Västra Hamnen.

Konstigt nog har jag en hel drös med foton från just Västra Hamnen. Det är underligt för det är inte mycket tid jag har tillbringat i de välbeställdas högkvarter. Kanske är det som när man åker på semester, då åker kameran fram. Västra Hamnen och Ribersborg blev min vardagssemester då mopedknattret, knarklangarna och de prostituerade blev en aning för mycket. Fullt förståeligt då jag är en norrlänning i själ och hjärta. I och för sig har jag upplevt en hel del mopedknatter runt den lokala korvkiosken där vi samlades varje kväll. Nej, detta är hämtat ur en geografibok till åk 4, det var t.om en bild på en röd korvkiosk med texten om norrlänningarnas "fritidsintresse"! Då blev jag arg, och förnärmad, vilket ledde till otaliga lektioner om Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet. Stackars barn!

Miami Vice- känsla i Västra Hamnen.

Något av det absolut bästa med Malmö är Kallbadhuset på Ribban. Där har jag bastat och doppat mig i Öresund - året om. Finns inget som kan reducera stress och få mig att koppla bort vardagen så bra som ett vinterdopp. Det gäller bara att vara ordentligt varm innan man hoppar i. Åh, vad jag saknar det! Här kan jag ju alltid rulla mig i snön men sist jag försökte slutade det med kliande utslag och en hudton som närmast kan beskrivas som Faluröd.

   
 Kallbadhuset - mitt andningshål.

Kallbadhuset och Turning Torso.

Febrilt letar jag efter foton från Möllan- den stadsdel som jag tillbringat överlägset mest tid i. Jag hittar tre, varav två är på mitt ex. och på det tredje ser jag tjock ut. Så det blir inget med det. Möllan är det jag saknar mest från Malmö. Alla våra After Work på Skolgatans Ölcafé och allt häng på Krua Thai, Metro, Plocke Pinn och falafel från Falafel nr 1, var annars? Jag saknar falafel. Det närmaste jag kommit Malmös nationalrätt, här ovan Polcirkeln, var i Jokkmokk (!) till det facila priset av 65 kronor. Jag säger bara 15 kronor - för en stor!

Fotboll i Malmö - roligt fur alles!

Aldrig trodde jag att jag skulle tycka fotboll var roligt. I Malmö blev det roligt, riktigt roligt. Det bästa är att titta på publiken. En hord av adrenalinstinna män som vrålar, spottar och kokar av ilska. Jag blev rädd på riktigt men det är ju det som gör det så skoj, som att titta på skräckfilm ungefär.

 Malmö - parkernas stad. I alla fall i teorin.

Min kärlek på besök. Han drog till skogs, som Crocodile Dundee i NY ungefär.

Nu får det vara nog för den här gången!

Maria

Igår tittade jag på Veckans brott på SVT. Naturligtvis handlade det om Malmö som drabbades av fem mord inom några dagar. Det har skjutits i korsningen där jag har min S:t Knutspärla men jag har aldrig varit rädd i mitt älskade Malmö. Tretton år har jag bott i denna egensinniga, avslappnade, svårimponerade och alldeles underbara stad. Det finns ingen stad som Malmö. Enligt media så skulle det möjligtvis vara Chicago då. Detta är en helt absurd jämförelse, det räckte att se dokumentären Interrupters för att inse det "16 skjutningar inom loppet av 6 timmar". Riktigt bra dokumentär om såkallade crime interrupters som har till uppgift att avstyra konflikter (läs mord) i Chicagos farligaste områden. Ett arbete som passar de mest hårdnackade - alla är fd. gängmedlemmar med ett gediget brottsregister. De var duktiga må jag säga - påminde om våra konfliktsamtal på innerstadsskolan jag arbetade på i 10 år! Lite hybris? Nej, jag saknar min skola, mina kolleger och mina elever varje dag. En speciell, livlig, händelserik, härlig atmosfär med  högt i tak- i dubbel bemärkelse.  

En av mina favoritpromenader i Malmö - på väg mot Dockan.

Efter Dockan bär det alltid av till Västra Hamnen för att njuta av en kunglig utsikt.

Västra Hamnen fanns inte när jag flyttade till Malmö i februari 1999. Då var Malmö likt ett öststatsghetto med en halvbyggd bro till Danmark. En industristad med gråa regnblöta fasader. Men jag gillar det skitiga och ruffiga Malmö - mycket mer än jag någonsin uppskattat Västra Hamnen. Jag har konsekvent bosatt mig i Södra Innerstaden och dess vackra funkishus: Kamrergatan, Karlskronaplan, Sorgenfrivägen och S:t Knuts väg. Populära och hippa områden idag, det sistnämnda framför allt, men totalt ute när vi flyttade in. Horstråket har slingrat sig utanför min dörr och under en lång period hade jag en jugoslavisk svartklubb i samma hus- sömnproblem de lux. Jag kämpade med näbbar och klor och vann. Svartklubben vräktes för att ersättas av en cateringfirma, som visade sig vara bulvaner från svartklubben. Vi förlorade kampen och flyttade till nästa pärla. Lång historia det där men jag kan kort konstatera att svartklubbarna regerar i Malmö. Omöjliga att göra någonting åt, de flyttar på sin höjd in i nästa hus.

S:t Knutsväg. Min gata, mitt hus! Körsbärsträden i full blom och en blomsteraffär i samma trapp. Ljuvligt.

Mitt smultronställe i Malmö är kyrkogårdarna utanför mitt hus. Makabert enligt en del men jag har gått och sprungit så många mil just där. Det är en grön och blifri oas där otaliga glädjeämnen och bekymmer har ältats. Jag älskade att vakna och slå upp mitt fönster mot den lummiga kyrkogården. Titta ut på en strid ström av cyklister och blommorna som lyftes ut till försäljning. Sedan en powerwalk runt alla tre kyrkogårdarna för att avsluta med ett besök hos franska bagaren. Surdegsbröd, pressokaffe och Sydsvenskan - en anledning till att verkligen gilla Malmömorgnarna.

Mellersta kyrkogården - mitt makabra smultronställe.

Min bästa Malmöbild - tyvärr fotad med mobilen. På väg in till Stortorget.

Jag har många smultronställen i Malmö och var och en av dem skulle jag kunna skriva en roman om. Så många galna, roliga och känslosamma upplevelser under mina år i Skånes huvudstad. Tyvärr kallar plikten - dags att linka till spisen och försöka laga lite mat. Mina killar är på brottningsträning och lämnade helt sonika deras Ringare från Notre Damé ensam med sina kryckor. Min kärlek lider av träningsnarkomani och kan oftast hittas hängande ut från någon klippa eller i vår vindstrapp. Avslutar med en bild på min klätterapa i Malmö.

Det kommer mera om Malmö.

Maria