Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.  

Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen försöka övertyga, sina redan frälsta gelikar?

Jag vet att du inte räknar dig till gruppen "unga, arga män". Jag vet att du finns i min släkt, i min bekantskapskrets och bland de jag möter i mitt arbetsliv ibland. Vi är fortfarande vänner på facebook för jag bad dig aldrig att ta bort mig som vän, när facebook-appen "avslöjade dig". Jag vet att du ibland läser mina uppdateringar som handlar om människor och deras öden, som jag möter i mitt arbete med våra inflyttare. Så som jag brukar ta del av dina inlägg om  invandring och flyktingpolitik. Ibland delar du artiklar från Fria Tider eller statusuppdateringar från, milt sagt, frispråkiga kritiker. Jag brukar läsa dem och ibland kommenterar jag men jag tänker mig för. Det sista jag vill är nämligen att reta upp dig eller dina liktänkande.

Jag är inte ute efter att provocera eller att vara nedlåtande. Det enda jag vill är att förstå och bli förstådd.

Jag önskar att du hade upplevt mina möten under dagarna två. Det hade varit så mycket enklare, än att med mina enkla ord försöka förmedla allt som tynger, bekymrar och gläder mig. Jag hoppas att du läser vidare.

Igår fick jag besök av Zlejko, vår inflyttade kroatiska bagare.Jag träffade honom och hans medföljande vän för ett halvår sedan då de promenerade runt i ett iskallt Gällivare, knackade dörr och erbjöd sig att provjobba. De var inte prioriterade i projeketet IN Gellivare, då de varken hade arbete eller boende, men det såg vi mellan fingrarna med som vanligt. Jag och min fd. kollega Jerk gav oss fan på att vi skulle få äta "andra bullar" i Gällivare en dag. Det tog oss en och en halv månad  av telefonsamtal och mailande på övertid innan vi fick till ett konkret möte med en arbetsgivare. Inte minst fick vi hjälp av vår sakkunnige varjedagshjälte på Arbetsförmedlingen, Tord. Två veckor senare bars det in ett fat med nybakat bröd, arbetsgivaren var mer än nöjd hälsade han. De fick tillsvidarekontrakt och blev skattebetalare i Gällivare kommun. De läste svenska på ABF och studerade hemma efter jobbet. En dag bars det in ytterligare ett fat, nu med bakelser. Zlejko ville fira att han hade köpt sig en bil,en skrothög i klass med min Ford, men lika stolt var han för det. Han hälsar på ibland och då diskuterar vi politik, historia, och vardagshändelser. En dag var han bekymrad och jag lyssnade.Han berättade att han blivit anklagad för att vara "tjyvaktig och kriminell, som resten av landsmännen" och dessutom hade han "tagit någon annans jobb". Han tog det med lugn men han var lite ledsen, då det enda han hade gjort var att försöka lära känna denna person. Han konstaterade att samma problem finns överallt,inte minst i Kroatien och att en positiv inställning och fortsatt vänlighet är det enda som kan råda bot. 

-Jag blir vän med henne en dag, sa han med ett ansträngt leende.

Igår stod han åter där, på parkeringen, nu i sällskap med sin fru och sina två barn. De hälsade artigt på engelska och gav mig ett paket. Det var en keramikduva från hemlandet. Frun var rödögd och ursäktade att hon var lite ledsen. De var på väg till skolan och barnen var finklädda. Hon förklarade att hon var orolig för hur barnen skulle tas emot och om de skulle få nya vänner. Jag tröstade och sa att det löser sig med tiden, "det gör det alltid". Jag har nämligen fått det bekräftat så många gånger, i mitt arbete.

Idag läste jag ett meddelande av vår rumänska vän Marius, som gick från koja till slott, tack vare alla människor här i Gällivare som gav sitt förtroende, sin tid och energi. Han beskrev hur hans resa från hemlöshet, hopplöshet och gatuliv till arbete, boende och "normalt liv" påverkat honom. Nu ville han ge tillbaka och beskrev vad han gjorde för olika människor som kom i hans väg. Dessutom hade han gett mitt samiska tennarmband och gåva till en leukemisjuk pojke som behövde det bättre. Det var tur att jag läste det innan dagens sista möte.

Dagen började bra med det vanliga, rådgivning och kontaktförmedling gällande arbete, boende, fritid, skola och barnomsorg. Största inflyttargruppen kommer från länet, följt av övriga Sverige och utlandet. Så kom sista mötet för dagen och blodsockret var lågt efter papperexcersis med våra nyinflyttade holländare. De väntade på mig i bordet och jag såg direkt att något var fel. Mamman och barnet som jag träffat några gånger, som flytt från sitt hemland och som bor här sedan ett och ett halvt år tillbaka. De hade brev med sig och när flickan gick på toaletten bad hon mig översätta innehållet till engelska. Det var ett brev från advokaten som meddelade att de nu skulle prövas en andra gång, för uppehållsrätt. Det brast för henne och hon grät så hon skakade. När flickan kom tillbaka så gömde hon ansiktet i händerna och torkade tårarna. Flickan blev stel och rädd, tittade på mig som fick förklara att mamma är orolig. Jag kunde inte säga att allt löser sig, det vågade jag inte, av erfarenhet.

Jag försökte avleda henne, prata om fotbollsträningen som hon påbörjat, om hennes nya klass och allt roligt som händer i skolan. Till slut log hon och berättade om träningen, som betyder mycket för henne. Tack vare några Gällivarebor, som sponsrade fotbollsskola i somras, tränar hon nu tre gånger i veckan. Tre kvällar i veckan lämnar hon lägenheten som de delar med tre andra kvinnor. Tre kvällar i veckan får hon tänka på något annat än mammas oroliga blick och bråken från rummen intill. Gissa vad dessa tränare och kompisar betyder för henne, hon pratar om dem hela tiden. Hon pratar svenska, nästan flytande och hon har slutat i Internationella klassen. Hon vill vara som alla andra men pengarna räcker inte till. De pantar burkar och mamman vill så gärna arbeta, men hon får inte.

Flickan har börjat skratta och hon spelar piano med en vänlig själ, som vill ge henne chansen att utveckla sin talang. Hon står i kö för pianoundervisning men vi vet att hon kan bli utvisad, innan hon är nummer ett i kön. Varje dag och varje natt lever de med hotet om att tvingas återvända. 

Jag tänker inte berätta vad de blivit utsatta för, det blir bara för mycket. Ärren och läkarutlåtandena talar för sig själva och jag har gråtit i min ensamhet. Jag grät över all ondska och det faktum att vi inte kan lova en ung mamma och hennes lilla dotter att de får fortsätta leva och läka här. Sedan grät jag ännu mer för att de ska behöva mötas av fientlighet, misstänksamhet och hat när de behöver omvårdnad, omtanke och en ny chans. Det handlar om en liten flicka, inte om etnicitet, hudfärg och nationalitet.

Döm inte någon förrän du gått en mil i hens mockasiner, det gäller både dig och mig. Jag hoppas att du vill besöka mig på kontoret så får jag även visa siffror från färska rapporter, som bekräftar det faktum att vi går plus på vår invandring. Men det visste du säkert redan. Hjälp mig i sådana fall att förstå vad det hela handlar om.

Maria IN Gellivare-Inflyttningsservice