Jag är en riktig livsnjutare. Jag försöker, under alla omständigheter, att sätta en liten guldkant på tillvaron. Det kan vara små saker som att jag varje dag äter på mitt finaste porslin, fast det är väl bara den äldre generationen som stuvar undan det och silvret till högtidliga tillfällen (?), eller att jag alltid tänder ljus till frukost även om det är trist och stressigt. Det betyder något för mig men jag förväntar mig inte att min familj ska känna likadant. Deras guldkant består av annat. Speciella föremål är en del, av många, i mitt livsnjuteri.

Den här stiliga lampan hittade jag i en secondhand- lampaffär. Jag vände om, cyklade hem, struntade i en avtalad tid och hämtade pengar. Den blev min! Vit, skör och välformad skärm med tunna ränder. Jag nästan grät när jag tappade den i golvet och den gick i tusen bitar. Vet någon var man hittar en sådan skärm?

Den här, ganska vanliga, statyn fick jag av min farfar. Den heter Vår och jag har haft den som ögongodis ända sedan den dagen jag flyttade in i mitt studentrum på Storgatan i Härnösand.

Jag vill omge mig med vackra ting. De behöver inte vara designade och från fina gatan, det viktiga är att de tilltalar mig. Jag har en hel del sådana saker, många från mina kära och väldigt nära farfar, mormor och morfar. Jag har tillbringat alla ledigheter, alla helger och hela sommarloven hos dem - som förövrigt bodde på varsin sida om huvudvägen i byn Narken. De hade någonting gemensamt - ett estetiskt intresse. Jag pratar inte om någon övre medelklass med konst- och designkoll. Nej, jag pratar om skogsarbetare och affärsinnehavare som, mot alla odds med tanke på utbudet i området och deras påvra uppväxt, hade känslan för det vackra och tilltalande. Jag avundas deras talanger: morfars sirliga träsniderier, mormors skickliga skinnsömnad och prunkande blomsterodlingar. Deras ständiga renoverande och omklädningar av gamla möbler. För att inte tala om farfars fantastiska trädgård med frodiga rabatter. Dessutom broderade han, tänk er det i en norrländsk by, utan att bry sig en sekund om gliringar och skratt. Vackra hem hade de och morfars rum på nuvarande äldreboendet är fint- mot många odds, tack vare min mamma som har ärvt deras intressen och talanger.

Min vackra Alvar Alto- vas blir något extra med vackra färggranna liljor. Dessa färger älskar jag, till mina killars stora glädje. Kompromissernas tid är här.

Vackraste färgerna samlade på Mimous sidenkuddar. Jag har varit utan kuddar ända tills jag hittade de här. Hellre utan än något halvdant - det är min filosofi.

När jag väl har hittat det jag letar efter så behåller jag det. Jag byter inte ut efter modets växlingar eller tillfälliga trender. Det gör det till något av en ekonomisk "besparing" - i alla fall i slutändan. Jag letade efter en fondtapet i fyra år innan jag hittade rätt. Hellre utan än något halvdant, som sagt. Det blev en vit skimrande magnoliamönstrad Laura Ashley som fick pryda väggen. Så smakfull och elegant. Jag tycker om ord och begrepp och ett av dem är grace, som Swedish grace- serien i porslin.

De runda kuddarna är mina storfavoriter. De har min farmor sytt och jag är så rädd om dem. Tur för Mats att jag var nykär då lillkillen drog loss knapparna under deras kuddkrig :O Nu är de på lagningsakuten (läs hos mamma).

Ikea har mycket fint.

Ibland sparar jag till dyra designföremål, som den här Le-Klint lampan. Den har jag haft i tio år och jag ska ha den resten av mitt liv.

Kärleken till en gammal spegel, som har levt sitt liv med min farfar, är icke att underskatta. Kolla in min översnygga 30-talshatthylla! Varje gång jag gjort entrée eller sorti har jag ägnat den en kärleksfull blick. Vardagsglädje.

Jag har rest en hel del och ogillar starkt att springa runt i gigantiska köpcenter. Glömmer inte tristesskänslan av att vandra i timmar genom shoppingkomplexen i Hong Kong, Singapore, Bangkok och andra konsumtionsmetropoler. Sällan eller aldrig har jag hittat något speciellt. Däremot har jag hittat pärlor på små marknader och i gränderna bortom shoppingstråken, som mina vackra askar och skrin.

Några av mina fynd- och gåvoaskar. Varenda en väcker en massa minnen, från barndomen till motorcyckelturer i Vietnam.

Smycken är ett eget kapitel men här är några av mina finaste. Det blå, lite annorlunda halsbandet har min farmor burit, liksom pärlhalsbandet bakom. Mina föräldrar köpte en ny guldkedja till den blå och gav den till min födelsedag. Visst är den vacker?

Det flerradiga pärlarmbandet köpte jag på Laura Ashley - enbart på grund av champagnekulören. Jag letar febrilt efter långa, frasiga sidengardiner i just den nyansen. Någon som vet var jag hittar dem? Silverhjärtat är en berlock men tråkigt nog har jag inget foto i den.

Kläder ska jag inte ta upp nu för då tar detta aldrig slut. Men ibland så önskar jag att jag kunde hänga dem på väggen som ögongodis dygnet runt.

Det var det, nu ska jag ägna mig åt annan njutning i form av att äta mammas goda älgstek och umgås med hela familjen. Godkväll!

Maria