår vindstrapp. Avslutar med en bild på min klätterapa i Malmö.

Det kommer mera om Malmö.

Maria

Hoppade omkring i huset och suckade över min otymplighet. Slöslyssnade på TV:n -"Fråga doktorn", passande program förövrigt. Juholt intervjuades och pratade om när hans syster dog då han var ung. Sedan kom han in på det här med sårbarhet. Efter allt han har gått igenom vet han en hel del om ämnet.

Vi är sårbara men vi inser kanske inte det - förrän vi, eller någon närstående, drabbas av sjukdom eller skador. Det är väl tur tänker jag, för vem vill gå omkring och oroa sig hela tiden? Livet innebär ju en massa risker och någon gång råkar vi eller någon när och kär ut för någonting- det är ett som är säkert. Varje gång jag har drabbats har jag frågat mig: "Varför skulle jag råka ut för det här?" Sedan kommer tankarna på dem som har det värre, kanske ett försök till självhjälp på tröstefronten. Det känns bättre för en stund men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen.

Som en acnedrabbad tonåring nynnar jag på Erik Hassles text i låten Hurtful "You don´t know what you´ve got until you missing it a lot..." Det handlar om kärlek så klart men för mig så handlar det om annat. Det konstiga är att det man har drabbats av för tillfället ofta känns som något av det jobbigaste man kan råka ut för "Hade det åtminstone varit armen så hade jag ju kunnat gå iallafall men nu..." Hade det varit armen så hade det garanterat låtit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan, även på skadefronten.

När det värsta händer, att vi förlorar någon, så är det svårt att hitta tröst. Det är en tom, tung och fullständigt obegriplig känsla. Det gör fysiskt ont i bröstet och varje morgon börjar med en tung, svart insikt om att det faktiskt har hänt. En av mina allra närmaste vänner har tagit sig -och tar sig fortfarande igenom detta varje dag. Så är hon också den starkaste och genuint mest godhjärtade människa (och det är inget dravel!) jag känner. Jag menar inte att man måste vara stark men jag har aldrig skådat dess like. Stark är inte detsamma som hård och kylig. Stark är att ta hand om hela familjen, alla praktiska göromål och alla sörjande som reagerar på olika sätt - samtidigt som den egna sorgen är övermäktig och fruktansvärd. Jag trodde inte att det var möjligt att en människa kunde klara allt detta. Så har hon också en fin familj, som verkligen bryr sig om och tar vara på varandra. Hon är en solstråle, något som inte går någon obemärkt förbi. Jag är så glad att jag har henne som vän, trots att vi knappt hinner ses.

Längtar till nästa fika i hennes kök!

Maria

Efter mitt förra inlägg om fondtapetens vara eller inte vara i lillkillens nya rum- utbröt en liten diskussion, ett meningsutbyte, på min facebooksida. Åsikter och förslag som jag har funderat på i soffhörnan, då de rör den verklighet som jag nu befinner mig i.

Det hela började med att jag skrev att han ska ta över vårt nuvarande sovrum och att han vill ha det som det är. Sedan fortsatte jag med att konstatera att det inte är aktuellt då det är inrett enligt temat "manligt mysigt", dvs mörkt och stramt. Vidare fortsatte jag med att berätta att de svarta lingardinerna i vårt sovrum plockades ner när jag flyttade in och att jag har bidragit med lite färg, i form av lila/röda/rosa ting och att lillkillen tyckte det var nog med den sortens färg i huset. Jag har inte tagit med möbler eller övriga föremål, då jag hyr ut möblerat. Så jag konstaterade att jag inte hunnit sätta min egen prägel på det full ut, förutom färgklickarna. Det hela går att läsa i förra inlägget.

Reaktionerna på detta handlar om att jag "sätter mig över honom", att jag som "ny" familjemedlem ska vara försiktig med att "klampa in och bestämma, ändra och ta över". De handlar även om att en sjuåring kan och bör få bestämma en sådan sak. Min motreaktion blir att förklara att rummet är mörkt som det är- då det ligger i solskugga. Vi har även polarnatt här i norr så det blir för dunkelt. Dessutom konstaterar jag att visst är det att sätta sig över- men att vi gör det för hans välbefinnande i längden, att han ska få ett finare och ljusare rum samt att det är snyggt med en lärorik karttapet, om han nu väljer den. Övriga reaktioner handlar om att han kanske upplever rummet som vuxet, fint och hemvant.

Sedan börjar jag fundera. Är det någon skillnad om man är en biologisk mor/far eller en bonusperson, i frågan om att lägga sig i husets inredning? Är det så att jag klampar in och tar över för att jag och Mats, tillsammans, har konstaterat att detta är inget rum för en sjuåring som ska läsa läxor och bygga lego? Som Mats sa, det är tråkigt och mörkt. Skulle jag ha lagt till den kommentaren för att berättiga en renovering av rummet? 

Får era sjuåringar bestämma hur deras nya rum ska se ut - helt och hållet? Åttiotalstapeter, plastgolv och mörka väggar till trots? Får de tapetsera med vilken tapet som helst - Hello Kitty i hela rummet eller en helsvart sammetstapet? Jag är inte ironisk, jag frågar er på riktigt. I mitt inlägg skrev jag att vi naturligtvis ska fråga honom om de olika tapeterna men att vi mest får avslag på våra förslag, "bättre förekomma än..." Jag frågade er vilken tapet ni tror kommer hålla i längden och jag fick svar som överrensstämmer med våra funderingar.

I min värld bestämmer vuxna vissa saker och barn andra. I detta fall anser vi att vi är kloka nog, ny eller ej i familjen, att se att detta rum i nuläget är olämpligt som barnrum. Vi bestämmer att rummet behöver ljusas upp och få nya golv. Sedan kan han bestämma om han vill ha en fondtapet eller inte och vilken i sådana fall. Detta inom rimliga gränser då ekonomin inte tillåter ett byte varje halvår.

Jag vet vad det innebär att vara "ny" i familjen. Det innebär att anpassa sig, kompromissa, tänka sig för, ofta göra avkall på egna önskemål, lyssna in och vara lyhörd för de andra. För den minsta framförallt. Ungefär samma som i vilken familj som helst. Jag har flyttat hit för att leva livet med dem jag håller närmast. Vi har haft otaliga samtal om hur vi ska hantera allt det nya, hur vi ska ta allt i lugn takt och a l l t i d se till den minstas behov. Det har inneburit en stor förändring av min livsstil. Ja, visst har deras liv också förändrats men inte så dramatiskt, till det yttre iallafall. De har samma hem, -rutiner, -tider, -arbete, -skola, -fritid och -kompisar som tidigare. Allt det har ändrats för mig - för att jag och Mats har valt det. Vi vet att inte Emil har valt det och gör därför allt vi kan för att han ska må bra och trivas. Naturligtvis är det en förändring att bo tillsammans. Vi anpassar oss allihopa, på ett eller annat sätt och vi gör det bra.

Det har gått mycket bra, över förväntan, just för att alla gör sitt bästa. Det har gått bra för att jag aldrig skulle klampa in och ta över eller agera översittare. Tvärtom så har jag ofta backat och hållit låg profil för att vår minsta ska känna sig trygg och hemma. Men det innebär inte att jag är någon tapetblomma som inte vågar tycka och tänka om ett tradigt sovrum. Måste jag vara "gammal" i familjen för att kunna göra det? Hujeda mig när det kommer till de stora frågorna då! Stackars alla bonusföräldrar som måste hålla så låg profil att de blir självförintande. Vem kommer då att vilja satsa på ett liv med någon som har barn? Det handlar om fingertoppskänsla och respekt för den minsta.

Jag tar stort ansvar och engagerar mig mycket- för att jag vill det och för att det är roligt. Vi sätter honom främst - alltid. Det och Emils välvilja och nyfikenhet har lett till en ömsesidig respekt. En respekt som faktiskt tillåter att jag tycker till om ett rum som inte ens är hans ännu. Vi vill ju bara ge honom ett mysigt och hemtrevligt krypin istället för ett dunkelt gammalt rum. Är det verkligen så dumt och obetänksamt? Jag tycker inte det.

Maria