I lördags tittade vi på boxning i Malmbergets sporthall. Det var härligt att se folk svettas och få lite stryk. Ända sedan jag var en liten tös har jag och pappa tittat på boxning. Sedan började min bror att boxas och då blev det riktigt kul. Jag har aldrig haft så effektiv och tuff träning som när jag tränade kickboxning i Slottsstaden i Malmö. Efter första träningspasset kunde jag inte skriva på whiteboardtavlan i mitt klassrum, händerna skakade fortfarande dagen efter.  Likaväl fick jag svänga in på en busshållplats på grund av överjävlig träningsvärk i vaderna.  Jag ångrade bittert att jag hade lett lite snett, nästan nonchalant, när tränaren bad oss hoppa över ett hopprep fån sida till sida, som uppvärmning. Flera gånger höll jag på att kräkas efter träningen när jag skulle cykla hem. Det var härligt, för jag visste vad det gav.

I somras kickboxades vi i stugan, brorsan och jag.

Hela sommaren och hela hösten har jag längtat och väntat, suktat efter rolig och stenhård boxningsträning. Jag besökte MAIF:s boxningsklubb och pratade med de trevliga och rutinerade tränarna. Efter att jag såg två knockar, varav en utfördes på språng med ett avslutande skutt (!) så insåg jag att det var bättre att fly än att illa fäkta. Jag gladdes åt att få besöka SNOW, den andra boxningsklubben i lilla Malmberget. Samma dag som det drog igång skulle jag dit men beslutade mig för att köra några åk på Dundret som uppvärmning. "Vi kör ett s i s t a åk och sedan åker vi hem", sedan krasch och knak. Svetten sprutade och jag mådde illa när knät gled i sidled då jag försökte ställa mig upp efter smällen- fortfarande med skidorna på då bindningarna inte löste ut. Så gick det med det. Bittert.

 Så här gick det till i lördags.

Malmbergets egen boxare Max, i rött, mötte en äldre och mer rutinerad fighter.

Utgången.

Mina röda,fina, nya och dyra benskydd ligger orörda i väntan på come back. De var en present från min lillebror, " Syrran, nu jävlar kan du sparka ordentligt!" Välbehövligt då jag hade mörkblåa blodutgjutningar på låren, vaderna och ända ner i tårna efter våra kick-ass pass i Malmö. Det var många misstänksamma och medlisamma blickar när jag gick runt med mina blåslagna armar och ben. Jag sparrades nämligen mot en tae kwon do-tjej som förövrigt var nära att sparka näsan av mig vid ett tillfälle. 

Det är svetten, ansträngningarna, attityden, odören i lokalen, fighter-brudarna, mjölksyran och träningsverken som är pricken över i:et. Jag längtar så.

Maria