Livstid i Gällivare

Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu. Gällivares inflyttare har fått tid till att umgås och att bara vara.

"Jag har inte tid" är förmodligen ett av våra vanligaste påståenden. De senaste hundra åren har det uppfunnits en mängd apparater och hjälpmedel som alla syftar till att spara tid. Aldrig tidigare har det funnits så många tidsbesparande prylar och samtidigt så många som upplever sig ha brist på tid. Sverige är bland de bästa i världen på lång föräldraledighet, antal semesterdagar och arbetstid. Några av oss arbetar övertid för att ha råd med städhjälp - för att spara värdefull helgtid. Ekvationen går inte riktigt ihop. Att flytta till en ny ort kan ge mer eller mindre tid till att leva livet som man önskar. Hur ser Gällivares inflyttare på det här med tid och vad gör de av den? 

Någon har räknat ut att vi i genomsnitt lever i 30 000 dygn. Tid är kanske det enda vi människor har och frågan vi bör ställa oss, är vad vi egentligen gör av den. Mirja Andersson, Stockholmstjejen som nu kan titulera sig Gällivarebo, gjorde precis det. 

- Jag räknade någon gång vad jag gjorde av min tid och insåg att jag borde ha tre till fyra timmar över varje dag. Åtta timmar sömn, åtta timmar arbete, en timma träning och tre timmar till handling, matlagning och ätande. Så var tar de vägen, de övriga timmarna?

Vi har bestämt träff på IN Gellivare - Inflyttningsservice kontor och Mirja tackar nej till kaffe, hon har med sig en rawfood smoothie. Hennes naturliga fräschör och sportiga stil vittnar om en aktiv livsstil ute i friska luften. Hon är eftertänksam och låter svaren ta tid. 

Hur var vardagen i Stockholm?

-I Stockholm är det konstigt om man inte har ett späckat schema. Man ska träna, ha högsta betyg, göra karriär och vara social. Här i Gällivare är man mer accepterad för den man är, där ska man följa "mallen" och vara som alla andra. Här upplevde jag för första gången att en läkare hade tid för mig. Folk stannar och pratar med mig när jag går på ICA, ibland fem minuter. De tar sig tid att stanna upp, så är det inte i Stockholm.

På många sätt framstår Mirja som tjejen som har hittat hem och man kan säga att hon lever sin dröm. Det dagliga timslånga pendlandet till Kungliga Tekniska högskolan och det späckade schemat har bytts ut mot långa skidturer och vandringar i Laponias fjällvärld. Hon har anpassat sig snabbt.

-Nu tycker jag att det tar lång tid att ta mig till Dundret från Koskullskulle, ibland 17 minuter. Jag kan även bli slapp av att ha för mycket tid, ibland tar jag mig inte för någonting. 

Mirja äger och driver företaget Fjällaktiv Lappland och förutom naturnära skid- och vandringsupplevelser, erbjuds tid till självreflektion och vila från all slags elektronik. Hon kallar det för en "digital detox". Ibland leder hon fjällturer som varar en hel månad, då hon utbildar amerikanska ungdomar i friluftsliv och ledarskap. Innan turen lämnar de ifrån sig all elektronik, förutom kameror.

Hur reagerar de då?

- Först tycker de att de är jobbigt, många har aldrig varit utan sin mobil. Sedan lugnar de ner sig, kommer bort från facebook och allt det andra. Jag får ta del av många historier, någon har förlorat ett syskon, någon annan lider av anorexi och i vissa fall självmordstankar. Det gäller att se varje människa och att inte vara för hård i kritiken. 

Mirja konstaterar att vi är gjorda för att leva i social gemenskap, nära naturen. Kontrasten är skarp, halva året är det full fart med jobb, turer och människor. Då har hon inte ens en halv dag för sig själv. Andra halvan är det mest sambon Anders hon umgås med.

Hur trivs du med den lugna halvan?

- Ja, det är ju inte bara att gå över till närmsta tält för en enkel pratstund. Då blir det ofta tid på facebook istället. Jag är inte den som vill glo på TV eller hänga framför datorn, så jag har valt att arbeta extra istället.

Du är mån om din tid?

Ja, vad ska man ha tid till om man inte använder den?

Göran Aronsson står näst på tur för att prata om "livstid" i Gällivare. Han är sig lik, snälla ögon och ett finurligt leende. Det har gått över ett år sedan vi sist sågs, under en vandring i Muddus nationalpark och Göran känner sig nu som en "helt vanlig Gällivarebo". 

-Jag gör inte så jävla mycket, jag jobbar och trivs. Det är skönt att bara vara hemma eller att ta en fika. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och vill jag träffa folk så drar jag upp till Dundret. 

Jag kommer aldrig att glömma vad du sa till mig, sist vi sågs, när jag frågade vad som var det bästa med Gällivare.

- Haha, ja det här med att sova! Numera somnar jag lätt på kvällarna, det gjorde jag inte förut. Jag sover för jävla bra här uppe. Här har jag ingen stress över att göra en massa saker, det kommer och jag hinner. Tidigare, i min hemstad Mariestad, så var jag en TV-narkoman. Nu äger jag inte ens en TV, jag behöver den inte.

Under turistsäsongen körde Göran bussen mellan Gällivare och Ritsem. Åtta timmars körning, tur och retur, efter vad många kallar "Sveriges vackraste väg". Han berättar med värme om en enastående arbetsmiljö med mäktiga fjäll, förväntansfulla passagerare på väg upp och nöjda passagerare på vägen ner. 

- Som busschaufför har jag ofta tid att lyssna på passagerare som vill prata. Man kommer ganska djupt, då det är inte många andra som tar sig tid att lyssna på livsöden. 

Vad får du ut av det?

Det är tid som ger mig mycket. Jag får nya influenser och information, jag har lagt upp en slags kunskapsbank. Dels får jag mycket kunskap om området, av de som kan historien om Vägen Västerut, sedan får jag som sagt  lyssna på människors olika historier.

Är det någon historia som du speciellt kommer ihåg?

Ja, det var en 75-åring som berättade att hans fru hade gått bort. De brukade vandra och nu ville han åka upp igen, för att vara där de hade gått tillsammans. Det kändes i hjärtat.

Göran ger sina passagerare "lyssnartid", där och då, utan att de har någon relation. Han berättar att han blir den ideala samtalspartnern, "då man kan vara helt chosefri".

-Nu hinner jag prata med folk och det har öppnat mina tankebanor. Jag ser saker och ting på ett sätt, så lyssnar jag på någon annan och då tar jag till mig en bit av det. Det har ändrat mitt synsätt och dessutom så trivs jag ju förbannat bra här!

För snart två år sedan klev två shortsklädda holländare in på kontoret. Jeroen och Hester van Beek var på genomresa, på väg till Norge, med sin husbil. Det visade sig att de var nyfikna på en framtid i Sverige eller Norge, ett lugnt liv på landsbygden lockade där hemma i tulpanernas, trångboddhetens och bilköernas land - Holland. Innan de hann köra vidare hade jag sett till att de, inom loppet av en timma, fick varsin intervju. En vecka senare började Jeroen att arbeta, dock inte var den första intervjun ägde rum - utan på företaget Maskintjänst. Hester flög ensam ner till Holland för att säga upp sig från arbetet och för att packa ihop bohaget. Nu har vi lärt känna varandra bra men något är annorlunda med Hester, hon har fått stor mage. I maj berikas Yrttivaara med ytterligare en invånare. 

Kommer ni ihåg när vi pratade om pendlingen till Yrttivaara?

-Pendlingen tog mycket tid i Holland, det fanns ingen energi till träning. Jag kunde sitta i bilen två timmar på väg hem från jobbet. Tiden gick åt till att vänta så jag lyssnade på musik och pratade i telefon med Hester för att inte somna. Att köra tre mil i Holland tar lika lång tid som att köra sex mil här. 

Hester skrattar och berättar att de tyckte att det var vackert och roligt att pendla till Yrttivaara: "Åh en ren, ta en bild!" Nu har de vant sig, det har blivit vardag även här i Sverige: "Akta, en ren!"

Vi pratar om vad de gör med sin nyvunna tid och de berättar att de egentligen inte har hunnit njuta så mycket, än. Det tog ungefär ett och ett halvt år innan allt föll på plats med språk,arbete, personnummer och allt det andra som vi kan kalla svensk byråkrati. Jag nickar instämmande, det blev många möten och några trötta suckar här på inflyttningskontoret. Genom fram- och motgångarna har jag följt dem. Ett starkt minne är när Hester höll en lång presentation, på svenska, i ett fullsatt konferensrum på Företagsbolaget. Hennes arbetsgivare, Nordströms Assistans, ville berätta om deras "nyrekryterade pärla" för att inspirera fler arbetsgivare att anställa folk utifrån. Vi var imponerade. Nu är det bara ett alldeles eget hus som saknas.

Hur har livet och er tid förändrats?

- Nu umgås vi med våra grannar, badar bastu och åker skidor i skogen. Jag går på fru- och stickkvällar i byn. Då träffas alla fruar och vi har jätteroligt tillsammans. Vi hoppas att vi kan hitta ett hus att köpa i Yrttivaara, vi vill inte flytta och börja om igen. I Holland hade vi ingen kontakt med grannarna, jag försökte men det fungerade inte. Det var mest att arbeta, äta och sova då. 

Kommer ni ihåg när ni ringde mig och hade en fråga om det här med bastubadande?

-Just det, det var då en granne ringde och frågade om vi ville komma över på en bastu. Jag blev mycket fundersam, badar man verkligen tillsammans med sina grannar? Hester sa: "Ring Maria och fråga!" och tydligen så var det normalt. 

Vi skrattar tillsammans, så som vi alltid gör när vi ses och när de stänger dörren efter sig, sitter jag kvar med ett leende. Det verkar som att Gällivares inflyttare har fått tid till vänner, naturupplevelser och avslappning.