Varför är det så att yngre syskon oftast är snyggare, snabbare, starkare och allmänt mer förfinade än sina äldre upplagor? En kollega slog huvudet på spiken när hon beskrev sin yngre syster "Hon har fått tjockt svallande hår, är naturligt smal och har MVG i alla ämnen. Själv är jag fetlagd, har tunt yvigt hår och fick kämpa för mina betyg." Jag skrattde gott men medkännande. Jag vet precis hur det är men vad beror detta fenomen på? Faller bitarna på plats i andra versionen? Är första versionen något av en prototyp, i vissa fall kanske ett måndagsexemplar, som ligger till grund för en fullt utvecklad och förfinad uppföljare? Proportionerligt byggd, smidig, perfekt näsa, naturligt smal, utvecklad muskulatur och ett charmigt leende som grädde på moset - check! Som när  man renoverar för andra gången, blir alltid bättre än första försöket.

Ok, ni fattar va?

Min lillebror visade tidigt att han skulle spela i A-laget istället för i mitt lag. Han var smal, trots att han åt som en häst och han utrustades med en alldeles rak och snygg näsa. Alla äldre släktingars fysiska företräden liksom komprimerades ihop i hans genbank. Jag fick också några, tack och lov, men sedan slank det in lite annat med, "runda höftergenen, flygigt hårgenen, osynliga ögonbryngenen och "kommeraldrigihelvetefåmagrutorgenen" för att nämna några av dem.

Jag vill bli stark som lillebror, personlig träning i stugan.

Nåväl, jag har accepterat mitt öde som prototyp och gläds åt brorsans framgångar i livet. Igår tittade vi på när han tävlade i Gladiatorerna på TV4. Det kändes märkligt att se honom och mig själv på TV, jag fnissade som en fjortis när min nuna var i bild. Hela familjen satt i vår soffa och lillebror svettade sig igenom programmet. Vi skrek, tjoade och gormade tills lilla Emil röt att vi skulle hålla tyst så han kunde höra kommentatorerna. Här kommer en bild på när Emil var med i publiken.

Här var jag fruktansvärt trött efter en hysterisk dag och natt. Mamma höll ställningarna denna gången.

Vad gör man inte för sin bror? Jag hade min mest intensiva och svettiga period i livet hittills när Gladiatorerna skulle spelas in. Samma kväll som jag satt ner med min kära vänner och kolleger efter en lång skolavslutning, där jag hade tagit farväl av mina fina elever som jag hade haft äran att undervisa och umgås med i fyra år, ringde telefonen. Det var mamma som sa att Peter skulle tävla nästa dag, i Karlstad. Jag var utpumpad och hade just fått in min middag på bordet, skulle även fira mitt nya jobb som jag fått besked om timman innan, när jag fick rusa hem för att ordna min resa till morgonen. Inte nog med det, jag var även tvungen att homestyla min lägenhet färdigt till lördagens visning. Jag packade, fixade med biljetter och stylade lägenheten hela natten. På morgonen tog jag en taxi till Sturup, det var Ringaren från Notre damé som checkade in. Allt på en gång: avsluta på jobbet, försöka sälja lägenheten, prata med nya rektorn, fira med kollegerna, resa och titta på inspelningen - inom loppet av 24 timmar. Jag var utmattad på gränsen till svimfärdig men det var roligt och nu ett minne för livet.

En del av truppen, de reste i ilfart från Gällivare och vi strålade samman på Arlanda för gemensam tågfärd till Karlstad.

Jag skulle kunna skriva en roman om min bror men nöjer mig med att konstatera att han är det finaste jag har, tillsammans med mina andra familjemedlemmar. Det spelar ingen roll vad det är, vi har alltid varandra- även på akutmottagningen med ett trasigt knä. Vem tröstade och höll handen? Vem skickade bilder på hur jag grät och skrek (arrangerade) till mamma? Stackars mamma förresten, hon är så härdad och tålig efter allt hon gått igenom med oss två. Nu ska jag avsluta med en favoritbild på oss.

 
Om man bortser från skägget så är den klockren. Den mer atletiska är så klart min bor -i en äldre tappning.

Om ni vill se mer av min bror, who blames u?, kan ni kolla in hans "modellbilder" för Maxim sport här. Det var alles för den här gången, tack för mig!

En stolt Maria