Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan. Varje helg och lov åkte vi glada och förväntansfulla upp för den gamla skogsbilvägen, kantad av tjädermarker och tornedalsk gammelskog. Vi körde sakta och undvek noggrant alla gupp som hotade att förstöra underredet på bilen. Värst var det vid Larssons lada, där fick vi krypköra längs de frodiga blomsterängarna som ändrade karaktär efter sommarens korta skiftningar och hästbromsarna flög ihärdigt bredvid bilen med löftet om blod.

När gården, mitt i skogen, blev synbar som en ljusgrön glänta slog hjärtat extra slag. Varje gång möttes vi av mormor som med sitt vänliga leende och vitlockiga hår, vinkade på den lilla stugbron kantad av doftande tornedalsrosor och färggranna liljor. Morfar såg man oftast inte till direkt, han kilade fram som en snabb och smidig vessla på brunnstigen med ett ok på axlarna och vattenfyllda plåthinkar som tyngd över hans bara överkropp. Morfar doftade tjära eller rättare sagt en blandning av bäckolja, djungelolja och motorolja. Han var muskulös och brunbränd med tjockt vågigt hår. "Mommon  piga", varma mjuka kramar och sedan titta på deras många och stora blomrabatter som morfar ihärdigt bar vatten till. En snabb kram, mera en klapp i ryggen, av morfar som ofta blev lite obekväm, då han sällan eller aldrig fick en kram som barn. Men han kramades för vår skull och skrattade lite generat.

Utan krusiduller tog de hand om oss: bäddade i den lilla kammaren, stekte korv och fläsk till deras egenodlade mandelpotatis, värmde bastu och kramade godnatt. Mormors vita flanellnattlinne med blåa rosor luktade VIA och morfars regelbundna snarkningar vaggade tryggt in oss i djupsömn. Nätterna var ljusa och på gården hoppade harpaltar och harmammor mellan de frodiga odlingarna. Ibland vaknade vi av morfar som jagade flugor med flugsmällaren eller av hundarnas käftar som slog ihop efter irrande getingar och döende bromsar. På morgonen vaknade vi till doften av kokkaffe och knaster i vedspisen. Då hade morfar redan varit uppe i flera timmar för att hugga eller bära ved. Kanske skruvade han i deras gamla Volvo som de vårdade så ömt ända tills den dagen då han slutade att köra. Mormor satt vid köksbordet, som hennes morfar tillverkat, och bredde smörgåsar och ofta sjöng hon sånger från barndomen.

Varje dag följde vi dem; i skogen, till Lahnabäcken eller till Korpilombolo för att handla korv, snus, Radar och karra. Karra, eller karameller, fick vi äta före maten, efter och däremellan. Det märktes inte för vi sprang ute hela dagarna och kvällarna. Det var ett enkelt och härligt liv på Juoksuvaara-berget tillsammans med mormor och morfar. De pratade meänkieli- tornedalsfinska och ofta somnade vi i sovalkoven när de vuxna pratade om svunna tider på språket som vi knappt förstod. Det var tryggt, enkelt och rejält.

Min mormor och morfar låg aldrig någon till last, de betalade sina räkningar- alldeles för tidigt och arbetade ihärdigt trots kropparna som värkte efter ett helt liv av skogsarbete och ladugårdsslit. Morfar gick inte till läkaren och sydde själv ihop sitt köttsår med björntråd och bränd nål. Det är sanningen och inget det skrävlades om.

En vacker sommardag ramlade mormor och bröt benet. Det var början på slutet.

Nu ska jag berätta vad en liten notis i tidningen, om stängning av ett äldreboende, kan innebära i det verkliga livet. När mormor bröt benet var de tvugna att lämna sitt älskade Juoksuvaara för att vårdas på Garvaregården i Pajala. Morfar ville hellre dö än att flytta dit, så sa han ialla fall, men insåg att han inte klarade att ta hand om mormor som blev svårt sjuk i samband med olyckan. Dessutom hade han själv fått en stroke och tappat mycket av hans forna kraft. Ytterst motvilligt flyttade han in, om än med ett litet hot om att en dag rymma tillbaka till skogen. Det gjorde han inte, för han var där mormor var- alltid vid hennes sida. Det var mormor som gjorde morfar hel, som höll ihop. Från början satt han bara inne på deras eget rum, tittandes på TV, medans mormor socialiserade med personalen och de övriga boende. Efter en tid vågade han sig ut och började sakta men säkert att trivas. När allt började gå riktigt bra blev mormor sämre och lämnade oss till slut, i stor sorg och saknad.

Vi var rädda, hur skulle det gå med morfar? Skulle han överleva begravningen och ensamheten? Han överlevde men inte mer. Han sov och sov. Men så en dag hände något, han ville vara med i köket. Hans "flickor och tanter" lockade ut honom med bullbak och skämt på tornedalsfinska. De vissta hur morfar skulle tas! Dagarna gick och morfar började leva, han spelade kort och han njöt av att sitta i köket där varje måltid lagades i de boendes sällskap. En dag åt han till och med bönor, då förstod vi vidden av denna fantastiska och rejäla personals idoga arbete. De lyckades med det omöjliga och fick morfar att bli social.

Morfar fick till och med en kompis som flyttade in, de kände varandra sedan tidigare och en omedelbar vänskap tog vid. Nu satt morfar uteslutande i det gemensamma köket. Det doftade nybakta bullar och vi möttes av två skrattande vänner när vi kom på besök. Personalen pratade, skojade och fick morfar att må bra, så mycket bättre än vi någonsin hade kunnat hoppas eller tro.

Så hördes ett rykte, "Garvaregården ska stängas". Vi kunde inte tro att det var sant. Precis när morfar vaknat från sin sorg, sakta rest sig och hittat tillbaka till livet, så skulle de, vem?, rycka undan mattan. Vi hoppades, pratade, protesterade och våndades. "Inte kan de väl...och personalen som är så bra, ja de gamla mår ju så bra trots sorger och besvär."

De kunde! En liten notis och sedan var det igång. Först flyttade morfars vän, han slutade att prata och skratta på det nya boendet hörde vi. Nu har morfar flyttat.

Konsekvenser? Hans äldsta dotter ligger sömnlös av oro och ångest, bär med sorg i bröstet hans saker till det nya rummet på det nya boendet, på den nya adressen. Lämnar sin pappa som med förvirrad blick följer henne till ytterdörren. Personalen gör sitt bästa men det är fler boende här och tiden är knapp- de springer. På natten vandrar morfar, sedan blir han arg och slår en i personalen. Personalen får ta all hans förvirring, oro och ilska. De kämpar och gör sitt allra bästa, de är pressade och lågavlönade. Men de kämpar, varje dag och varje natt. Hur de mår kan vi bara ana.

Morfar börjar att kissa på sig och en grå hinna lägger sig över hans ögon. Vi håller tillbaka, men vill bara släppa ut alla tårar som hotar att välla över när vi är på besök. Vi biter ihop och försöker skoja med morfar, ibland ser vi en glimt av hans riktiga jag. Vår morfar med det finska "sisut", jävlar anammat! Sedan försvinner det lika snabbt och servetten han rullar går sönder av hans nervösa plockande och vikande. Personalen ser hur vi mår och i köket släpper vi ut några tårar som bränner. De vet, de är kompetenta och rejäla även här. Sliter och gör sitt yttersta för att räcka till och hinna med.

Vi vinkar motvilligt hejdå och i bilen kommer tårarna som vi inte ville att morfar skulle se. För att trösta oss åker vi till Garvaregården, en trygg och hemkär plats. Väl där möts vi av nya gamlingar, larmet tjuter och personalen springer mellan rummen. "Sitt ner, drick kaffe, vi kommer snart och vad roligt att ni kom förbi!" De ler och vi vill bara krama om dem, men de måste springa. För här är fullt av nya gäster som ska vidare inom kort. Två gamla tanter sitter i det välbekanta köket, de tittar på oss med undrande blick. Vi presenterar oss och personalen kommer in för att hinna prata. De frågar hur det är och vi kan knappt prata för gråten stockar sig i halsen. Då börjar den lilla tanten att gråta, "hon är så känslig för andras ledsamhet" säger en i personalen med tårar i ögonen. Vi sitter tysta och larmet tjuter.

"Vad har de tänkt?" frågar jag."Det undrar vi med", säger en i personalen. På stolarna sitter de två tanterna på kanten, redo att ge sig iväg. Ingen hinner sitta och prata med dem eller smeka på kinden för att göra deras nya hem till en trygg plats. "Jag ska ta semester när jag kommer hem", säger tanten med tårarna rinnade ner för kinderna. Vi försöker le men vill bara gråta. Personalen biter ihop och ingen får fram något. En snabb avskedskram, personalens och våra tårar blandas och dörren slår igen bakom oss. Vi åker hem, i tystnad. Bröstet är tungt av oro, ledsamhet och maktlöshet. Det gör ont och inget kan gaska upp oss.

Vi vill veta om det var värt pengarna? Kan ni svara - ni som fattade detta beslut? Har ni gjort en konsekvensbedömning? För det här är konsekvenserna av ert handlande.

Vi älskar vår morfar och han är den enda vi har kvar. Tänk att hans sista tid togs ifrån honom, han som aldrig legat någon till last. Det kan vi aldrig någonsin förstå eller förlåta.