Hur kan det komma sig att vi, människor i allmänhet och västerlänningar i synnerhet, behöver genomgå någon slags sjukdom eller olycka för att inse vad som är viktigt här i livet? Ja, jag generaliserar men ändock.

Tänker ofta på paret som jag läste om i Sydsvenskan. De hade allt. Blomstrande kärlek, stundande giftemål, karriärer, fina arbeten och goda vänner. Naturligtvis såg de riktigt bra ut dessutom. Hon saknade dock något, något som skulle göra henne komplett. Hon saknade ett par p e r f e k t a bröst. Han tyckte det var onödigt, som de flesta killar gör. Hon insisterade och han ville göra henne lycklig. Som morgongåva gav han henne en operation. Det var billigare i Polen så de åkte dit. Innan ingreppet var hon orolig men han tröstade och sa att det skulle gå bra. Hon vaknade aldrig upp. 

Det som etsade sig fast hos mig var hans dystra konstaterande "Vi hade allt men vi förstod aldrig det, vi jagagde det perfekta."

Varför förstår vi inte vad vi har, förrän det har gått förlorat? Ungefär så känner jag just nu. Ett trasigt knä- kan det vara så dramatiskt? Ja, det kan det. Mycket av det jag ä l s k a r att göra sitter i mina ben. Jag springer ofta,går med hunden, vandrar en vecka varje sommar och åker skidor nästan varje kväll. Allt för att bli bättre och starkare. Alla mina planer, som jag skrev om för några få dagar sedan, skidra från Abisko till Nikka, bestiga Kilimanjaro, göra toppturer på skidor med Mats och allt det där. Hur blir det med det?

Sjukskrivning, smärta och dystra tankar. Det är nytt för mig men vardag för många. Tänk positivt och kämpa på, käck och glad ska man vara! Ja men inte nu. Nu är det tungt. Rehab istället för äventyr.

Så vad ska jag göra istället, när alla andra åker slalom och skejtar som Hellner i skidspåren? Jo, jag ska skriva av mig min bitterhet. Enligt aktuell forskning så gläder man sina medmänniskor genom att dela med sig av sina missöden och tillkortakommanden. Så detta inlägg är ju en ren välgärning och samtidigt ett sätt att hantera smärta och tristess.

Två flugor i en smäll!

Godkväll.

Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livstid i Gällivare   Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu...

Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.   Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen ...

Vi väntade i mörkret på en smal kullerstenstrottoar under en sliten krogskylt. Ni klev ut ur taxin. Ett mörkt hårsvall, ett äkta leende, glimten i ett par vackra och goda ögon bredvid vår vän, som vi kände sedan tidigare. Det var första gången jag så...

"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsomm...

Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan...