Jag är en riktig livsnjutare. Jag försöker, under alla omständigheter, att sätta en liten guldkant på tillvaron. Det kan vara små saker som att jag varje dag äter på mitt finaste porslin, fast det är väl bara den äldre generationen som stuvar undan det och silvret till högtidliga tillfällen (?), eller att jag alltid tänder ljus till frukost även om det är trist och stressigt. Det betyder något för mig men jag förväntar mig inte att min familj ska känna likadant. Deras guldkant består av annat. Speciella föremål är en del, av många, i mitt livsnjuteri.

Den här stiliga lampan hittade jag i en secondhand- lampaffär. Jag vände om, cyklade hem, struntade i en avtalad tid och hämtade pengar. Den blev min! Vit, skör och välformad skärm med tunna ränder. Jag nästan grät när jag tappade den i golvet och den gick i tusen bitar. Vet någon var man hittar en sådan skärm?

Den här, ganska vanliga, statyn fick jag av min farfar. Den heter Vår och jag har haft den som ögongodis ända sedan den dagen jag flyttade in i mitt studentrum på Storgatan i Härnösand.

Jag vill omge mig med vackra ting. De behöver inte vara designade och från fina gatan, det viktiga är att de tilltalar mig. Jag har en hel del sådana saker, många från mina kära och väldigt nära farfar, mormor och morfar. Jag har tillbringat alla ledigheter, alla helger och hela sommarloven hos dem - som förövrigt bodde på varsin sida om huvudvägen i byn Narken. De hade någonting gemensamt - ett estetiskt intresse. Jag pratar inte om någon övre medelklass med konst- och designkoll. Nej, jag pratar om skogsarbetare och affärsinnehavare som, mot alla odds med tanke på utbudet i området och deras påvra uppväxt, hade känslan för det vackra och tilltalande. Jag avundas deras talanger: morfars sirliga träsniderier, mormors skickliga skinnsömnad och prunkande blomsterodlingar. Deras ständiga renoverande och omklädningar av gamla möbler. För att inte tala om farfars fantastiska trädgård med frodiga rabatter. Dessutom broderade han, tänk er det i en norrländsk by, utan att bry sig en sekund om gliringar och skratt. Vackra hem hade de och morfars rum på nuvarande äldreboendet är fint- mot många odds, tack vare min mamma som har ärvt deras intressen och talanger.

Min vackra Alvar Alto- vas blir något extra med vackra färggranna liljor. Dessa färger älskar jag, till mina killars stora glädje. Kompromissernas tid är här.

Vackraste färgerna samlade på Mimous sidenkuddar. Jag har varit utan kuddar ända tills jag hittade de här. Hellre utan än något halvdant - det är min filosofi.

När jag väl har hittat det jag letar efter så behåller jag det. Jag byter inte ut efter modets växlingar eller tillfälliga trender. Det gör det till något av en ekonomisk "besparing" - i alla fall i slutändan. Jag letade efter en fondtapet i fyra år innan jag hittade rätt. Hellre utan än något halvdant, som sagt. Det blev en vit skimrande magnoliamönstrad Laura Ashley som fick pryda väggen. Så smakfull och elegant. Jag tycker om ord och begrepp och ett av dem är grace, som Swedish grace- serien i porslin.

De runda kuddarna är mina storfavoriter. De har min farmor sytt och jag är så rädd om dem. Tur för Mats att jag var nykär då lillkillen drog loss knapparna under deras kuddkrig :O Nu är de på lagningsakuten (läs hos mamma).

Ikea har mycket fint.

Ibland sparar jag till dyra designföremål, som den här Le-Klint lampan. Den har jag haft i tio år och jag ska ha den resten av mitt liv.

Kärleken till en gammal spegel, som har levt sitt liv med min farfar, är icke att underskatta. Kolla in min översnygga 30-talshatthylla! Varje gång jag gjort entrée eller sorti har jag ägnat den en kärleksfull blick. Vardagsglädje.

Jag har rest en hel del och ogillar starkt att springa runt i gigantiska köpcenter. Glömmer inte tristesskänslan av att vandra i timmar genom shoppingkomplexen i Hong Kong, Singapore, Bangkok och andra konsumtionsmetropoler. Sällan eller aldrig har jag hittat något speciellt. Däremot har jag hittat pärlor på små marknader och i gränderna bortom shoppingstråken, som mina vackra askar och skrin.

Några av mina fynd- och gåvoaskar. Varenda en väcker en massa minnen, från barndomen till motorcyckelturer i Vietnam.

Smycken är ett eget kapitel men här är några av mina finaste. Det blå, lite annorlunda halsbandet har min farmor burit, liksom pärlhalsbandet bakom. Mina föräldrar köpte en ny guldkedja till den blå och gav den till min födelsedag. Visst är den vacker?

Det flerradiga pärlarmbandet köpte jag på Laura Ashley - enbart på grund av champagnekulören. Jag letar febrilt efter långa, frasiga sidengardiner i just den nyansen. Någon som vet var jag hittar dem? Silverhjärtat är en berlock men tråkigt nog har jag inget foto i den.

Kläder ska jag inte ta upp nu för då tar detta aldrig slut. Men ibland så önskar jag att jag kunde hänga dem på väggen som ögongodis dygnet runt.

Det var det, nu ska jag ägna mig åt annan njutning i form av att äta mammas goda älgstek och umgås med hela familjen. Godkväll!

Maria

Jag har dålig koll på fina barnrum. Lillkillen ska ta över vårt sovrum eftersom han börjar bli lite mindre liten. Han vill ha rummet som det är men det är inte aktuellt då det är inrett enligt temat manligt mysigt. Ni kan föreställa er, mörkt och stramt. Varför tycker män, i allmänhet, om dystra och strikta inredningar? De svarta :O lingardinerna var det första som plockades ner när jag intog killarnas borg. Sedan har det fortsatt av bara farten. Förra veckan deklarerade den lille att det var för mycket av lila, röda och rosa ting i huset numera. Då jag hyr ut min Malmölägenhet möblerad och fullt utrustad (inte mycket med tanke på storleken) så har jag inte kunnat sätta min prägel fullt ut men lite färg har jag bidragit med. 

Jag har googlat runt och hittat en del fina tapeter och dylikt. Mina favoriter är från Mr Perswall. Tapeten ska funka i flera år och jag vet att barn snabbt börjar tycka att saker och ting är barnsliga. Han är 7 år nu så jag undrar vilken som håller i längden. Vad tror ni?

eller

Är jag ute och cyklar eller vad tror ni? Naturligtvis ska vi fråga honom men det brukar mest vara avslag på våra förslag så bättre att förekomma än...

Har ni andra tips på fina inredningar, tavlor och annat kolijox så blir jag glad. 

Mats ser särskilt fram emot det här, då jag endast kan sitta i soffan och "handleda" dem i arbetet. Inget ont som inte har något gott med sig. 

Maria

Som ni ser så har jag snöat in på vitt.

Det får inte vara vilken vit som helst, det ska vara varm vit men inte för gul. Min favorit är Sadolins kärnmjölksvit. Jag målade 100 m2 lägenhet i just den kulören. Det var vackert och smakfullt. Nu är jag på jakt efter nästa vita favorit, kanske är det Alcros vitlök. Känns som att jag skulle passa som en driftkucku i Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts bok Ljust och fräscht. Nu turnerar de runt och håller den som en krogshow och den är fullbokad. Inte konstigt då många lider av inredningshysteri och missbrukar inredningsporr som Sköna hem och Elle interiör.

Visning av en funkisdröm på 44 m2- belägen på S:t Knutsväg. Det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var så ljust, harmoniskt och hemtrevligt. Vitsåpade mjuka trägolv, högt i tak och rätt vit på väggarna. En blomstrande klorofyll utanför vardagsrumsfönstret och en blomsteraffär i samma trapp. Doften av sommar.Jag flyttade ut från min vackra stora lägenhet, lämnade kvar det mesta och började mitt nya liv i min alldeles egen  pärla. 

Härlig utsikt.    

I köket såg jag framför mig hur Ernst Kirchsteiger skulle lag kulinariska grytor, barfota som vanligt. Kanske skulle han baka julgransdekorationer och hänga upp dem i hans egenhuggna gran färdigt till jul. I verkligheten så lagades det inte mer än två grytor men en ansenlig mängd omelett med makrill. Jag drömde om att vara bästis med Ernst. Däremot fick jag en ny bästa vän i husets vaktmästare. Förvånat frågade han mig varför eluttaget hängde löst ut från väggen och krokarna bara var halvt iskruvade. Jag lade korten på bordet "tummen mitt i handen och utan verktygslåda" sedan log jag mitt finaste leende. Han skruvade snabbt fast uttaget och sa att han kunde hjälpa mig med annat i mån av tid. Jag var lycklig. Nu behövde jag inte låtsas vara Linda Bengtzing som raljerar om hur hon älskar sin borrmaskin och sina snickarbyxor. Lyckan blev kortvarig då en ny vaktmästare anlitades. Sötebrödsdagarna var över, jag fick bli min egen vaktmästare. Det är en sanning med modifikation för jag fick hjälp. Mina vänner skruvade ihop allt, inklusive helvetesgarderoberna, när det var 34 grader varmt och strålande sol. Som jag saknar dem nu när jag har flyttat över 180 mil norrut.

Något av det allra vackraste i min pärla är dörrarna. De är målade i matt sidenvit och de har så fin lyster. Förra ägaren pratade i timmar om rätt nyans, rätt golvsåpa och att bevara lägenhetens själ. Han visste vad han pratade om då han hade bott där i 16 år. Han hade åsikter om det mesta, garderober och soffans placering. Jag lyssnade för han talade om något som han höll så kärt. Till sist lämnade han över nycklarna men kom på oväntat besök några dagar senare. Jag förstår precis för det är så jag känner nu.

Jag hyr ut min lägenhet. Det känns obehagligt och jobbigt. Ett lesbiskt par från Venezuela med tillhörande Yorkshireterrier har intagit min borg. Jag vågar inte tänka på hur de tar hand om min pärla, jag slår det ifrån mig. Tanken var att jag skulle sälja den men med dubbelt så många objekt på Hemnet och höjd låneränta så la jag det på hyllan. Min riktiga, och viktiga, kärlek bor ju här, 110 km norr om Polcirkeln. Här lyser det vita med sin frånvaro, om man bortser från vår snötäckta tomt. Konstigt nog så mår jag bra ändå, utan kärnmjölksvita väggar och oljade golv. Stackars Ernst skulle få hundfrolic under sina bara fötter och granen har min svärfar fixat långt innan Ernst hann tänka tanken.

Nästa inlägg får handla om less is more- något som drogs till sin spets då jag stuvade in all köksutrusting i detta vackra skåp.

Nu har jag väckt inredningsjävulen i mig. Vänta bara när benet håller att stå på, då ska här målas Vitlöksvitt över samtliga väggar och golven ska bytas till Allocs vita ekgolv, ja det som håller för tassar och barnlek. Jag kan inte bärga mig.

Maria