Ända sedan jag var barn har jag utsatt mig för olika utmaningar eller som mamma benämner det, "idiotier". Min mamma är, enligt henne själv, en trist realist som ofta får vara med om spännande händelser i familjen. En av dem var när pappa skulle börja flyga flygplan (kommentarer överflödiga), en annan var när lillebror var med i Gladiatorerna och slutligen har vi en hel del händelser gällande hennes enda dotter. Här är en av dem, som mamma var måttligt road av:

Fallskärmshoppning på Nya Zeeland.

För några år sedan fattade jag beslutet att vara tjänstledig och resa istället för att arbeta. Jag var ledig i åtta månader, vilken känsla! Jag reste runt i världen och under en månads tid körde vi runt  hela Nya Zeeland. En dag kom jag på att jag ville hoppa fallskärm. Nästa dag satt jag med hjärtat i halsgropen och fötterna dinglandes ut genom en öppen flygplansdörr. Sedan hoppade jag. Det är svårt att beskriva känslan men jag tror att någon av alla de stackars katter som har råkat hamna i torktumlare, och överlevt, kanske skulle känna igen sig. Här hoppar jag med Steve som utbrast "Welcome to my office Maria!", när jag slutligen andades ut efter att fallskärmen löst ut. Det var en vidunderlig utsikt över Mt Doom-bergen, ja så hette dem väl i Sagan om Ringen?, som välkomnade mig.

Noterade ni att flygplanet var rosa? Bara en sådan sak. Det här var bara en av alla händelser som utspelade sig på min långresa. Jag tycker om fjällen i allmänhet och fjälltoppar i synnerhet. Det har blivit en del toppbestigningar genom åren och här kommer en av dem. Här var jag på väg upp på Mt. Taranaki, en vulkan, på NZ.

Lite ömt och inte nog med mat men en sjuhelvetes utsikt.

Min bästa bild på Mt. Taranaki. Detta berg fick förövrigt agera stand in för Mt. Fuji i filmen the last Samurai.

På väg ner från toppen på vadderat underlag. Detta är kratern på vulkanen. Det hela slutade med lätt panik då en hård vind drog in som gjorde det svårt att stå och gå. En hel del vurpor och påföljande missprydande blåmärken blev kvittot på vår bestigning.

Två dagar efter toppturen hade vi bokat in en "Black water rafting" till mina ömma bens stora fasa. Vi fick krypa genom underjordiska grottor, åla genom trånga passager och hoppa baklänges (varför?) ner för vattenfall. Jag var livrädd och ångrade detta infall. Av någon anledning hade vi hamnat i atletgruppen och jag som i vanliga fall bedömer mig vara i hyfsad form, kände mig som en hybrid av Jabba the hut och Stig Helmer. Vid ett tillfälle fick vi släcka våra pannlampor för att skåda tusentals lysande stjärnor mellan stalaktiterna i grottaket. Det var glow worms, självlysande maskar som gjorde denna skräckupplevelse värd sitt pris. Jag köpte inte en enda bild av detta, för jag såg ful och livrädd ut på samtliga. Det ångrar jag idag.

Kaskelottvalar utanför Andöya - Norge.

En mulen och kylig sommardag i Malmberget fick jag lusten att se ett riktigt stort djur. Jag har sett en hel del djur men jag hade aldrig sett en val. Nästa dag körde vi till Narvik för att svänga av upp mot Andöya. Det var högsommar och hela 6 grader varmt, den planerde tältningen ställdes in till förmån för bekvämt stugboende - ett ålderstecken. Inget svärord kan ge uttryck för hur sjösjuk jag var. Det var vidrigt och jag sket fullständigt i alla valar under båtturen ut till zonen där havsbotten gör en djupdykning och valarna frossar i plankton. Det hela ändrades när jag slutligen såg en stor valstjärt avteckna sig mot horisonten. Med spypåsen i handen vinglade jag ut och fotograferade som aldrig förr. Det där var min bästa bild.

På motorcykel genom Vietnam.

Resor kan ofta innebära utmaningar, som vi alla vet. Idag är det inget konstigt eller speciellt med att ha bott på råtthotell, ätit friterade gräshoppor eller vandrat till Base camp på Mt. Everest. Men jävlar vad jag är glad att jag har upplevt så mycket. Jag har aldrig tråkigt, sitter ofta och dagdrömmer om resor och tänker på händelser som har kantat mitt liv. Nu är det dags för nya äventyr.

När jag tänker efter kanske detta är den största utmaningen av dem alla. Att flytta 184 mil upp efter Malmöliv i 13 år, börja leva familjeliv med bonusbarn och bonusjycke. Vad är fallskärmshoppning i jämförelse med detta? Dessutom kan man som lärare skriva en trilogi i klass med Lord of the Rings, om händelser i skolans värld. Så många människor, öden och u t m a n i n g a r. Kommer aldrig att glömma mina första lärarår på den muslimska friskolan Al-Salamahskolan i Malmö. Jag var 22 år, nyutexaminerad, nyinflyttad, utrustad med bred norrländsk dialekt och tron att jag kunde förändra världen. Det var en utmaning vill jag lova. Jag ångrar inte en dag, det var slitigt, lärorikt och alldeles underbart. Människorna jag träffade, mötena jag hade och vännerna jag fick finns kvar för livet. Detsamma gäller Sorgenfriskolan - skolan vi suckar över och svettas i men aldrig vill lämna (fastän vi tror det) innerst inne. Saknar på riktigt!

Det får nog bli en fortsättning på det här men nu är det dags att avrunda. Att fatta mig kort har aldrig varit min starka sida, som ni säkert har förstått. Tack för mig!

Maria

Just nu sitter jag framför kaminen med en stor kopp te som jag själv har mixat ihop. Jag skivade ingefära tunt och kokade upp det tillsammans med en halv liter vatten, några skivor citron och en gnutta kanel. Sedan lät jag det sjuda ett tag och toppade med honung. Ja jävlar, det känns som knät läker ihop redan ikväll med denna dunderbrygd, som förövrigt är hämtad ur senaste Coop-tidningen!

Här är annat som läker en trasig kropp: en darling, lite mjukglass och nyplockade jordgubbar i vackra Mölle.

Han hatar denna bild och hotar med vedergällning om jag inte tar bort den men jag kör på.

Jag tror på tankens kraft och jag känner till placebo-effekten. Allt som gör att (jag tror) jag ska bli hel snabbare köper jag. Jag äter norrländska blåbär varje morgon tillsammans med min egen musliblandning som jag rör ihop med fet, och då menar jag fet, naturell yoghurt. Jag sväljer min Omega-3 kapsel med en grimas och våndas med min dagliga Mivitotalklunk. Det smakar fan, inget annat. Vattenflaskan fylls varje dag men lämnas halvdrucken, istället sveper jag ett hiskeligt antal koppar kaffe varje dag. Jag älskar kaffe och fick abstinens på riktigt när jag försökte trappa ner på mitt kaffemissbruk under min långresa. Nästan varje morgon, under en period i Thailand, vaknade jag av samma dröm. Det var drömmen där jag omsorgsfullt fyllde min pressokanna med Zoegas Intenzo, pressade ner filtret och kände den omisskänliga och underbara doften sprida sig. Jag vaknade och fick ofta en dov huvudvärk som tilltog mot lunchen. Det hela slutade med att jag fick ge vika och dricka det blaskiga Nescafé-kaffet som thaiarna ofta serverar. Det gick an, drömmarna upphörde och huvudvärken gav vika.

Njuter av kaffelatte i Rom, min favoritstad.

Tacka vet jag kaffet i Vietnam, becksvart med kondenserad mjölk. Det ser oaptitligt ut men smakar fantastiskt gott. I tre veckors tid åkte jag, min dåvarande sambo och våra två kompisar genom Vietnams inland på motorcyklar. Då fick vi lära oss att äta allt och då menar jag allt, förutom hund. Vet knappt om jag vågar ladda upp denna bild från en av gaturestaurangerna där de serverade hundkött men jag tar risken. Jag vill säga någonting med denna, för många stötande, bild. Jag reagerade själv när jag såg alla fina hundar som satt i burar längs vägkanterna då jag tycker om, och har haft, hundar under en stor del av mitt liv. När min motorcykelchaufför och tillika guide mr Wing förklarade för försäljarna att jag reagerade på deras charkvaror så stod de frågande. "Vad menar hon med det? Kött som kött! Vi behöver protein och vi har inte möjlighet att äta nöt- eller griskkött så ofta som vi önskar." Guiderna var noga med att förklara att buddhisterna inte äter hund, det är olika minoritetsfolk som konsumerar våra fyrbenta vänner enligt dem. Här kommer den, varning för känsliga!

Hundkött till försäljning i Vietnam.

Under min fantastiska resa genom Vietnam så åt jag allt ifrån buffel, get, grisfötter, någon typ av ekorre och annat oidentifierbart protein. Mina reskamrater låtsades vara vegetarianer och kom därför undan med att tugga på ris, ägg samt en och annan vårrulle. Vietnamesiska vårrullar är överlägset goda, de är mjuka ofriterade och fyllda med färska örter och räkor. Sedan doppas de i en uppsjö av såser, alla fantastiskt välsmakande och pikanta. Jag längtar tillbaka till Vietnam nu. Delar en annan matbild från en njutningsfylld kväll med fyllda pannkakor och en del risvin.

Jag är den som prövar allt, skulle kunna tugga lite hund om det krävdes, och jag är nyfiken på all slags matkultur. Detta gjorde mig till Vietnamguidernas storfavorit "Little princess, let us help you with the dinner" sedan drog de isär de hala köttbitarna med deras bara händer som pryddes av på tok för långa naglar kantade med smuts. Min pinnteknik var under all kritik och besticken lyste med sin frånvaro. Det var ett under att jag inte blev magsjuk då jag till och med drack vatten ur lokalbefolkningens smutsiga kärl, vilket inte ens guiderna utsatte sig för. Jag är en dare devil när det kommer till matutmaningar.

Kanske är det därför som jag i det närmaste fick flyga privatjet hem från Gambia efter en magsjukeuppvisning i världsklass. Under den resan insisterade jag på att få åka runt på landsbyggden för att uppleva The Gambia - bortom tantsnusken som raggade unga gambianska killar på de privata stränderna. Tanternas eget Thailand! Vi åkte runt i olika byar och besökte en marknad med en privatguide som visade sig vara en fd. bumster (turisttrackasserare av rang). Det var en rolig kille, han visade oss hyenor och en hövding med en bunt fruar. De var sura och blängde på mig hela tiden när jag försökte se snäll ut samtidigt som jag sörplade i mig min femte bjudapelsin. Efter det tuggade jag pliktskyldigt på bittra kolanötter vilket var en intressant upplevelse. Det hela slutade med ett besök på marknaden och där gjorde jag misstaget att äta glass. Glass i Gambia innebär smutsigt fryst vatten, med en gnutta smak, i en smutsig plastpåse. Sedan klipps hörnet av och sörjan sugs ut. Jag visste att det var en dålig idé men jag ville inte såra Abdullahs känslor, han sprang en bra bit och sken som en sol när han hittade sin favoritglass. Jag sörplade och led, för jag anade vad som skulle hända. Samma kväll bröt helvetet lös. I två dygn låg jag på rummet utan att kunna röra mig någonstans. Tillslut kom hotellpersonalen dit och diagnosticerade mig som malariasjuk. Jag var livrädd och hallucinerade. På planet hem utrymdes samtliga säten i min närhet och folk betraktade mig med fasa och på avstånd. Jag flög i 6 timmar med jordens magsjuka, det är grejer det. Här kommer en bild från marknaden.

Jag har så många minnen och bara jag skriver om dem så blir jag glad, på riktigt. Det ger mig så mycket mer än att sitta framför TV:n och gnälla över mitt ömma knä. Godnatt!

Maria

Varför är det så att yngre syskon oftast är snyggare, snabbare, starkare och allmänt mer förfinade än sina äldre upplagor? En kollega slog huvudet på spiken när hon beskrev sin yngre syster "Hon har fått tjockt svallande hår, är naturligt smal och har MVG i alla ämnen. Själv är jag fetlagd, har tunt yvigt hår och fick kämpa för mina betyg." Jag skrattde gott men medkännande. Jag vet precis hur det är men vad beror detta fenomen på? Faller bitarna på plats i andra versionen? Är första versionen något av en prototyp, i vissa fall kanske ett måndagsexemplar, som ligger till grund för en fullt utvecklad och förfinad uppföljare? Proportionerligt byggd, smidig, perfekt näsa, naturligt smal, utvecklad muskulatur och ett charmigt leende som grädde på moset - check! Som när  man renoverar för andra gången, blir alltid bättre än första försöket.

Ok, ni fattar va?

Min lillebror visade tidigt att han skulle spela i A-laget istället för i mitt lag. Han var smal, trots att han åt som en häst och han utrustades med en alldeles rak och snygg näsa. Alla äldre släktingars fysiska företräden liksom komprimerades ihop i hans genbank. Jag fick också några, tack och lov, men sedan slank det in lite annat med, "runda höftergenen, flygigt hårgenen, osynliga ögonbryngenen och "kommeraldrigihelvetefåmagrutorgenen" för att nämna några av dem.

Jag vill bli stark som lillebror, personlig träning i stugan.

Nåväl, jag har accepterat mitt öde som prototyp och gläds åt brorsans framgångar i livet. Igår tittade vi på när han tävlade i Gladiatorerna på TV4. Det kändes märkligt att se honom och mig själv på TV, jag fnissade som en fjortis när min nuna var i bild. Hela familjen satt i vår soffa och lillebror svettade sig igenom programmet. Vi skrek, tjoade och gormade tills lilla Emil röt att vi skulle hålla tyst så han kunde höra kommentatorerna. Här kommer en bild på när Emil var med i publiken.

Här var jag fruktansvärt trött efter en hysterisk dag och natt. Mamma höll ställningarna denna gången.

Vad gör man inte för sin bror? Jag hade min mest intensiva och svettiga period i livet hittills när Gladiatorerna skulle spelas in. Samma kväll som jag satt ner med min kära vänner och kolleger efter en lång skolavslutning, där jag hade tagit farväl av mina fina elever som jag hade haft äran att undervisa och umgås med i fyra år, ringde telefonen. Det var mamma som sa att Peter skulle tävla nästa dag, i Karlstad. Jag var utpumpad och hade just fått in min middag på bordet, skulle även fira mitt nya jobb som jag fått besked om timman innan, när jag fick rusa hem för att ordna min resa till morgonen. Inte nog med det, jag var även tvungen att homestyla min lägenhet färdigt till lördagens visning. Jag packade, fixade med biljetter och stylade lägenheten hela natten. På morgonen tog jag en taxi till Sturup, det var Ringaren från Notre damé som checkade in. Allt på en gång: avsluta på jobbet, försöka sälja lägenheten, prata med nya rektorn, fira med kollegerna, resa och titta på inspelningen - inom loppet av 24 timmar. Jag var utmattad på gränsen till svimfärdig men det var roligt och nu ett minne för livet.

En del av truppen, de reste i ilfart från Gällivare och vi strålade samman på Arlanda för gemensam tågfärd till Karlstad.

Jag skulle kunna skriva en roman om min bror men nöjer mig med att konstatera att han är det finaste jag har, tillsammans med mina andra familjemedlemmar. Det spelar ingen roll vad det är, vi har alltid varandra- även på akutmottagningen med ett trasigt knä. Vem tröstade och höll handen? Vem skickade bilder på hur jag grät och skrek (arrangerade) till mamma? Stackars mamma förresten, hon är så härdad och tålig efter allt hon gått igenom med oss två. Nu ska jag avsluta med en favoritbild på oss.

 
Om man bortser från skägget så är den klockren. Den mer atletiska är så klart min bor -i en äldre tappning.

Om ni vill se mer av min bror, who blames u?, kan ni kolla in hans "modellbilder" för Maxim sport här. Det var alles för den här gången, tack för mig!

En stolt Maria

Gällivare är stort, lika stort som hela Skåne, Blekinge och halva Halland. Till ytan täcker kommunen 15825 km2 av vår jord. Vilken metropol! På denna spatiösa och generösa jordyta huserar ungefär 20 000 frostbitna och ganska tysta norrlänningar (samt en och annan tvångsförflyttad sör- och utlänning). Jag tog en bild för ett par år sedan som jag tycker säger mer än tusen ord:

Efter mer än 16 års frånvaro från detta frilufts- och gruvmekka har jag nu återvänt. Jag lever mitt liv 110 km norr om Polcirkeln och har just genomlevt den beryktade polarnatten- fenomenet, och prövningen, där solen inte stiger över horisonten. Förutom att det är sk. dagsljus endast från 10- 13.30, så innebär det att vi inte ens ser en skymt av solen under den perioden. Är det konstigt att vi är tysta och bleka?

Magnus fina bild på stugan vid Storsjön, som skånekompisarna och vi hyrde ett nyår.

Pappa hjälpte till att underlätta bastubadandet.

Hade jag inte varit skadad, och jävligt bitter, så hade jag berättat om det underbara med att kunna åka skidor i 8 månader. Att kunna åka direkt från jobbet till skidbacken eller att kliva upp och skejta in morgonsolen. Skejt, slalom, turskidor, randonee, klassiskt, tegnäsare och fan och hans moster. Jag hade orerat om pudersnö på Dundret och skidturer alldeles utanför husknuten. Ni hade fått läsa om frostiga vita björkar, norrsken, knirriga skidor och frisk kall fjälluft. Men nu är jag ingen Charlotte Kalla - wannabee något mer, nej nu är jag som dr. House - halt, ironisk och bitter. Det enda som skiljer oss åt är hans något snyggare käpp, landstingets beiga kryckor bleknar i jämförelse.

Fotat från Hermelin i Malmberget.

Nej, nu sjunger jag långsamhetens lov istället. Det närmaste jag har kommit friluftsliv sedan den 4 januari är min kryckpromenad på Hermelin tillsammans med Mats och hans kamera. Till och med detta var en prövning, för samtliga inblandade. Ni kan se det framför er, stelfrusna fingrar, kryckor, en kamera som ska ställas in, ett instabilt ben och stackars Mats med sin egen ljuva dr House. Här kommer några foton.

Solen går ner bakom Dundret.

Nu gick jag igång här, mängder med vinterhistorier och vackra foton på lager. Men det får bli nästa gång, avslutar med en fin bild. 

Ännu en bild som min skånska kompis Magnus tagit.

Förutom att önska er god natt så önskar jag att det ska vara -40 grader varje dag, då får jag åtminstone sällskap i helvetessoffan.

Kram från Dr. H

I lördags tittade vi på boxning i Malmbergets sporthall. Det var härligt att se folk svettas och få lite stryk. Ända sedan jag var en liten tös har jag och pappa tittat på boxning. Sedan började min bror att boxas och då blev det riktigt kul. Jag har aldrig haft så effektiv och tuff träning som när jag tränade kickboxning i Slottsstaden i Malmö. Efter första träningspasset kunde jag inte skriva på whiteboardtavlan i mitt klassrum, händerna skakade fortfarande dagen efter.  Likaväl fick jag svänga in på en busshållplats på grund av överjävlig träningsvärk i vaderna.  Jag ångrade bittert att jag hade lett lite snett, nästan nonchalant, när tränaren bad oss hoppa över ett hopprep fån sida till sida, som uppvärmning. Flera gånger höll jag på att kräkas efter träningen när jag skulle cykla hem. Det var härligt, för jag visste vad det gav.

I somras kickboxades vi i stugan, brorsan och jag.

Hela sommaren och hela hösten har jag längtat och väntat, suktat efter rolig och stenhård boxningsträning. Jag besökte MAIF:s boxningsklubb och pratade med de trevliga och rutinerade tränarna. Efter att jag såg två knockar, varav en utfördes på språng med ett avslutande skutt (!) så insåg jag att det var bättre att fly än att illa fäkta. Jag gladdes åt att få besöka SNOW, den andra boxningsklubben i lilla Malmberget. Samma dag som det drog igång skulle jag dit men beslutade mig för att köra några åk på Dundret som uppvärmning. "Vi kör ett s i s t a åk och sedan åker vi hem", sedan krasch och knak. Svetten sprutade och jag mådde illa när knät gled i sidled då jag försökte ställa mig upp efter smällen- fortfarande med skidorna på då bindningarna inte löste ut. Så gick det med det. Bittert.

 Så här gick det till i lördags.

Malmbergets egen boxare Max, i rött, mötte en äldre och mer rutinerad fighter.

Utgången.

Mina röda,fina, nya och dyra benskydd ligger orörda i väntan på come back. De var en present från min lillebror, " Syrran, nu jävlar kan du sparka ordentligt!" Välbehövligt då jag hade mörkblåa blodutgjutningar på låren, vaderna och ända ner i tårna efter våra kick-ass pass i Malmö. Det var många misstänksamma och medlisamma blickar när jag gick runt med mina blåslagna armar och ben. Jag sparrades nämligen mot en tae kwon do-tjej som förövrigt var nära att sparka näsan av mig vid ett tillfälle. 

Det är svetten, ansträngningarna, attityden, odören i lokalen, fighter-brudarna, mjölksyran och träningsverken som är pricken över i:et. Jag längtar så.

Maria

Mycket sällan, med tanke på antalet timmar jag har lyssnat på musik, så händer det. Tonerna och rösten som får mig att stanna upp, koppla bort allt annat och bara lyssna. Sist hände det en kall senhöstmorgon när jag körde bil till mitt nya arbete. Som vanligt lyssnade jag på P3, skulle aldrig lyssna på Rix eller Mix eller vad de nu heter. Inte för att  jag är uttalat finkulturell utan mest för att jag inte tål radiopratarnas retarderade oförväntade skrik och nonsensprat tidigt på morgonen. Det är inte ovanligt med trumpetljud och konstlade gapskratt som kläms in hursomhelst och närsomhelst. Det kanske hade fungerat bättre en sen fredagskväll efter en lång AW men inte en tidig morgon, i en kall bil, på väg till arbetet. Endast en fakir kan uppskatta något sådant.

Iallafall så gjorde dessa toner att jag bromsade in, svängde av från vägen för att lyssna. Samtidigt gick solen upp och det hela kändes speciellt. Jag rös för att det lät så bra. Här kommer den:

Bara titeln är så vacker, Islands and shores. Jag hakar ofta upp mig på enstaka fraser eller ord, som jag sjunger extra högt i bilen, där ingen kan höra mig. Just i denna är det "you left us with no number we could call, you left us with no sense of hope at all" och sedan tar jag i extra på "deep devotion".

En del låtar kan jag knappt lyssna på för de väcker så starka känslor. Ungefär som att bära parfymen man fick av sin älskade -efter att man har gått skilda vägar. Alla har kanske varit med om det, från allmänt glad och lugn till tung nostalgi och ömma minnen, inom loppet av ett intro. Det behöver inte alltid vara kopplat till kärlek, det kan handla om annat men visst känns det som mest när det handlar om hjärtat. Här kommer nästa som får mig att stanna upp och känna.

Jag älskar denna version av Rihannas hit och har lyssnat på den otaliga gånger utan att tröttna. Jag gillar Ellies hesa, nästan osäkra stämma och stråkarna. Skört och bräckligt.

Det här var två av de senare favoriterna men jag har mina All time favourites, som snurrar om och om igen - åren om. Sjunger introt till Foo Fighters Times like these med hög och klar stämma. Den är pepp, inget annat! Tänker på bilturer med älskade lillebror på sommarvarma bilvägar i Tornedalen. Grönskande artrika dikeskanter, fodiga älvsluttningar och Kalixälven med glittrande laxvatten. Volymen upp, vinden i håret och lärarsemester i 8 (!) veckor.

I am a one way motorway
I'm the one that drives away
Then follows you back home
I am a street light shining
I'm a wild light blinding bright
Burning off alone

En eftermiddag, för flera år sedan, satt jag och min kära vän Pernilla på ett café vid Möllan i Malmö. Det var en alldeles perfekt stund, trots torr kladdkaka (provocerande) och halvljummet kaffe. Vi pratade och pratade, om allt som vi oftast gör. Plötsligt spelar de en låt som fick oss att hyscha åt varandra, samtidigt.  Vad är detta? Oasis slagdänga i ny skön tappning. Jag som fullkomligt älskade Wonderwall redan som artonåring då jag åkte på min första resa utanför Norden, till London. Jag köpte skivan och lyssnade på den om och om igen på mitt studentrum. Jag hade nämligen blivit kär over there. Tyvärr hade min realistiska och oromantiska mor rätt, det blev inget mer än en semesterkatt trots löften om livslång kärlek. Utan denna låt hade jag inte kommit ihåg min och Pernillas fikastund på ett slitet och litet café.

Med denna säger jag godnatt. Den är väl skön?

Maria

Tvångsmässigt bläddrar jag i all inredningsporr jag kommer över, Sköna hem och andra glossiga förförande magasin. Ibland blir det för mycket, med blossande kinder får jag lägga undan tidningarna och tänka på något annat- kanske på den arabiska våren. Då känner jag mig som en lite bättre människa. Men i smyg river jag ut sidor ur mammas Sköna hem och googlar runt när jag tror att de andra är upptagna med annat.

Ibland hittar jag det där lilla extra, som när jag och min kära Johanna var i London. Vilken resa! Påminde en aning om serien Absolutely fabulous ( översattes till Helt hysteriskt ) med Patsy och Edina som excentriska huvudrollsinnehavare.

En av mina fina initialer inköptes i en charmig liten butik belägen i Soho.

Johanna har mycket god smak, för god helt enkelt. Allt hon hittar vill jag lägga beslag på. Det gäller både kläder och inredning. Detta stämmer även in på en annan nära vän, min Marie. Har jag tur så avstår de och då slår jag till direkt. Som en giftkobra anfaller jag, grabbar tag i bytet och rusar till kassan, innan de hinner ångra sig har expediten vinkat adjö och porten slagit igen bakom oss. Nu börjar jag tänka på mina vänner och saknar dem mycket- varje dag. Det får bli en bild på Johanna i London.

Get the message?

It´s me and my girlfriend!

Det är något underbart med att åka med en tjejkompis som Johanna till en stad som London. Man kan ge sig hän! Promenera gata upp och gata ner i Kensington, gå in och ut flera gånger om i samma butik utan suckar och irriterade blickar. Man kan prova massor med kläder, utan att köpa ett enda plagg, och fika i timmar. Sedan kan man ta hur lång tid på sig som man vill inne på hotellrummet och fortfarande skratta tillsammans. Med en man kan ett sådant beteende få konsekvenser.

Här kommer fler bilder från vår lilla tripp.

 
Vi posade det bästa vi kunde.

Vårt gemensamma intresse.

Så ljuvligt att flanera omkring i absurt stora Harrods. Inte en pryl inhandlades men det var roligt och inspirerande, helst på mat- och godsaksavdelningarna.

Kensington.

Trött och sliten men med en stärkande frukost blir allt bra.

Utanför palatset passar min royal wink.

Johanna och jag kan konsten att ha det bra tillsammans. Vi gör precis det som faller oss in, vad det än må vara. Som när vi sov bort en hel dag av vår Londontripp, för att vi var trötta helt enkelt. Vi fikade, åt, flanerade och hängde. Men framförallt så pratade vi. Det är en gåva att ha vänner som man kan prata med om allt, som lyssnar och ger av sig själva, i nöd och i lust. Som jag kan sakna våra kvällar med skratt, diskussioner, förtroligheter och allvarsamma stunder. Det är nästan som med Norrlands guld- man kan vara sig själv för en stund. Det är en sorg att det nu är över 180 bilmil mellan oss. Men vi ska inte ge oss, det finns flyg och tåg. Jag längtar till jag får träffa alla igen.

Nu vill jag ut och resa igen. Bara mitt knä repar sig så ska jag planera nästa äventyr.

Maria

Jag är en riktig livsnjutare. Jag försöker, under alla omständigheter, att sätta en liten guldkant på tillvaron. Det kan vara små saker som att jag varje dag äter på mitt finaste porslin, fast det är väl bara den äldre generationen som stuvar undan det och silvret till högtidliga tillfällen (?), eller att jag alltid tänder ljus till frukost även om det är trist och stressigt. Det betyder något för mig men jag förväntar mig inte att min familj ska känna likadant. Deras guldkant består av annat. Speciella föremål är en del, av många, i mitt livsnjuteri.

Den här stiliga lampan hittade jag i en secondhand- lampaffär. Jag vände om, cyklade hem, struntade i en avtalad tid och hämtade pengar. Den blev min! Vit, skör och välformad skärm med tunna ränder. Jag nästan grät när jag tappade den i golvet och den gick i tusen bitar. Vet någon var man hittar en sådan skärm?

Den här, ganska vanliga, statyn fick jag av min farfar. Den heter Vår och jag har haft den som ögongodis ända sedan den dagen jag flyttade in i mitt studentrum på Storgatan i Härnösand.

Jag vill omge mig med vackra ting. De behöver inte vara designade och från fina gatan, det viktiga är att de tilltalar mig. Jag har en hel del sådana saker, många från mina kära och väldigt nära farfar, mormor och morfar. Jag har tillbringat alla ledigheter, alla helger och hela sommarloven hos dem - som förövrigt bodde på varsin sida om huvudvägen i byn Narken. De hade någonting gemensamt - ett estetiskt intresse. Jag pratar inte om någon övre medelklass med konst- och designkoll. Nej, jag pratar om skogsarbetare och affärsinnehavare som, mot alla odds med tanke på utbudet i området och deras påvra uppväxt, hade känslan för det vackra och tilltalande. Jag avundas deras talanger: morfars sirliga träsniderier, mormors skickliga skinnsömnad och prunkande blomsterodlingar. Deras ständiga renoverande och omklädningar av gamla möbler. För att inte tala om farfars fantastiska trädgård med frodiga rabatter. Dessutom broderade han, tänk er det i en norrländsk by, utan att bry sig en sekund om gliringar och skratt. Vackra hem hade de och morfars rum på nuvarande äldreboendet är fint- mot många odds, tack vare min mamma som har ärvt deras intressen och talanger.

Min vackra Alvar Alto- vas blir något extra med vackra färggranna liljor. Dessa färger älskar jag, till mina killars stora glädje. Kompromissernas tid är här.

Vackraste färgerna samlade på Mimous sidenkuddar. Jag har varit utan kuddar ända tills jag hittade de här. Hellre utan än något halvdant - det är min filosofi.

När jag väl har hittat det jag letar efter så behåller jag det. Jag byter inte ut efter modets växlingar eller tillfälliga trender. Det gör det till något av en ekonomisk "besparing" - i alla fall i slutändan. Jag letade efter en fondtapet i fyra år innan jag hittade rätt. Hellre utan än något halvdant, som sagt. Det blev en vit skimrande magnoliamönstrad Laura Ashley som fick pryda väggen. Så smakfull och elegant. Jag tycker om ord och begrepp och ett av dem är grace, som Swedish grace- serien i porslin.

De runda kuddarna är mina storfavoriter. De har min farmor sytt och jag är så rädd om dem. Tur för Mats att jag var nykär då lillkillen drog loss knapparna under deras kuddkrig :O Nu är de på lagningsakuten (läs hos mamma).

Ikea har mycket fint.

Ibland sparar jag till dyra designföremål, som den här Le-Klint lampan. Den har jag haft i tio år och jag ska ha den resten av mitt liv.

Kärleken till en gammal spegel, som har levt sitt liv med min farfar, är icke att underskatta. Kolla in min översnygga 30-talshatthylla! Varje gång jag gjort entrée eller sorti har jag ägnat den en kärleksfull blick. Vardagsglädje.

Jag har rest en hel del och ogillar starkt att springa runt i gigantiska köpcenter. Glömmer inte tristesskänslan av att vandra i timmar genom shoppingkomplexen i Hong Kong, Singapore, Bangkok och andra konsumtionsmetropoler. Sällan eller aldrig har jag hittat något speciellt. Däremot har jag hittat pärlor på små marknader och i gränderna bortom shoppingstråken, som mina vackra askar och skrin.

Några av mina fynd- och gåvoaskar. Varenda en väcker en massa minnen, från barndomen till motorcyckelturer i Vietnam.

Smycken är ett eget kapitel men här är några av mina finaste. Det blå, lite annorlunda halsbandet har min farmor burit, liksom pärlhalsbandet bakom. Mina föräldrar köpte en ny guldkedja till den blå och gav den till min födelsedag. Visst är den vacker?

Det flerradiga pärlarmbandet köpte jag på Laura Ashley - enbart på grund av champagnekulören. Jag letar febrilt efter långa, frasiga sidengardiner i just den nyansen. Någon som vet var jag hittar dem? Silverhjärtat är en berlock men tråkigt nog har jag inget foto i den.

Kläder ska jag inte ta upp nu för då tar detta aldrig slut. Men ibland så önskar jag att jag kunde hänga dem på väggen som ögongodis dygnet runt.

Det var det, nu ska jag ägna mig åt annan njutning i form av att äta mammas goda älgstek och umgås med hela familjen. Godkväll!

Maria