Mycket sällan, med tanke på antalet timmar jag har lyssnat på musik, så händer det. Tonerna och rösten som får mig att stanna upp, koppla bort allt annat och bara lyssna. Sist hände det en kall senhöstmorgon när jag körde bil till mitt nya arbete. Som vanligt lyssnade jag på P3, skulle aldrig lyssna på Rix eller Mix eller vad de nu heter. Inte för att  jag är uttalat finkulturell utan mest för att jag inte tål radiopratarnas retarderade oförväntade skrik och nonsensprat tidigt på morgonen. Det är inte ovanligt med trumpetljud och konstlade gapskratt som kläms in hursomhelst och närsomhelst. Det kanske hade fungerat bättre en sen fredagskväll efter en lång AW men inte en tidig morgon, i en kall bil, på väg till arbetet. Endast en fakir kan uppskatta något sådant.

Iallafall så gjorde dessa toner att jag bromsade in, svängde av från vägen för att lyssna. Samtidigt gick solen upp och det hela kändes speciellt. Jag rös för att det lät så bra. Här kommer den:

Bara titeln är så vacker, Islands and shores. Jag hakar ofta upp mig på enstaka fraser eller ord, som jag sjunger extra högt i bilen, där ingen kan höra mig. Just i denna är det "you left us with no number we could call, you left us with no sense of hope at all" och sedan tar jag i extra på "deep devotion".

En del låtar kan jag knappt lyssna på för de väcker så starka känslor. Ungefär som att bära parfymen man fick av sin älskade -efter att man har gått skilda vägar. Alla har kanske varit med om det, från allmänt glad och lugn till tung nostalgi och ömma minnen, inom loppet av ett intro. Det behöver inte alltid vara kopplat till kärlek, det kan handla om annat men visst känns det som mest när det handlar om hjärtat. Här kommer nästa som får mig att stanna upp och känna.

Jag älskar denna version av Rihannas hit och har lyssnat på den otaliga gånger utan att tröttna. Jag gillar Ellies hesa, nästan osäkra stämma och stråkarna. Skört och bräckligt.

Det här var två av de senare favoriterna men jag har mina All time favourites, som snurrar om och om igen - åren om. Sjunger introt till Foo Fighters Times like these med hög och klar stämma. Den är pepp, inget annat! Tänker på bilturer med älskade lillebror på sommarvarma bilvägar i Tornedalen. Grönskande artrika dikeskanter, fodiga älvsluttningar och Kalixälven med glittrande laxvatten. Volymen upp, vinden i håret och lärarsemester i 8 (!) veckor.

I am a one way motorway
I'm the one that drives away
Then follows you back home
I am a street light shining
I'm a wild light blinding bright
Burning off alone

En eftermiddag, för flera år sedan, satt jag och min kära vän Pernilla på ett café vid Möllan i Malmö. Det var en alldeles perfekt stund, trots torr kladdkaka (provocerande) och halvljummet kaffe. Vi pratade och pratade, om allt som vi oftast gör. Plötsligt spelar de en låt som fick oss att hyscha åt varandra, samtidigt.  Vad är detta? Oasis slagdänga i ny skön tappning. Jag som fullkomligt älskade Wonderwall redan som artonåring då jag åkte på min första resa utanför Norden, till London. Jag köpte skivan och lyssnade på den om och om igen på mitt studentrum. Jag hade nämligen blivit kär over there. Tyvärr hade min realistiska och oromantiska mor rätt, det blev inget mer än en semesterkatt trots löften om livslång kärlek. Utan denna låt hade jag inte kommit ihåg min och Pernillas fikastund på ett slitet och litet café.

Med denna säger jag godnatt. Den är väl skön?

Maria