Har ni läst boken "Diagnos duktig - en handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig"? Jag dömde boken efter omslaget och köpte den direkt. På framsidan var det en bettskena - hög igenkänningsfaktor. Under den perioden gnisslade jag tänder om nätterna och var grymt effektiv om dagarna. Det sistnämnda har jag fortsatt med men tänderna har fått vila, tack och lov.

Ambitiös även på semestern.  

Nu ska jag generalisera igen. Vad är det för fel på oss tjejer/kvinnor/tanter? Varför måste vi prestera inom alla områden, på en och samma gång? Jag utgår från mig själv nu men jag vet att många av mina vänner och bekanta beter sig ungefär likadant. Det finns även män som faller in under samma kategori men de är inte i majoritet.

I tidningarna kan man ibland göra olika tester för att sedan diagnosticera sig själv. Här kommer mitt hemmagjorda test. Svarar du ja på mer än (här kan du välja själv....) påståenden så lider du av diagnos duktig.

Stämmer detta in på dig?

1. Du är den sista som sätter sig i soffan om kvällarna.  "Måste bara plocka undan, slå igång diskmaskinen, tända värmeljusen, packa väskan..."

2. Städningen är ett projekt. "Borde rengöra bakom kylen, putsa alla fönster, ventilerna, rengöra ugnen och fan och hans moster."

3. Ingen vill städa med dig, mamma undantaget, med anledning av ovanstående.

4. Du måste alltid göra ditt allra bästa på jobbet. En riktig overkill om man är lärare- kom ihåg bettskenan!

5. Om du inte gör ditt bästa så får du grymt dåligt samvete och ältar- vilket i slutändan tar mer tid än att göra sitt yttersta.

6. När du tränar så tränar du. Inget snack mest blodsmak i munnen. Ändå är du inte nöjd "Skulle ha kört ett extra ryggset". Din kropp är ett projekt.

7. Ditt hem är ett ständigt pågående projekt. Det ska, förutom att vara rent och prydligt, kännas som din borg. Det vill säga rätt färger, rätt fönster, rätt golv, rätt inredning och rätt känsla.

8. Därför kan du inte slappna av innan fula plastgolvet, mögiga badrummet eller pinsamma möblerna är ett minne blott. Du ursäktar detta, på ett eller annat sätt, när du får besök "Vi ska bara byta taket och fasaden så tar vi itu med detta gräsliga 70-tal, haha!" Du lider.

9. Du vill ha koll och då menar jag inte på grannarna. Nej, du ska veta vad som ligger bakom den arabiska våren, diskutera finanskrisen, tänka på miljön och känna dig otillräcklig för att du inte gör mer för världen och dess behövande.

10. Du är som ett Kinderägg! Du är hemmafrun som lagar mat från grunden, storstädar och homestylar. Du är vältränad, välklädd, påläst och du har intressen utanför hemmet. Du tar hand om dig. Du arbetar mer än heltid och engagerar dig ideelt. Du är glad, positiv och du lägger ner massor av tid och energi på din familj. Du har ett rikt socialt liv och du behöver bara sova fyra timmar per natt. I alla fall i dina önskedrömmar.

Eftersom jag inte har egna barn så skriver jag ingenting om det men ovanstånde är ju bara Piece of cake om vi jämför med moderskapet (läs dåligt samvete utan grund). Så den checklistan kan säkert någon mamma komplettera med. Antar att den blir mer än dubbelt så lång.

Många killar har förmågan att nörda ner sig i något de verkligen gillar. Det behöver inte ens vara nyttigt, utvecklande eller behövligt. Det kan vara dataspel, DVD-boxar, flugbindning eller att bara sitta framför TV:n en hel lördag (ve och fasa, skulle aldrig funka i tidsschemat!) De kan kliva över dammråttor, klädhögar och bjuda hem vänner, utan förstädning och inhandling. Det är sällan de ber om ursäkt för att de är sjuka, trötta eller orakade. Det ingår i paketet.

Så nu är jag under stress. Jag kan inte städa, det gjorde min mamma och moster idag. Jag kan inte plocka undan. Jag kan inte ta hand om mig själv- svårt att raka och peela med ett elefantben. Ingen träning, ingen matlagning och inga äventyr på G. Hunden krafsar på benet och knuffar på kryckorna men det hjälper inte - inga raska och långa promenader med mig!

I rest my case och beställer en bettskena till älsklingen istället. Den lär han behöva nu.

Maria

   Efter dagens procedur med dusch, påklädning och tillfixning tröt tålamodet för hjärtevännen. Som den martyr jag är så bad jag honom fundera på hur han skulle känna om han var i mina kläder "Jag skulle vilja se dig i mitt tillstånd, hur lätt tror du att det är med ett obrukbart ben?! Va?!" Då svarade han, mycket lugnt och utan ilska, att det inte spelar någon roll om jag är halvt handikappad eller ej "för det tar alltid alldeles för lång tid innan du är klar. Herregud!"

Då kände jag att stunden var inne. Nu skulle han få höra om grevinnan och hennes procedurer. Efter att jag hade pratat oavbrutet om ämnet i fem minuter så inser jag att han sitter och tittar på SVT play i rummet bredvid. Han tittar på skidåkning och har ingen aning om att jag just har förklarat vilken jävla tur han har, som har hittat en så jordnära kvinna som mig. Istället ber han mig att titta och lyssna noga. Jag får titta på olika klipp, alla handlar om samma sak - elitidrottare som har skadat sina knän. De är ädla och positiva. Pratar om vilken utmaning det ska bli att få ägna sig åt helvetessjukgymnastik istället för att köra järnet i backen. De ler krampaktigt fast i deras ögon ser jag lusten att slå reportern på käften "Jahaja, hur känns det nu då? Nu när du inte kan tävla i Världscupen som du har tränat för i ett år?" Jag önskar att de hade skridit till verket. Tacka vet jag Zlatan, han är inte alltid så tillgjort ädel. Han är på riktigt fast nu är han tyvärr mediatränad i överkant.

Nu får jag inte deppa som jag vill ens. För om inte eliten i slalom deppar för att de har ett plaströr runt benet så får inte en sketen nybörjare som jag hänga läpp. Det gör inget! För nu ska jag bli som min kära grevinna. Alla timmar som jag har lagt på träning, ska jag nu lägga på att peela min hals och olja in mina nagelband. Mats ska få bygga ett hemma SPA värdigt en grevinna. Basta!

Martina Bonnier redogör även hon om hennes dagliga rutin. Med den säger jag godnatt, för den är sövande lång: "Peelingcréme för ansiktet: 2-3 gånger i veckan, mask för ansiktet: 2 gånger i veckan á 15-20 minuter per gång, peeling för kroppen: 4 gånger per vecka, torrborstning: 3 gånger per vecka,serumampuller: två månadskurer med 12-14 droppar per dag, ansiktssborste för halsen plus halscréme varje dag, cellulitcréme: morgon och kväll i tvåmånaderskurer (annars är det verkningslöst), C-vitaminboost för stressad hy: en tablett om dagen, bystgelé: varje morgon, smörjs in med cirkulerande rörelser, aromterapiolja till kroppen: en gång i veckan, nagelbandsolja: 2 gånger per dag, raka benen: 3 gånger i veckan och torrborsta extra på benen så hårstråna inte växer under huden, inpackning av håret: 2 gånger i veckan, fotbad plus fil: en gång i veckan, tandtråd: varje dag, borstning av tänder: 2 sek/tand, djuprynkscorrecteur (det går inte ens att skriva på svenska): en gång per dag."

Sedan konstaterar hon: "Efter den här uppräkningen har jag ändå inte kommit till de väsentligaste momenten, den dagliga rengörings- och makeuprutinen. Den i sin tur kräver så många steg att det snurrar i huvudet"

Så vad klagar han över?

Maria

Jag inleder naturligtvis med en dos bitterhet för att förgylla er dag. Ni kommer väl ihåg vad forskarna sa om att dela med sig av hemskheter? So enjoy!

För några dagar sedan bekymrade jag mig över att jag inte hann med allt som jag ville, eller måste, göra. Skidåkning varje dag, laga mat till familjen, gymmet, hälsa på vänner, städning, tvätt, renovera våra rum, fotografera, skriva, läsa, gå långpromenader med vovven, sortera, organisera och allt annat vardagligt tjafs. Det var då.

Nu kan jag inte göra någonting. Att duscha är ett h-vetesprojekt, att plocka av bordet är mission impossible och all slags motion är ett minne blott. Däremot har jag fått oceaner med tid för att 1. tycka synd om mig själv 2. plåga min omgivning med katastroftankar och 3. tänka på mycket som jag vanligtvis inte ens hinner reflektera över. Därav detta inlägg.

Har ni läst boken Fashionista? Det har jag, för jag gillar kläder och annat piff. I boken fick man läsa om en grevinna, som verkligen "tar hand om sig". Detta är ett intressant fenomen tycker jag. Oftast kan man stöta på detta uttryck, gällande kvinnor, i  Slitztidningar, Cosmopolitan och andra uppstressande helvetesmagasin. Låt er inte luras! Det handlar för all del inte om att vi ska äta tre måltider per dag och sova åtta timmar. Nej, det handlar om att vi ska epilera,peela, massera, skrubba, smörja, sola, sminka, täcka, pincetta och piffa de lux. Egentligen borde vi kvinnor bara behöva arbeta halvtid för att hinna med denna procedur. För det är ett jobb, tro inget annat.

Grevinnan i boken ser ut som en levande, lätt åldrad, Barbiedocka. Martina Bonnier intervjuade henne och h e l a intervjun handlar om hur hon taaar haaand om sig. "För Cath är utseende och socialt umgänge ett seriöst arbete. Lika mycket som hennes engagemang i konsten, PR-uppdragen eller välgörenheten..." Som ni förstår så handlar det inte om någon ensamstående tvåbarnsmorsa i förorten. "Hon sköter sig själv minutiöst." Och det vill inte säga lite!

Sedan får man läsa en lång redogörelse om hennes timslånga bad som inleder varje morgon, om hennes fuktmasker, hårkurer, inoljningar, hårklippningar, sminkningar och övrigt skönhetsarbete. Vid det här laget har vi alla förstått att hon inte behöver infinna sig på någon arbetsplats vid ett visst klockslag, välgörenheten i all ära.

Artikeln avslutas "Kvinnor inte bara blir vackrare utan mår mentalt bättre också. Så du som smörjer in dig med arméns hudsalva och skrubbar ansiktet med barntvål, tänk om! Du blir en lyckligare kvinna med high maintenance" Så nu vet ni det era oduglingar! Boka in ett möte med chefen och begär deltidsarbete från och med nu. För vem vill gå upp mitt i natten för att hinna med ayurvedabadet och peelingen?

Ha en fin kväll och glöm inte bort att ta hand om dig!

Maria

Hur kan det komma sig att vi, människor i allmänhet och västerlänningar i synnerhet, behöver genomgå någon slags sjukdom eller olycka för att inse vad som är viktigt här i livet? Ja, jag generaliserar men ändock.

Tänker ofta på paret som jag läste om i Sydsvenskan. De hade allt. Blomstrande kärlek, stundande giftemål, karriärer, fina arbeten och goda vänner. Naturligtvis såg de riktigt bra ut dessutom. Hon saknade dock något, något som skulle göra henne komplett. Hon saknade ett par p e r f e k t a bröst. Han tyckte det var onödigt, som de flesta killar gör. Hon insisterade och han ville göra henne lycklig. Som morgongåva gav han henne en operation. Det var billigare i Polen så de åkte dit. Innan ingreppet var hon orolig men han tröstade och sa att det skulle gå bra. Hon vaknade aldrig upp. 

Det som etsade sig fast hos mig var hans dystra konstaterande "Vi hade allt men vi förstod aldrig det, vi jagagde det perfekta."

Varför förstår vi inte vad vi har, förrän det har gått förlorat? Ungefär så känner jag just nu. Ett trasigt knä- kan det vara så dramatiskt? Ja, det kan det. Mycket av det jag ä l s k a r att göra sitter i mina ben. Jag springer ofta,går med hunden, vandrar en vecka varje sommar och åker skidor nästan varje kväll. Allt för att bli bättre och starkare. Alla mina planer, som jag skrev om för några få dagar sedan, skidra från Abisko till Nikka, bestiga Kilimanjaro, göra toppturer på skidor med Mats och allt det där. Hur blir det med det?

Sjukskrivning, smärta och dystra tankar. Det är nytt för mig men vardag för många. Tänk positivt och kämpa på, käck och glad ska man vara! Ja men inte nu. Nu är det tungt. Rehab istället för äventyr.

Så vad ska jag göra istället, när alla andra åker slalom och skejtar som Hellner i skidspåren? Jo, jag ska skriva av mig min bitterhet. Enligt aktuell forskning så gläder man sina medmänniskor genom att dela med sig av sina missöden och tillkortakommanden. Så detta inlägg är ju en ren välgärning och samtidigt ett sätt att hantera smärta och tristess.

Två flugor i en smäll!

Godkväll.

Maria