Just nu har jag o n t i mitt knä, det maler. Detta får handla om något ytligt för att skingra tankarna i soffan som håller mig fången.

Det är ingen slump att Sveriges mest lästa bloggar handlar om skönhet, mode och konsumtion. Alla, med några undantag, vill ju gärna se så bra ut som möjligt. Sedan skiljs agnarna från vetet beroende på hur mycket tid och energi som läggs på detta. Det senare är en klassfråga i mångt och mycket. Tänk bara på grevinnan som jag skrev om tidigare. Även Martina Bonnier, författare till Fashionista, har en skönhetsprocedur som påminner om ett heltidsarbete. Dessutom fick jag reda på att det inte är ovanligt att lägga ut kring 5000 kr/månad på make-up, enligt henne. Inte konstigt att de måste köpa hus på 400m2.

Det som slog mig var allt detta skrubbande och peelande, upp till fyra gånger i veckan. Hade jag ägnat mig åt liknande så hade min hy rullat av. Hon drack även en C-vitamindryck "för stressad hy". No shit! Vilken elefanthudad typ som helst hade nog upplevt stress efter maniskt skrubbande året runt.

Mitt bästa skönhetsknep (lät jag som Maria Montazami där?) för huden är billigt och lätt att genomföra. Tänk på Cromagnon- människorna! Vi har samma kropp, samma hjärna och samma hy som våra föregångare. Därför är vi beroende av att röra oss för att må bra och äta ren oprocessad mat. Vad tvättade de sig med? Vatten. Inte 82 olika kemikalier paketerade i designade plastflaskor. I mitt hem finns inte en enda duschtvål med undantag för en favorit.

Det är en lagrad olivtvål från Syrien. Inga kemikalier, ingen parfym- bara olivolja och lagerblad. En fin och mild doft. Den funkar till allt, ansiktsmask, raktvål och schampo (det sistnämnda enligt mannen). Min hy har gått från torr till normal. Inget som kliar och inget ödleskinn på smalbenen. Det var min kusins pappa som köpte på sig tvålar i sitt hemland och gav dem till oss. Sedan hittade jag samma tvål på hälsokostaffären och den har jag gett till mina nära och kära. Till och med svärfar, 80 år med ett svalt intresse för skönhet, beställde ett par nya tvålar till nästa besök.

Här är min räddare i vinterfnösket, tvålen från Aleppo i Syrien. 

Sedan kan man ju fundera över allt det andra som vi sköljer över vår kropp och knopp. Parfymerat schampo, parfymerat balsam, parfymerad tvål, parfymerad body lotion, roll on, hårmousse, spray, parfymerad ansiktscremé, foundation osv, osv. Sedan avslutar vi med en dusch av vår favoritparfym. Det kan man kalla en doftcirkus.

Jag har köpt en kroppsolja, jojobaolja för känslig hy- utan parfym. Utöver det har jag också satsat på Apotekets oparfymerade ansiktscremer, L 300. Tidigare köpte jag dyra cremér men de här är bättre, återfuktar mer. Schampot och balsamet är från frisören - dyrare men drygare. Jag inbillar mig att det är bättre för håret, de ska dessutom vara fria från parabener. Undviker för mycket hårprodukter, oftast snyggare att bara föna det och använda en stor rundborste. Sedan lite spray, favoriten är Elnette. Det är inte bara trendiga hårstylister som talar sig varm om den guldiga flaskan. Min farfar var en mycket stilig och välvårdad herre, ursnygg som ung. Han brukade omsorgsfullt spraya det lilla hår som fanns kvar med just Elnette. Sedan tog han på sig en skjorta, alltid välstruken och välsittande, för att börja en ny dag. Han hade stil.

Jag avslutar med min bästa Maria Montazami-bild. Detta foto fick några av mina vänner att hosta till och skratta gott. Jag fick nämligen idén att använda den som profilbild under en period- alla har vi väl gått igenom dem? Den har allt! Uppspärrade ögon, smickrande röda. Ett krystat leende med en aning missfärgad hörntand. På tok för mycket läppglans men vad gör väl det?  Det var min lilla bonuskille på 7 år som fick mig att byta "Men det där ser ju ut som du, fast hon har så stirriga ögon och är konstigt brun." 

En skön kontrast till dagens look som har temat Ringaren från Notre Damé med landstingets kryckor som het accessoar. Det får bli nästa profilbild.

Maria

Som ni ser så har jag snöat in på vitt.

Det får inte vara vilken vit som helst, det ska vara varm vit men inte för gul. Min favorit är Sadolins kärnmjölksvit. Jag målade 100 m2 lägenhet i just den kulören. Det var vackert och smakfullt. Nu är jag på jakt efter nästa vita favorit, kanske är det Alcros vitlök. Känns som att jag skulle passa som en driftkucku i Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts bok Ljust och fräscht. Nu turnerar de runt och håller den som en krogshow och den är fullbokad. Inte konstigt då många lider av inredningshysteri och missbrukar inredningsporr som Sköna hem och Elle interiör.

Visning av en funkisdröm på 44 m2- belägen på S:t Knutsväg. Det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var så ljust, harmoniskt och hemtrevligt. Vitsåpade mjuka trägolv, högt i tak och rätt vit på väggarna. En blomstrande klorofyll utanför vardagsrumsfönstret och en blomsteraffär i samma trapp. Doften av sommar.Jag flyttade ut från min vackra stora lägenhet, lämnade kvar det mesta och började mitt nya liv i min alldeles egen  pärla. 

Härlig utsikt.    

I köket såg jag framför mig hur Ernst Kirchsteiger skulle lag kulinariska grytor, barfota som vanligt. Kanske skulle han baka julgransdekorationer och hänga upp dem i hans egenhuggna gran färdigt till jul. I verkligheten så lagades det inte mer än två grytor men en ansenlig mängd omelett med makrill. Jag drömde om att vara bästis med Ernst. Däremot fick jag en ny bästa vän i husets vaktmästare. Förvånat frågade han mig varför eluttaget hängde löst ut från väggen och krokarna bara var halvt iskruvade. Jag lade korten på bordet "tummen mitt i handen och utan verktygslåda" sedan log jag mitt finaste leende. Han skruvade snabbt fast uttaget och sa att han kunde hjälpa mig med annat i mån av tid. Jag var lycklig. Nu behövde jag inte låtsas vara Linda Bengtzing som raljerar om hur hon älskar sin borrmaskin och sina snickarbyxor. Lyckan blev kortvarig då en ny vaktmästare anlitades. Sötebrödsdagarna var över, jag fick bli min egen vaktmästare. Det är en sanning med modifikation för jag fick hjälp. Mina vänner skruvade ihop allt, inklusive helvetesgarderoberna, när det var 34 grader varmt och strålande sol. Som jag saknar dem nu när jag har flyttat över 180 mil norrut.

Något av det allra vackraste i min pärla är dörrarna. De är målade i matt sidenvit och de har så fin lyster. Förra ägaren pratade i timmar om rätt nyans, rätt golvsåpa och att bevara lägenhetens själ. Han visste vad han pratade om då han hade bott där i 16 år. Han hade åsikter om det mesta, garderober och soffans placering. Jag lyssnade för han talade om något som han höll så kärt. Till sist lämnade han över nycklarna men kom på oväntat besök några dagar senare. Jag förstår precis för det är så jag känner nu.

Jag hyr ut min lägenhet. Det känns obehagligt och jobbigt. Ett lesbiskt par från Venezuela med tillhörande Yorkshireterrier har intagit min borg. Jag vågar inte tänka på hur de tar hand om min pärla, jag slår det ifrån mig. Tanken var att jag skulle sälja den men med dubbelt så många objekt på Hemnet och höjd låneränta så la jag det på hyllan. Min riktiga, och viktiga, kärlek bor ju här, 110 km norr om Polcirkeln. Här lyser det vita med sin frånvaro, om man bortser från vår snötäckta tomt. Konstigt nog så mår jag bra ändå, utan kärnmjölksvita väggar och oljade golv. Stackars Ernst skulle få hundfrolic under sina bara fötter och granen har min svärfar fixat långt innan Ernst hann tänka tanken.

Nästa inlägg får handla om less is more- något som drogs till sin spets då jag stuvade in all köksutrusting i detta vackra skåp.

Nu har jag väckt inredningsjävulen i mig. Vänta bara när benet håller att stå på, då ska här målas Vitlöksvitt över samtliga väggar och golven ska bytas till Allocs vita ekgolv, ja det som håller för tassar och barnlek. Jag kan inte bärga mig.

Maria