Hoppade omkring i huset och suckade över min otymplighet. Slöslyssnade på TV:n -"Fråga doktorn", passande program förövrigt. Juholt intervjuades och pratade om när hans syster dog då han var ung. Sedan kom han in på det här med sårbarhet. Efter allt han har gått igenom vet han en hel del om ämnet.

Vi är sårbara men vi inser kanske inte det - förrän vi, eller någon närstående, drabbas av sjukdom eller skador. Det är väl tur tänker jag, för vem vill gå omkring och oroa sig hela tiden? Livet innebär ju en massa risker och någon gång råkar vi eller någon när och kär ut för någonting- det är ett som är säkert. Varje gång jag har drabbats har jag frågat mig: "Varför skulle jag råka ut för det här?" Sedan kommer tankarna på dem som har det värre, kanske ett försök till självhjälp på tröstefronten. Det känns bättre för en stund men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen.

Som en acnedrabbad tonåring nynnar jag på Erik Hassles text i låten Hurtful "You don´t know what you´ve got until you missing it a lot..." Det handlar om kärlek så klart men för mig så handlar det om annat. Det konstiga är att det man har drabbats av för tillfället ofta känns som något av det jobbigaste man kan råka ut för "Hade det åtminstone varit armen så hade jag ju kunnat gå iallafall men nu..." Hade det varit armen så hade det garanterat låtit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan, även på skadefronten.

När det värsta händer, att vi förlorar någon, så är det svårt att hitta tröst. Det är en tom, tung och fullständigt obegriplig känsla. Det gör fysiskt ont i bröstet och varje morgon börjar med en tung, svart insikt om att det faktiskt har hänt. En av mina allra närmaste vänner har tagit sig -och tar sig fortfarande igenom detta varje dag. Så är hon också den starkaste och genuint mest godhjärtade människa (och det är inget dravel!) jag känner. Jag menar inte att man måste vara stark men jag har aldrig skådat dess like. Stark är inte detsamma som hård och kylig. Stark är att ta hand om hela familjen, alla praktiska göromål och alla sörjande som reagerar på olika sätt - samtidigt som den egna sorgen är övermäktig och fruktansvärd. Jag trodde inte att det var möjligt att en människa kunde klara allt detta. Så har hon också en fin familj, som verkligen bryr sig om och tar vara på varandra. Hon är en solstråle, något som inte går någon obemärkt förbi. Jag är så glad att jag har henne som vän, trots att vi knappt hinner ses.

Längtar till nästa fika i hennes kök!

Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livstid i Gällivare   Göran lyssnar på människors livsöden och sover gott. Mirja tillbringar halva året i fjällvärlden och bjuder stressade själar på en digital detox. Holländarna Hester och Jeroen umgås med grannarna i Yrttivaara och badar bastu...

Kanske förväntar du dig ännu en översittartext där du förlöjligas och/eller demoniseras.   Knyter du näven i fickan och känner blodtrycket höjas? Ännu en politiskt korrekt akademiker som ska raljera, briljera och övertyga? Ja vem ska de egentligen ...

Vi väntade i mörkret på en smal kullerstenstrottoar under en sliten krogskylt. Ni klev ut ur taxin. Ett mörkt hårsvall, ett äkta leende, glimten i ett par vackra och goda ögon bredvid vår vän, som vi kände sedan tidigare. Det var första gången jag så...

"Artrik vägkant" står det på solblekta små skyltar, på båda sidor om huvudvägen, i vår frodiga och bördiga tornedalsby Narken. Vita och gammelrosa kattfot, vagt doftande hundkex, trassliga kråkvicker, rödklöver, grässtjärnor, några urblommade midsomm...

Uppe på Juoksuvaara-berget, utan el och rinnande vatten, tillbringade min mormor och morfar större delen av året. Med korp och spade såg de till att vägen upp till den timrade lilla stugan vid mormors barndomshem var körbar, så fort snön smälte undan...