Västra Hamnen.

Konstigt nog har jag en hel drös med foton från just Västra Hamnen. Det är underligt för det är inte mycket tid jag har tillbringat i de välbeställdas högkvarter. Kanske är det som när man åker på semester, då åker kameran fram. Västra Hamnen och Ribersborg blev min vardagssemester då mopedknattret, knarklangarna och de prostituerade blev en aning för mycket. Fullt förståeligt då jag är en norrlänning i själ och hjärta. I och för sig har jag upplevt en hel del mopedknatter runt den lokala korvkiosken där vi samlades varje kväll. Nej, detta är hämtat ur en geografibok till åk 4, det var t.om en bild på en röd korvkiosk med texten om norrlänningarnas "fritidsintresse"! Då blev jag arg, och förnärmad, vilket ledde till otaliga lektioner om Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet. Stackars barn!

Miami Vice- känsla i Västra Hamnen.

Något av det absolut bästa med Malmö är Kallbadhuset på Ribban. Där har jag bastat och doppat mig i Öresund - året om. Finns inget som kan reducera stress och få mig att koppla bort vardagen så bra som ett vinterdopp. Det gäller bara att vara ordentligt varm innan man hoppar i. Åh, vad jag saknar det! Här kan jag ju alltid rulla mig i snön men sist jag försökte slutade det med kliande utslag och en hudton som närmast kan beskrivas som Faluröd.

   
 Kallbadhuset - mitt andningshål.

Kallbadhuset och Turning Torso.

Febrilt letar jag efter foton från Möllan- den stadsdel som jag tillbringat överlägset mest tid i. Jag hittar tre, varav två är på mitt ex. och på det tredje ser jag tjock ut. Så det blir inget med det. Möllan är det jag saknar mest från Malmö. Alla våra After Work på Skolgatans Ölcafé och allt häng på Krua Thai, Metro, Plocke Pinn och falafel från Falafel nr 1, var annars? Jag saknar falafel. Det närmaste jag kommit Malmös nationalrätt, här ovan Polcirkeln, var i Jokkmokk (!) till det facila priset av 65 kronor. Jag säger bara 15 kronor - för en stor!

Fotboll i Malmö - roligt fur alles!

Aldrig trodde jag att jag skulle tycka fotboll var roligt. I Malmö blev det roligt, riktigt roligt. Det bästa är att titta på publiken. En hord av adrenalinstinna män som vrålar, spottar och kokar av ilska. Jag blev rädd på riktigt men det är ju det som gör det så skoj, som att titta på skräckfilm ungefär.

 Malmö - parkernas stad. I alla fall i teorin.

Min kärlek på besök. Han drog till skogs, som Crocodile Dundee i NY ungefär.

Nu får det vara nog för den här gången!

Maria

Igår tittade jag på Veckans brott på SVT. Naturligtvis handlade det om Malmö som drabbades av fem mord inom några dagar. Det har skjutits i korsningen där jag har min S:t Knutspärla men jag har aldrig varit rädd i mitt älskade Malmö. Tretton år har jag bott i denna egensinniga, avslappnade, svårimponerade och alldeles underbara stad. Det finns ingen stad som Malmö. Enligt media så skulle det möjligtvis vara Chicago då. Detta är en helt absurd jämförelse, det räckte att se dokumentären Interrupters för att inse det "16 skjutningar inom loppet av 6 timmar". Riktigt bra dokumentär om såkallade crime interrupters som har till uppgift att avstyra konflikter (läs mord) i Chicagos farligaste områden. Ett arbete som passar de mest hårdnackade - alla är fd. gängmedlemmar med ett gediget brottsregister. De var duktiga må jag säga - påminde om våra konfliktsamtal på innerstadsskolan jag arbetade på i 10 år! Lite hybris? Nej, jag saknar min skola, mina kolleger och mina elever varje dag. En speciell, livlig, händelserik, härlig atmosfär med  högt i tak- i dubbel bemärkelse.  

En av mina favoritpromenader i Malmö - på väg mot Dockan.

Efter Dockan bär det alltid av till Västra Hamnen för att njuta av en kunglig utsikt.

Västra Hamnen fanns inte när jag flyttade till Malmö i februari 1999. Då var Malmö likt ett öststatsghetto med en halvbyggd bro till Danmark. En industristad med gråa regnblöta fasader. Men jag gillar det skitiga och ruffiga Malmö - mycket mer än jag någonsin uppskattat Västra Hamnen. Jag har konsekvent bosatt mig i Södra Innerstaden och dess vackra funkishus: Kamrergatan, Karlskronaplan, Sorgenfrivägen och S:t Knuts väg. Populära och hippa områden idag, det sistnämnda framför allt, men totalt ute när vi flyttade in. Horstråket har slingrat sig utanför min dörr och under en lång period hade jag en jugoslavisk svartklubb i samma hus- sömnproblem de lux. Jag kämpade med näbbar och klor och vann. Svartklubben vräktes för att ersättas av en cateringfirma, som visade sig vara bulvaner från svartklubben. Vi förlorade kampen och flyttade till nästa pärla. Lång historia det där men jag kan kort konstatera att svartklubbarna regerar i Malmö. Omöjliga att göra någonting åt, de flyttar på sin höjd in i nästa hus.

S:t Knutsväg. Min gata, mitt hus! Körsbärsträden i full blom och en blomsteraffär i samma trapp. Ljuvligt.

Mitt smultronställe i Malmö är kyrkogårdarna utanför mitt hus. Makabert enligt en del men jag har gått och sprungit så många mil just där. Det är en grön och blifri oas där otaliga glädjeämnen och bekymmer har ältats. Jag älskade att vakna och slå upp mitt fönster mot den lummiga kyrkogården. Titta ut på en strid ström av cyklister och blommorna som lyftes ut till försäljning. Sedan en powerwalk runt alla tre kyrkogårdarna för att avsluta med ett besök hos franska bagaren. Surdegsbröd, pressokaffe och Sydsvenskan - en anledning till att verkligen gilla Malmömorgnarna.

Mellersta kyrkogården - mitt makabra smultronställe.

Min bästa Malmöbild - tyvärr fotad med mobilen. På väg in till Stortorget.

Jag har många smultronställen i Malmö och var och en av dem skulle jag kunna skriva en roman om. Så många galna, roliga och känslosamma upplevelser under mina år i Skånes huvudstad. Tyvärr kallar plikten - dags att linka till spisen och försöka laga lite mat. Mina killar är på brottningsträning och lämnade helt sonika deras Ringare från Notre Damé ensam med sina kryckor. Min kärlek lider av träningsnarkomani och kan oftast hittas hängande ut från någon klippa eller i vår vindstrapp. Avslutar med en bild på min klätterapa i Malmö.

Det kommer mera om Malmö.

Maria

Hoppade omkring i huset och suckade över min otymplighet. Slöslyssnade på TV:n -"Fråga doktorn", passande program förövrigt. Juholt intervjuades och pratade om när hans syster dog då han var ung. Sedan kom han in på det här med sårbarhet. Efter allt han har gått igenom vet han en hel del om ämnet.

Vi är sårbara men vi inser kanske inte det - förrän vi, eller någon närstående, drabbas av sjukdom eller skador. Det är väl tur tänker jag, för vem vill gå omkring och oroa sig hela tiden? Livet innebär ju en massa risker och någon gång råkar vi eller någon när och kär ut för någonting- det är ett som är säkert. Varje gång jag har drabbats har jag frågat mig: "Varför skulle jag råka ut för det här?" Sedan kommer tankarna på dem som har det värre, kanske ett försök till självhjälp på tröstefronten. Det känns bättre för en stund men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen.

Som en acnedrabbad tonåring nynnar jag på Erik Hassles text i låten Hurtful "You don´t know what you´ve got until you missing it a lot..." Det handlar om kärlek så klart men för mig så handlar det om annat. Det konstiga är att det man har drabbats av för tillfället ofta känns som något av det jobbigaste man kan råka ut för "Hade det åtminstone varit armen så hade jag ju kunnat gå iallafall men nu..." Hade det varit armen så hade det garanterat låtit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan, även på skadefronten.

När det värsta händer, att vi förlorar någon, så är det svårt att hitta tröst. Det är en tom, tung och fullständigt obegriplig känsla. Det gör fysiskt ont i bröstet och varje morgon börjar med en tung, svart insikt om att det faktiskt har hänt. En av mina allra närmaste vänner har tagit sig -och tar sig fortfarande igenom detta varje dag. Så är hon också den starkaste och genuint mest godhjärtade människa (och det är inget dravel!) jag känner. Jag menar inte att man måste vara stark men jag har aldrig skådat dess like. Stark är inte detsamma som hård och kylig. Stark är att ta hand om hela familjen, alla praktiska göromål och alla sörjande som reagerar på olika sätt - samtidigt som den egna sorgen är övermäktig och fruktansvärd. Jag trodde inte att det var möjligt att en människa kunde klara allt detta. Så har hon också en fin familj, som verkligen bryr sig om och tar vara på varandra. Hon är en solstråle, något som inte går någon obemärkt förbi. Jag är så glad att jag har henne som vän, trots att vi knappt hinner ses.

Längtar till nästa fika i hennes kök!

Maria

Efter mitt förra inlägg om fondtapetens vara eller inte vara i lillkillens nya rum- utbröt en liten diskussion, ett meningsutbyte, på min facebooksida. Åsikter och förslag som jag har funderat på i soffhörnan, då de rör den verklighet som jag nu befinner mig i.

Det hela började med att jag skrev att han ska ta över vårt nuvarande sovrum och att han vill ha det som det är. Sedan fortsatte jag med att konstatera att det inte är aktuellt då det är inrett enligt temat "manligt mysigt", dvs mörkt och stramt. Vidare fortsatte jag med att berätta att de svarta lingardinerna i vårt sovrum plockades ner när jag flyttade in och att jag har bidragit med lite färg, i form av lila/röda/rosa ting och att lillkillen tyckte det var nog med den sortens färg i huset. Jag har inte tagit med möbler eller övriga föremål, då jag hyr ut möblerat. Så jag konstaterade att jag inte hunnit sätta min egen prägel på det full ut, förutom färgklickarna. Det hela går att läsa i förra inlägget.

Reaktionerna på detta handlar om att jag "sätter mig över honom", att jag som "ny" familjemedlem ska vara försiktig med att "klampa in och bestämma, ändra och ta över". De handlar även om att en sjuåring kan och bör få bestämma en sådan sak. Min motreaktion blir att förklara att rummet är mörkt som det är- då det ligger i solskugga. Vi har även polarnatt här i norr så det blir för dunkelt. Dessutom konstaterar jag att visst är det att sätta sig över- men att vi gör det för hans välbefinnande i längden, att han ska få ett finare och ljusare rum samt att det är snyggt med en lärorik karttapet, om han nu väljer den. Övriga reaktioner handlar om att han kanske upplever rummet som vuxet, fint och hemvant.

Sedan börjar jag fundera. Är det någon skillnad om man är en biologisk mor/far eller en bonusperson, i frågan om att lägga sig i husets inredning? Är det så att jag klampar in och tar över för att jag och Mats, tillsammans, har konstaterat att detta är inget rum för en sjuåring som ska läsa läxor och bygga lego? Som Mats sa, det är tråkigt och mörkt. Skulle jag ha lagt till den kommentaren för att berättiga en renovering av rummet? 

Får era sjuåringar bestämma hur deras nya rum ska se ut - helt och hållet? Åttiotalstapeter, plastgolv och mörka väggar till trots? Får de tapetsera med vilken tapet som helst - Hello Kitty i hela rummet eller en helsvart sammetstapet? Jag är inte ironisk, jag frågar er på riktigt. I mitt inlägg skrev jag att vi naturligtvis ska fråga honom om de olika tapeterna men att vi mest får avslag på våra förslag, "bättre förekomma än..." Jag frågade er vilken tapet ni tror kommer hålla i längden och jag fick svar som överrensstämmer med våra funderingar.

I min värld bestämmer vuxna vissa saker och barn andra. I detta fall anser vi att vi är kloka nog, ny eller ej i familjen, att se att detta rum i nuläget är olämpligt som barnrum. Vi bestämmer att rummet behöver ljusas upp och få nya golv. Sedan kan han bestämma om han vill ha en fondtapet eller inte och vilken i sådana fall. Detta inom rimliga gränser då ekonomin inte tillåter ett byte varje halvår.

Jag vet vad det innebär att vara "ny" i familjen. Det innebär att anpassa sig, kompromissa, tänka sig för, ofta göra avkall på egna önskemål, lyssna in och vara lyhörd för de andra. För den minsta framförallt. Ungefär samma som i vilken familj som helst. Jag har flyttat hit för att leva livet med dem jag håller närmast. Vi har haft otaliga samtal om hur vi ska hantera allt det nya, hur vi ska ta allt i lugn takt och a l l t i d se till den minstas behov. Det har inneburit en stor förändring av min livsstil. Ja, visst har deras liv också förändrats men inte så dramatiskt, till det yttre iallafall. De har samma hem, -rutiner, -tider, -arbete, -skola, -fritid och -kompisar som tidigare. Allt det har ändrats för mig - för att jag och Mats har valt det. Vi vet att inte Emil har valt det och gör därför allt vi kan för att han ska må bra och trivas. Naturligtvis är det en förändring att bo tillsammans. Vi anpassar oss allihopa, på ett eller annat sätt och vi gör det bra.

Det har gått mycket bra, över förväntan, just för att alla gör sitt bästa. Det har gått bra för att jag aldrig skulle klampa in och ta över eller agera översittare. Tvärtom så har jag ofta backat och hållit låg profil för att vår minsta ska känna sig trygg och hemma. Men det innebär inte att jag är någon tapetblomma som inte vågar tycka och tänka om ett tradigt sovrum. Måste jag vara "gammal" i familjen för att kunna göra det? Hujeda mig när det kommer till de stora frågorna då! Stackars alla bonusföräldrar som måste hålla så låg profil att de blir självförintande. Vem kommer då att vilja satsa på ett liv med någon som har barn? Det handlar om fingertoppskänsla och respekt för den minsta.

Jag tar stort ansvar och engagerar mig mycket- för att jag vill det och för att det är roligt. Vi sätter honom främst - alltid. Det och Emils välvilja och nyfikenhet har lett till en ömsesidig respekt. En respekt som faktiskt tillåter att jag tycker till om ett rum som inte ens är hans ännu. Vi vill ju bara ge honom ett mysigt och hemtrevligt krypin istället för ett dunkelt gammalt rum. Är det verkligen så dumt och obetänksamt? Jag tycker inte det.

Maria

Jag har dålig koll på fina barnrum. Lillkillen ska ta över vårt sovrum eftersom han börjar bli lite mindre liten. Han vill ha rummet som det är men det är inte aktuellt då det är inrett enligt temat manligt mysigt. Ni kan föreställa er, mörkt och stramt. Varför tycker män, i allmänhet, om dystra och strikta inredningar? De svarta :O lingardinerna var det första som plockades ner när jag intog killarnas borg. Sedan har det fortsatt av bara farten. Förra veckan deklarerade den lille att det var för mycket av lila, röda och rosa ting i huset numera. Då jag hyr ut min Malmölägenhet möblerad och fullt utrustad (inte mycket med tanke på storleken) så har jag inte kunnat sätta min prägel fullt ut men lite färg har jag bidragit med. 

Jag har googlat runt och hittat en del fina tapeter och dylikt. Mina favoriter är från Mr Perswall. Tapeten ska funka i flera år och jag vet att barn snabbt börjar tycka att saker och ting är barnsliga. Han är 7 år nu så jag undrar vilken som håller i längden. Vad tror ni?

eller

Är jag ute och cyklar eller vad tror ni? Naturligtvis ska vi fråga honom men det brukar mest vara avslag på våra förslag så bättre att förekomma än...

Har ni andra tips på fina inredningar, tavlor och annat kolijox så blir jag glad. 

Mats ser särskilt fram emot det här, då jag endast kan sitta i soffan och "handleda" dem i arbetet. Inget ont som inte har något gott med sig. 

Maria

Livet är ett lidande. Ibland upplever man avbrott från lidandet och det är det som kallas lycka. Buddhismen har en avslappnad inställning till detta med att leva. Hade jag satsat på en religiös karriär så hade det blivit inom buddhismen. Förlåt Marielle, du som ringde upp mig från Jehovas vittnen: "Hej jag heter Marielle och jag uppmanar dig att läsa din bibel!" Skrattattack. "Jag menar allvar, jag ringer från Jehovas vittnen." Vart är samhället på väg när inte ens Jehovas orkar promenera runt för att sprida sitt budskap om lejon och harar som best buddies. Vad är nästa steg? Jehovas på webcam?

Så bra att veta.

En av de viktigaste livsreglerna för en buddhist är att respektera och skydda allt liv, även den minsta insekt. Det tycker jag är klokt och sunt. Men jag är en hycklare egentligen. Jag äter kött, fisk och jag använder make-up som garanterat är djurtestat i något led av tillverkningen - trots förljugna texter om det motsatta. Orkar knappt tänka på dokumentären jag såg för några år sedan. De hade filmat med dold kamera inne i testlaboratorierna där de tillverkade städmedel som Ajax. Med tratt tvingade de flytande kemikalier i halsen på en hund. Vi vet, innerst inne, men vi vill inte se. Då åkte Ajaxen ut och nu städas det uteslutande med Grumme grönsåpa. Den borde väl vara ok? En jättediskussion utbröt när fd. pojkvännen kom hem med en extra stor flaska Ajax "Jag har handlat schäferbränsle - det blir så rent med det." Det är ok att skratta trots att du är PK (politiskt korrekt).

Lycka. Ja, vi ska ju vara så lyckliga hela tiden, vi västerlänningar. Det är bara att läsa igenom statusuppdateringarna på facebook för att förstå hur viktigt det är att utstråla lycka och framgång. Jag tycker också att det är roligt att läsa om andras nöjen och glädje men vilken människa är befriad från motgångar? Därför tycker jag att man ska kunna dela med sig av livets baksidor med, utan att skämmas. Tidigare hade jag en kompis tillfälliga flört som vän på facebook. Varje dag skrev han inlägg i stil med " Weeee, ännu en underbar kväll med champagne, vänner och nice musik!" Inget fel med det men jag visste att han satt hemma, ensam med en film. 

Här är en av mina lyckobilder. Och ja, jag var lycklig den dagen.

Dalai Lamas bok om lycka är intressant läsning. Han menar att västerlänningar, till skillnad mot mindre välbeställda, har en syn på lycka som skapar mer ledsamhet än nödvändigt. Människor i utvecklingsländer räknar med lidande och svårigheter, det är vardag. Det är inget konstigt med att vara olycklig och alla får veta om det, även grannarna. Västerlänningar däremot räknar med att vara lyckliga och befriade från sjukdom och lidande. Vi raljerar med vår lycka. När vi sedan drabbas, för det gör vi alla någon gång, så skäms vi. Vi skäms inte för själva missödet, nej vi skäms för att vi inte är lyckliga. Detta i sin tur skapar mer lidande. Jag tycker att det stämmer i mångt och mycket.

Här är en del av min familj och ja vi var lyckliga den dagen. Vi kan gräla med, under en regnig dag kanske, men det förevigar vi inte.

Facebook är en retuscherad bild av verkligheten. Solen skiner, barnen skrattar och du ser alltid ut att vara på topp. Detta sprider ångest hos dina vänner, menar forskarna. Om du däremot delar med dig av motgångar så sprider du glädje. Högst mänskligt tycker jag "Jag har det ju inte lika jävligt som den där skilsmässodrabbade Eva iallafall".

Med detta foto ger jag mig själv lite ångest. Ska jag kunna göra detta igen, utan smärta och problem? Ja, det ska jag, kosta vad det kosta vill! Här var jag på väg upp till toppen av Mt Taranaki på Nya Zeeland. Fin utsikt.

Nu ska jag pröva hoppa runt på mina kryckor igen och drömma om ett återställt knä. Så skriv nu om era jävligheter så mår jag bättre och blir frisk!

Maria

Just nu har jag o n t i mitt knä, det maler. Detta får handla om något ytligt för att skingra tankarna i soffan som håller mig fången.

Det är ingen slump att Sveriges mest lästa bloggar handlar om skönhet, mode och konsumtion. Alla, med några undantag, vill ju gärna se så bra ut som möjligt. Sedan skiljs agnarna från vetet beroende på hur mycket tid och energi som läggs på detta. Det senare är en klassfråga i mångt och mycket. Tänk bara på grevinnan som jag skrev om tidigare. Även Martina Bonnier, författare till Fashionista, har en skönhetsprocedur som påminner om ett heltidsarbete. Dessutom fick jag reda på att det inte är ovanligt att lägga ut kring 5000 kr/månad på make-up, enligt henne. Inte konstigt att de måste köpa hus på 400m2.

Det som slog mig var allt detta skrubbande och peelande, upp till fyra gånger i veckan. Hade jag ägnat mig åt liknande så hade min hy rullat av. Hon drack även en C-vitamindryck "för stressad hy". No shit! Vilken elefanthudad typ som helst hade nog upplevt stress efter maniskt skrubbande året runt.

Mitt bästa skönhetsknep (lät jag som Maria Montazami där?) för huden är billigt och lätt att genomföra. Tänk på Cromagnon- människorna! Vi har samma kropp, samma hjärna och samma hy som våra föregångare. Därför är vi beroende av att röra oss för att må bra och äta ren oprocessad mat. Vad tvättade de sig med? Vatten. Inte 82 olika kemikalier paketerade i designade plastflaskor. I mitt hem finns inte en enda duschtvål med undantag för en favorit.

Det är en lagrad olivtvål från Syrien. Inga kemikalier, ingen parfym- bara olivolja och lagerblad. En fin och mild doft. Den funkar till allt, ansiktsmask, raktvål och schampo (det sistnämnda enligt mannen). Min hy har gått från torr till normal. Inget som kliar och inget ödleskinn på smalbenen. Det var min kusins pappa som köpte på sig tvålar i sitt hemland och gav dem till oss. Sedan hittade jag samma tvål på hälsokostaffären och den har jag gett till mina nära och kära. Till och med svärfar, 80 år med ett svalt intresse för skönhet, beställde ett par nya tvålar till nästa besök.

Här är min räddare i vinterfnösket, tvålen från Aleppo i Syrien. 

Sedan kan man ju fundera över allt det andra som vi sköljer över vår kropp och knopp. Parfymerat schampo, parfymerat balsam, parfymerad tvål, parfymerad body lotion, roll on, hårmousse, spray, parfymerad ansiktscremé, foundation osv, osv. Sedan avslutar vi med en dusch av vår favoritparfym. Det kan man kalla en doftcirkus.

Jag har köpt en kroppsolja, jojobaolja för känslig hy- utan parfym. Utöver det har jag också satsat på Apotekets oparfymerade ansiktscremer, L 300. Tidigare köpte jag dyra cremér men de här är bättre, återfuktar mer. Schampot och balsamet är från frisören - dyrare men drygare. Jag inbillar mig att det är bättre för håret, de ska dessutom vara fria från parabener. Undviker för mycket hårprodukter, oftast snyggare att bara föna det och använda en stor rundborste. Sedan lite spray, favoriten är Elnette. Det är inte bara trendiga hårstylister som talar sig varm om den guldiga flaskan. Min farfar var en mycket stilig och välvårdad herre, ursnygg som ung. Han brukade omsorgsfullt spraya det lilla hår som fanns kvar med just Elnette. Sedan tog han på sig en skjorta, alltid välstruken och välsittande, för att börja en ny dag. Han hade stil.

Jag avslutar med min bästa Maria Montazami-bild. Detta foto fick några av mina vänner att hosta till och skratta gott. Jag fick nämligen idén att använda den som profilbild under en period- alla har vi väl gått igenom dem? Den har allt! Uppspärrade ögon, smickrande röda. Ett krystat leende med en aning missfärgad hörntand. På tok för mycket läppglans men vad gör väl det?  Det var min lilla bonuskille på 7 år som fick mig att byta "Men det där ser ju ut som du, fast hon har så stirriga ögon och är konstigt brun." 

En skön kontrast till dagens look som har temat Ringaren från Notre Damé med landstingets kryckor som het accessoar. Det får bli nästa profilbild.

Maria

Som ni ser så har jag snöat in på vitt.

Det får inte vara vilken vit som helst, det ska vara varm vit men inte för gul. Min favorit är Sadolins kärnmjölksvit. Jag målade 100 m2 lägenhet i just den kulören. Det var vackert och smakfullt. Nu är jag på jakt efter nästa vita favorit, kanske är det Alcros vitlök. Känns som att jag skulle passa som en driftkucku i Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts bok Ljust och fräscht. Nu turnerar de runt och håller den som en krogshow och den är fullbokad. Inte konstigt då många lider av inredningshysteri och missbrukar inredningsporr som Sköna hem och Elle interiör.

Visning av en funkisdröm på 44 m2- belägen på S:t Knutsväg. Det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var så ljust, harmoniskt och hemtrevligt. Vitsåpade mjuka trägolv, högt i tak och rätt vit på väggarna. En blomstrande klorofyll utanför vardagsrumsfönstret och en blomsteraffär i samma trapp. Doften av sommar.Jag flyttade ut från min vackra stora lägenhet, lämnade kvar det mesta och började mitt nya liv i min alldeles egen  pärla. 

Härlig utsikt.    

I köket såg jag framför mig hur Ernst Kirchsteiger skulle lag kulinariska grytor, barfota som vanligt. Kanske skulle han baka julgransdekorationer och hänga upp dem i hans egenhuggna gran färdigt till jul. I verkligheten så lagades det inte mer än två grytor men en ansenlig mängd omelett med makrill. Jag drömde om att vara bästis med Ernst. Däremot fick jag en ny bästa vän i husets vaktmästare. Förvånat frågade han mig varför eluttaget hängde löst ut från väggen och krokarna bara var halvt iskruvade. Jag lade korten på bordet "tummen mitt i handen och utan verktygslåda" sedan log jag mitt finaste leende. Han skruvade snabbt fast uttaget och sa att han kunde hjälpa mig med annat i mån av tid. Jag var lycklig. Nu behövde jag inte låtsas vara Linda Bengtzing som raljerar om hur hon älskar sin borrmaskin och sina snickarbyxor. Lyckan blev kortvarig då en ny vaktmästare anlitades. Sötebrödsdagarna var över, jag fick bli min egen vaktmästare. Det är en sanning med modifikation för jag fick hjälp. Mina vänner skruvade ihop allt, inklusive helvetesgarderoberna, när det var 34 grader varmt och strålande sol. Som jag saknar dem nu när jag har flyttat över 180 mil norrut.

Något av det allra vackraste i min pärla är dörrarna. De är målade i matt sidenvit och de har så fin lyster. Förra ägaren pratade i timmar om rätt nyans, rätt golvsåpa och att bevara lägenhetens själ. Han visste vad han pratade om då han hade bott där i 16 år. Han hade åsikter om det mesta, garderober och soffans placering. Jag lyssnade för han talade om något som han höll så kärt. Till sist lämnade han över nycklarna men kom på oväntat besök några dagar senare. Jag förstår precis för det är så jag känner nu.

Jag hyr ut min lägenhet. Det känns obehagligt och jobbigt. Ett lesbiskt par från Venezuela med tillhörande Yorkshireterrier har intagit min borg. Jag vågar inte tänka på hur de tar hand om min pärla, jag slår det ifrån mig. Tanken var att jag skulle sälja den men med dubbelt så många objekt på Hemnet och höjd låneränta så la jag det på hyllan. Min riktiga, och viktiga, kärlek bor ju här, 110 km norr om Polcirkeln. Här lyser det vita med sin frånvaro, om man bortser från vår snötäckta tomt. Konstigt nog så mår jag bra ändå, utan kärnmjölksvita väggar och oljade golv. Stackars Ernst skulle få hundfrolic under sina bara fötter och granen har min svärfar fixat långt innan Ernst hann tänka tanken.

Nästa inlägg får handla om less is more- något som drogs till sin spets då jag stuvade in all köksutrusting i detta vackra skåp.

Nu har jag väckt inredningsjävulen i mig. Vänta bara när benet håller att stå på, då ska här målas Vitlöksvitt över samtliga väggar och golven ska bytas till Allocs vita ekgolv, ja det som håller för tassar och barnlek. Jag kan inte bärga mig.

Maria