Ända sedan jag var barn har jag utsatt mig för olika utmaningar eller som mamma benämner det, "idiotier". Min mamma är, enligt henne själv, en trist realist som ofta får vara med om spännande händelser i familjen. En av dem var när pappa skulle börja flyga flygplan (kommentarer överflödiga), en annan var när lillebror var med i Gladiatorerna och slutligen har vi en hel del händelser gällande hennes enda dotter. Här är en av dem, som mamma var måttligt road av:

Fallskärmshoppning på Nya Zeeland.

För några år sedan fattade jag beslutet att vara tjänstledig och resa istället för att arbeta. Jag var ledig i åtta månader, vilken känsla! Jag reste runt i världen och under en månads tid körde vi runt  hela Nya Zeeland. En dag kom jag på att jag ville hoppa fallskärm. Nästa dag satt jag med hjärtat i halsgropen och fötterna dinglandes ut genom en öppen flygplansdörr. Sedan hoppade jag. Det är svårt att beskriva känslan men jag tror att någon av alla de stackars katter som har råkat hamna i torktumlare, och överlevt, kanske skulle känna igen sig. Här hoppar jag med Steve som utbrast "Welcome to my office Maria!", när jag slutligen andades ut efter att fallskärmen löst ut. Det var en vidunderlig utsikt över Mt Doom-bergen, ja så hette dem väl i Sagan om Ringen?, som välkomnade mig.

Noterade ni att flygplanet var rosa? Bara en sådan sak. Det här var bara en av alla händelser som utspelade sig på min långresa. Jag tycker om fjällen i allmänhet och fjälltoppar i synnerhet. Det har blivit en del toppbestigningar genom åren och här kommer en av dem. Här var jag på väg upp på Mt. Taranaki, en vulkan, på NZ.

Lite ömt och inte nog med mat men en sjuhelvetes utsikt.

Min bästa bild på Mt. Taranaki. Detta berg fick förövrigt agera stand in för Mt. Fuji i filmen the last Samurai.

På väg ner från toppen på vadderat underlag. Detta är kratern på vulkanen. Det hela slutade med lätt panik då en hård vind drog in som gjorde det svårt att stå och gå. En hel del vurpor och påföljande missprydande blåmärken blev kvittot på vår bestigning.

Två dagar efter toppturen hade vi bokat in en "Black water rafting" till mina ömma bens stora fasa. Vi fick krypa genom underjordiska grottor, åla genom trånga passager och hoppa baklänges (varför?) ner för vattenfall. Jag var livrädd och ångrade detta infall. Av någon anledning hade vi hamnat i atletgruppen och jag som i vanliga fall bedömer mig vara i hyfsad form, kände mig som en hybrid av Jabba the hut och Stig Helmer. Vid ett tillfälle fick vi släcka våra pannlampor för att skåda tusentals lysande stjärnor mellan stalaktiterna i grottaket. Det var glow worms, självlysande maskar som gjorde denna skräckupplevelse värd sitt pris. Jag köpte inte en enda bild av detta, för jag såg ful och livrädd ut på samtliga. Det ångrar jag idag.

Kaskelottvalar utanför Andöya - Norge.

En mulen och kylig sommardag i Malmberget fick jag lusten att se ett riktigt stort djur. Jag har sett en hel del djur men jag hade aldrig sett en val. Nästa dag körde vi till Narvik för att svänga av upp mot Andöya. Det var högsommar och hela 6 grader varmt, den planerde tältningen ställdes in till förmån för bekvämt stugboende - ett ålderstecken. Inget svärord kan ge uttryck för hur sjösjuk jag var. Det var vidrigt och jag sket fullständigt i alla valar under båtturen ut till zonen där havsbotten gör en djupdykning och valarna frossar i plankton. Det hela ändrades när jag slutligen såg en stor valstjärt avteckna sig mot horisonten. Med spypåsen i handen vinglade jag ut och fotograferade som aldrig förr. Det där var min bästa bild.

På motorcykel genom Vietnam.

Resor kan ofta innebära utmaningar, som vi alla vet. Idag är det inget konstigt eller speciellt med att ha bott på råtthotell, ätit friterade gräshoppor eller vandrat till Base camp på Mt. Everest. Men jävlar vad jag är glad att jag har upplevt så mycket. Jag har aldrig tråkigt, sitter ofta och dagdrömmer om resor och tänker på händelser som har kantat mitt liv. Nu är det dags för nya äventyr.

När jag tänker efter kanske detta är den största utmaningen av dem alla. Att flytta 184 mil upp efter Malmöliv i 13 år, börja leva familjeliv med bonusbarn och bonusjycke. Vad är fallskärmshoppning i jämförelse med detta? Dessutom kan man som lärare skriva en trilogi i klass med Lord of the Rings, om händelser i skolans värld. Så många människor, öden och u t m a n i n g a r. Kommer aldrig att glömma mina första lärarår på den muslimska friskolan Al-Salamahskolan i Malmö. Jag var 22 år, nyutexaminerad, nyinflyttad, utrustad med bred norrländsk dialekt och tron att jag kunde förändra världen. Det var en utmaning vill jag lova. Jag ångrar inte en dag, det var slitigt, lärorikt och alldeles underbart. Människorna jag träffade, mötena jag hade och vännerna jag fick finns kvar för livet. Detsamma gäller Sorgenfriskolan - skolan vi suckar över och svettas i men aldrig vill lämna (fastän vi tror det) innerst inne. Saknar på riktigt!

Det får nog bli en fortsättning på det här men nu är det dags att avrunda. Att fatta mig kort har aldrig varit min starka sida, som ni säkert har förstått. Tack för mig!

Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livstid i Gällivare   Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu...

Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.   Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen ...

Vi väntade i mörkret på en smal kullerstenstrottoar under en sliten krogskylt. Ni klev ut ur taxin. Ett mörkt hårsvall, ett äkta leende, glimten i ett par vackra och goda ögon bredvid vår vän, som vi kände sedan tidigare. Det var första gången jag så...

"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsomm...

Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan...