Efter mitt förra inlägg om fondtapetens vara eller inte vara i lillkillens nya rum- utbröt en liten diskussion, ett meningsutbyte, på min facebooksida. Åsikter och förslag som jag har funderat på i soffhörnan, då de rör den verklighet som jag nu befinner mig i.

Det hela började med att jag skrev att han ska ta över vårt nuvarande sovrum och att han vill ha det som det är. Sedan fortsatte jag med att konstatera att det inte är aktuellt då det är inrett enligt temat "manligt mysigt", dvs mörkt och stramt. Vidare fortsatte jag med att berätta att de svarta lingardinerna i vårt sovrum plockades ner när jag flyttade in och att jag har bidragit med lite färg, i form av lila/röda/rosa ting och att lillkillen tyckte det var nog med den sortens färg i huset. Jag har inte tagit med möbler eller övriga föremål, då jag hyr ut möblerat. Så jag konstaterade att jag inte hunnit sätta min egen prägel på det full ut, förutom färgklickarna. Det hela går att läsa i förra inlägget.

Reaktionerna på detta handlar om att jag "sätter mig över honom", att jag som "ny" familjemedlem ska vara försiktig med att "klampa in och bestämma, ändra och ta över". De handlar även om att en sjuåring kan och bör få bestämma en sådan sak. Min motreaktion blir att förklara att rummet är mörkt som det är- då det ligger i solskugga. Vi har även polarnatt här i norr så det blir för dunkelt. Dessutom konstaterar jag att visst är det att sätta sig över- men att vi gör det för hans välbefinnande i längden, att han ska få ett finare och ljusare rum samt att det är snyggt med en lärorik karttapet, om han nu väljer den. Övriga reaktioner handlar om att han kanske upplever rummet som vuxet, fint och hemvant.

Sedan börjar jag fundera. Är det någon skillnad om man är en biologisk mor/far eller en bonusperson, i frågan om att lägga sig i husets inredning? Är det så att jag klampar in och tar över för att jag och Mats, tillsammans, har konstaterat att detta är inget rum för en sjuåring som ska läsa läxor och bygga lego? Som Mats sa, det är tråkigt och mörkt. Skulle jag ha lagt till den kommentaren för att berättiga en renovering av rummet? 

Får era sjuåringar bestämma hur deras nya rum ska se ut - helt och hållet? Åttiotalstapeter, plastgolv och mörka väggar till trots? Får de tapetsera med vilken tapet som helst - Hello Kitty i hela rummet eller en helsvart sammetstapet? Jag är inte ironisk, jag frågar er på riktigt. I mitt inlägg skrev jag att vi naturligtvis ska fråga honom om de olika tapeterna men att vi mest får avslag på våra förslag, "bättre förekomma än..." Jag frågade er vilken tapet ni tror kommer hålla i längden och jag fick svar som överrensstämmer med våra funderingar.

I min värld bestämmer vuxna vissa saker och barn andra. I detta fall anser vi att vi är kloka nog, ny eller ej i familjen, att se att detta rum i nuläget är olämpligt som barnrum. Vi bestämmer att rummet behöver ljusas upp och få nya golv. Sedan kan han bestämma om han vill ha en fondtapet eller inte och vilken i sådana fall. Detta inom rimliga gränser då ekonomin inte tillåter ett byte varje halvår.

Jag vet vad det innebär att vara "ny" i familjen. Det innebär att anpassa sig, kompromissa, tänka sig för, ofta göra avkall på egna önskemål, lyssna in och vara lyhörd för de andra. För den minsta framförallt. Ungefär samma som i vilken familj som helst. Jag har flyttat hit för att leva livet med dem jag håller närmast. Vi har haft otaliga samtal om hur vi ska hantera allt det nya, hur vi ska ta allt i lugn takt och a l l t i d se till den minstas behov. Det har inneburit en stor förändring av min livsstil. Ja, visst har deras liv också förändrats men inte så dramatiskt, till det yttre iallafall. De har samma hem, -rutiner, -tider, -arbete, -skola, -fritid och -kompisar som tidigare. Allt det har ändrats för mig - för att jag och Mats har valt det. Vi vet att inte Emil har valt det och gör därför allt vi kan för att han ska må bra och trivas. Naturligtvis är det en förändring att bo tillsammans. Vi anpassar oss allihopa, på ett eller annat sätt och vi gör det bra.

Det har gått mycket bra, över förväntan, just för att alla gör sitt bästa. Det har gått bra för att jag aldrig skulle klampa in och ta över eller agera översittare. Tvärtom så har jag ofta backat och hållit låg profil för att vår minsta ska känna sig trygg och hemma. Men det innebär inte att jag är någon tapetblomma som inte vågar tycka och tänka om ett tradigt sovrum. Måste jag vara "gammal" i familjen för att kunna göra det? Hujeda mig när det kommer till de stora frågorna då! Stackars alla bonusföräldrar som måste hålla så låg profil att de blir självförintande. Vem kommer då att vilja satsa på ett liv med någon som har barn? Det handlar om fingertoppskänsla och respekt för den minsta.

Jag tar stort ansvar och engagerar mig mycket- för att jag vill det och för att det är roligt. Vi sätter honom främst - alltid. Det och Emils välvilja och nyfikenhet har lett till en ömsesidig respekt. En respekt som faktiskt tillåter att jag tycker till om ett rum som inte ens är hans ännu. Vi vill ju bara ge honom ett mysigt och hemtrevligt krypin istället för ett dunkelt gammalt rum. Är det verkligen så dumt och obetänksamt? Jag tycker inte det.

Maria

 

Siv

16 januari 2012 13:22

Min Anton och jag blev sambo med David då Anton var 9år...Inte var det enkelt, inte för någon av oss.
Lycka till...du, ni kommer garanterat att göra många tokigheter och enormt många lyckosamma val. Det är inte lätta att bli 3 när man varit 1, men det är inte heller lätt att gå från 3 till 2 och sedan till 3 igen!

Maria

18 januari 2012 21:23

Så sant som det var sagt. Vi lär oss varje dag. Hoppas allt är bra med er. Kram =)

 

ellinor

16 januari 2012 14:42

Om ni redan frågat honom hur han vill ha det och han vill ha det som det är, så låt det vara så, sätt dit en lampa, han kommer säkert vilja ändra på det så småningom.. Annars skulle ni kanske ha gjort om rummet först och sen frågat om han vill ha det istället :) fast jag har ju ingen erfarenhet av kids :) lycka till!

 

Jessica

16 januari 2012 16:38

Jag tycker inte att det där egentligen har något alls att göra med om du är bonusmamma lr inte. Det är bara det att man har olika uppfattningar om vad barn ska få bestämma och inte. Om jag skulle berätta saker jag gjort vad gäller Lovis inredning (och barnuppfostran) för personerna som hävdar att du är en översittare skulle de bli helt galet förbannade...Herregud, du och Mats har ju bestämt att göra om rummet, gör det! Och lillkillen verkar ju inte så himlans intresserad av inredningen? Min svägerska gjorde nya rum till alla sina pojkar och de hade jättesvårt att välja själva, de var helt enkelt inte så intresserade. Huvudsaken var att de fick ett eget rum.

Kul att du tycker om min blogg, jag tycker om din med! Har inte varit så aktiv på min ett tag, det går i vågor det där. Jag vet inte hur du lägger till min blogg, men det lär väl ligga på någon av inställningarna? På min blogg har jag en funktion där det är jättenekelt att lägga till bloggar.

Seså, släpp styvmodersångesten nu och se till att dirigera Mats att sätta upp tapeten nu! Det kommer att bli finfint! Kram

http://jeccans.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livstid i Gällivare   Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu...

Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.   Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen ...

Vi väntade i mörkret på en smal kullerstenstrottoar under en sliten krogskylt. Ni klev ut ur taxin. Ett mörkt hårsvall, ett äkta leende, glimten i ett par vackra och goda ögon bredvid vår vän, som vi kände sedan tidigare. Det var första gången jag så...

"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsomm...

Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan...