Hoppade omkring i huset och suckade över min otymplighet. Slöslyssnade på TV:n -"Fråga doktorn", passande program förövrigt. Juholt intervjuades och pratade om när hans syster dog då han var ung. Sedan kom han in på det här med sårbarhet. Efter allt han har gått igenom vet han en hel del om ämnet.

Vi är sårbara men vi inser kanske inte det - förrän vi, eller någon närstående, drabbas av sjukdom eller skador. Det är väl tur tänker jag, för vem vill gå omkring och oroa sig hela tiden? Livet innebär ju en massa risker och någon gång råkar vi eller någon när och kär ut för någonting- det är ett som är säkert. Varje gång jag har drabbats har jag frågat mig: "Varför skulle jag råka ut för det här?" Sedan kommer tankarna på dem som har det värre, kanske ett försök till självhjälp på tröstefronten. Det känns bättre för en stund men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen.

Som en acnedrabbad tonåring nynnar jag på Erik Hassles text i låten Hurtful "You don´t know what you´ve got until you missing it a lot..." Det handlar om kärlek så klart men för mig så handlar det om annat. Det konstiga är att det man har drabbats av för tillfället ofta känns som något av det jobbigaste man kan råka ut för "Hade det åtminstone varit armen så hade jag ju kunnat gå iallafall men nu..." Hade det varit armen så hade det garanterat låtit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan, även på skadefronten.

När det värsta händer, att vi förlorar någon, så är det svårt att hitta tröst. Det är en tom, tung och fullständigt obegriplig känsla. Det gör fysiskt ont i bröstet och varje morgon börjar med en tung, svart insikt om att det faktiskt har hänt. En av mina allra närmaste vänner har tagit sig -och tar sig fortfarande igenom detta varje dag. Så är hon också den starkaste och genuint mest godhjärtade människa (och det är inget dravel!) jag känner. Jag menar inte att man måste vara stark men jag har aldrig skådat dess like. Stark är inte detsamma som hård och kylig. Stark är att ta hand om hela familjen, alla praktiska göromål och alla sörjande som reagerar på olika sätt - samtidigt som den egna sorgen är övermäktig och fruktansvärd. Jag trodde inte att det var möjligt att en människa kunde klara allt detta. Så har hon också en fin familj, som verkligen bryr sig om och tar vara på varandra. Hon är en solstråle, något som inte går någon obemärkt förbi. Jag är så glad att jag har henne som vän, trots att vi knappt hinner ses.

Längtar till nästa fika i hennes kök!

Maria

Efter mitt förra inlägg om fondtapetens vara eller inte vara i lillkillens nya rum- utbröt en liten diskussion, ett meningsutbyte, på min facebooksida. Åsikter och förslag som jag har funderat på i soffhörnan, då de rör den verklighet som jag nu befinner mig i.

Det hela började med att jag skrev att han ska ta över vårt nuvarande sovrum och att han vill ha det som det är. Sedan fortsatte jag med att konstatera att det inte är aktuellt då det är inrett enligt temat "manligt mysigt", dvs mörkt och stramt. Vidare fortsatte jag med att berätta att de svarta lingardinerna i vårt sovrum plockades ner när jag flyttade in och att jag har bidragit med lite färg, i form av lila/röda/rosa ting och att lillkillen tyckte det var nog med den sortens färg i huset. Jag har inte tagit med möbler eller övriga föremål, då jag hyr ut möblerat. Så jag konstaterade att jag inte hunnit sätta min egen prägel på det full ut, förutom färgklickarna. Det hela går att läsa i förra inlägget.

Reaktionerna på detta handlar om att jag "sätter mig över honom", att jag som "ny" familjemedlem ska vara försiktig med att "klampa in och bestämma, ändra och ta över". De handlar även om att en sjuåring kan och bör få bestämma en sådan sak. Min motreaktion blir att förklara att rummet är mörkt som det är- då det ligger i solskugga. Vi har även polarnatt här i norr så det blir för dunkelt. Dessutom konstaterar jag att visst är det att sätta sig över- men att vi gör det för hans välbefinnande i längden, att han ska få ett finare och ljusare rum samt att det är snyggt med en lärorik karttapet, om han nu väljer den. Övriga reaktioner handlar om att han kanske upplever rummet som vuxet, fint och hemvant.

Sedan börjar jag fundera. Är det någon skillnad om man är en biologisk mor/far eller en bonusperson, i frågan om att lägga sig i husets inredning? Är det så att jag klampar in och tar över för att jag och Mats, tillsammans, har konstaterat att detta är inget rum för en sjuåring som ska läsa läxor och bygga lego? Som Mats sa, det är tråkigt och mörkt. Skulle jag ha lagt till den kommentaren för att berättiga en renovering av rummet? 

Får era sjuåringar bestämma hur deras nya rum ska se ut - helt och hållet? Åttiotalstapeter, plastgolv och mörka väggar till trots? Får de tapetsera med vilken tapet som helst - Hello Kitty i hela rummet eller en helsvart sammetstapet? Jag är inte ironisk, jag frågar er på riktigt. I mitt inlägg skrev jag att vi naturligtvis ska fråga honom om de olika tapeterna men att vi mest får avslag på våra förslag, "bättre förekomma än..." Jag frågade er vilken tapet ni tror kommer hålla i längden och jag fick svar som överrensstämmer med våra funderingar.

I min värld bestämmer vuxna vissa saker och barn andra. I detta fall anser vi att vi är kloka nog, ny eller ej i familjen, att se att detta rum i nuläget är olämpligt som barnrum. Vi bestämmer att rummet behöver ljusas upp och få nya golv. Sedan kan han bestämma om han vill ha en fondtapet eller inte och vilken i sådana fall. Detta inom rimliga gränser då ekonomin inte tillåter ett byte varje halvår.

Jag vet vad det innebär att vara "ny" i familjen. Det innebär att anpassa sig, kompromissa, tänka sig för, ofta göra avkall på egna önskemål, lyssna in och vara lyhörd för de andra. För den minsta framförallt. Ungefär samma som i vilken familj som helst. Jag har flyttat hit för att leva livet med dem jag håller närmast. Vi har haft otaliga samtal om hur vi ska hantera allt det nya, hur vi ska ta allt i lugn takt och a l l t i d se till den minstas behov. Det har inneburit en stor förändring av min livsstil. Ja, visst har deras liv också förändrats men inte så dramatiskt, till det yttre iallafall. De har samma hem, -rutiner, -tider, -arbete, -skola, -fritid och -kompisar som tidigare. Allt det har ändrats för mig - för att jag och Mats har valt det. Vi vet att inte Emil har valt det och gör därför allt vi kan för att han ska må bra och trivas. Naturligtvis är det en förändring att bo tillsammans. Vi anpassar oss allihopa, på ett eller annat sätt och vi gör det bra.

Det har gått mycket bra, över förväntan, just för att alla gör sitt bästa. Det har gått bra för att jag aldrig skulle klampa in och ta över eller agera översittare. Tvärtom så har jag ofta backat och hållit låg profil för att vår minsta ska känna sig trygg och hemma. Men det innebär inte att jag är någon tapetblomma som inte vågar tycka och tänka om ett tradigt sovrum. Måste jag vara "gammal" i familjen för att kunna göra det? Hujeda mig när det kommer till de stora frågorna då! Stackars alla bonusföräldrar som måste hålla så låg profil att de blir självförintande. Vem kommer då att vilja satsa på ett liv med någon som har barn? Det handlar om fingertoppskänsla och respekt för den minsta.

Jag tar stort ansvar och engagerar mig mycket- för att jag vill det och för att det är roligt. Vi sätter honom främst - alltid. Det och Emils välvilja och nyfikenhet har lett till en ömsesidig respekt. En respekt som faktiskt tillåter att jag tycker till om ett rum som inte ens är hans ännu. Vi vill ju bara ge honom ett mysigt och hemtrevligt krypin istället för ett dunkelt gammalt rum. Är det verkligen så dumt och obetänksamt? Jag tycker inte det.

Maria