Jag har dålig koll på fina barnrum. Lillkillen ska ta över vårt sovrum eftersom han börjar bli lite mindre liten. Han vill ha rummet som det är men det är inte aktuellt då det är inrett enligt temat manligt mysigt. Ni kan föreställa er, mörkt och stramt. Varför tycker män, i allmänhet, om dystra och strikta inredningar? De svarta :O lingardinerna var det första som plockades ner när jag intog killarnas borg. Sedan har det fortsatt av bara farten. Förra veckan deklarerade den lille att det var för mycket av lila, röda och rosa ting i huset numera. Då jag hyr ut min Malmölägenhet möblerad och fullt utrustad (inte mycket med tanke på storleken) så har jag inte kunnat sätta min prägel fullt ut men lite färg har jag bidragit med. 

Jag har googlat runt och hittat en del fina tapeter och dylikt. Mina favoriter är från Mr Perswall. Tapeten ska funka i flera år och jag vet att barn snabbt börjar tycka att saker och ting är barnsliga. Han är 7 år nu så jag undrar vilken som håller i längden. Vad tror ni?

eller

Är jag ute och cyklar eller vad tror ni? Naturligtvis ska vi fråga honom men det brukar mest vara avslag på våra förslag så bättre att förekomma än...

Har ni andra tips på fina inredningar, tavlor och annat kolijox så blir jag glad. 

Mats ser särskilt fram emot det här, då jag endast kan sitta i soffan och "handleda" dem i arbetet. Inget ont som inte har något gott med sig. 

Maria

Livet är ett lidande. Ibland upplever man avbrott från lidandet och det är det som kallas lycka. Buddhismen har en avslappnad inställning till detta med att leva. Hade jag satsat på en religiös karriär så hade det blivit inom buddhismen. Förlåt Marielle, du som ringde upp mig från Jehovas vittnen: "Hej jag heter Marielle och jag uppmanar dig att läsa din bibel!" Skrattattack. "Jag menar allvar, jag ringer från Jehovas vittnen." Vart är samhället på väg när inte ens Jehovas orkar promenera runt för att sprida sitt budskap om lejon och harar som best buddies. Vad är nästa steg? Jehovas på webcam?

Så bra att veta.

En av de viktigaste livsreglerna för en buddhist är att respektera och skydda allt liv, även den minsta insekt. Det tycker jag är klokt och sunt. Men jag är en hycklare egentligen. Jag äter kött, fisk och jag använder make-up som garanterat är djurtestat i något led av tillverkningen - trots förljugna texter om det motsatta. Orkar knappt tänka på dokumentären jag såg för några år sedan. De hade filmat med dold kamera inne i testlaboratorierna där de tillverkade städmedel som Ajax. Med tratt tvingade de flytande kemikalier i halsen på en hund. Vi vet, innerst inne, men vi vill inte se. Då åkte Ajaxen ut och nu städas det uteslutande med Grumme grönsåpa. Den borde väl vara ok? En jättediskussion utbröt när fd. pojkvännen kom hem med en extra stor flaska Ajax "Jag har handlat schäferbränsle - det blir så rent med det." Det är ok att skratta trots att du är PK (politiskt korrekt).

Lycka. Ja, vi ska ju vara så lyckliga hela tiden, vi västerlänningar. Det är bara att läsa igenom statusuppdateringarna på facebook för att förstå hur viktigt det är att utstråla lycka och framgång. Jag tycker också att det är roligt att läsa om andras nöjen och glädje men vilken människa är befriad från motgångar? Därför tycker jag att man ska kunna dela med sig av livets baksidor med, utan att skämmas. Tidigare hade jag en kompis tillfälliga flört som vän på facebook. Varje dag skrev han inlägg i stil med " Weeee, ännu en underbar kväll med champagne, vänner och nice musik!" Inget fel med det men jag visste att han satt hemma, ensam med en film. 

Här är en av mina lyckobilder. Och ja, jag var lycklig den dagen.

Dalai Lamas bok om lycka är intressant läsning. Han menar att västerlänningar, till skillnad mot mindre välbeställda, har en syn på lycka som skapar mer ledsamhet än nödvändigt. Människor i utvecklingsländer räknar med lidande och svårigheter, det är vardag. Det är inget konstigt med att vara olycklig och alla får veta om det, även grannarna. Västerlänningar däremot räknar med att vara lyckliga och befriade från sjukdom och lidande. Vi raljerar med vår lycka. När vi sedan drabbas, för det gör vi alla någon gång, så skäms vi. Vi skäms inte för själva missödet, nej vi skäms för att vi inte är lyckliga. Detta i sin tur skapar mer lidande. Jag tycker att det stämmer i mångt och mycket.

Här är en del av min familj och ja vi var lyckliga den dagen. Vi kan gräla med, under en regnig dag kanske, men det förevigar vi inte.

Facebook är en retuscherad bild av verkligheten. Solen skiner, barnen skrattar och du ser alltid ut att vara på topp. Detta sprider ångest hos dina vänner, menar forskarna. Om du däremot delar med dig av motgångar så sprider du glädje. Högst mänskligt tycker jag "Jag har det ju inte lika jävligt som den där skilsmässodrabbade Eva iallafall".

Med detta foto ger jag mig själv lite ångest. Ska jag kunna göra detta igen, utan smärta och problem? Ja, det ska jag, kosta vad det kosta vill! Här var jag på väg upp till toppen av Mt Taranaki på Nya Zeeland. Fin utsikt.

Nu ska jag pröva hoppa runt på mina kryckor igen och drömma om ett återställt knä. Så skriv nu om era jävligheter så mår jag bättre och blir frisk!

Maria

Just nu har jag o n t i mitt knä, det maler. Detta får handla om något ytligt för att skingra tankarna i soffan som håller mig fången.

Det är ingen slump att Sveriges mest lästa bloggar handlar om skönhet, mode och konsumtion. Alla, med några undantag, vill ju gärna se så bra ut som möjligt. Sedan skiljs agnarna från vetet beroende på hur mycket tid och energi som läggs på detta. Det senare är en klassfråga i mångt och mycket. Tänk bara på grevinnan som jag skrev om tidigare. Även Martina Bonnier, författare till Fashionista, har en skönhetsprocedur som påminner om ett heltidsarbete. Dessutom fick jag reda på att det inte är ovanligt att lägga ut kring 5000 kr/månad på make-up, enligt henne. Inte konstigt att de måste köpa hus på 400m2.

Det som slog mig var allt detta skrubbande och peelande, upp till fyra gånger i veckan. Hade jag ägnat mig åt liknande så hade min hy rullat av. Hon drack även en C-vitamindryck "för stressad hy". No shit! Vilken elefanthudad typ som helst hade nog upplevt stress efter maniskt skrubbande året runt.

Mitt bästa skönhetsknep (lät jag som Maria Montazami där?) för huden är billigt och lätt att genomföra. Tänk på Cromagnon- människorna! Vi har samma kropp, samma hjärna och samma hy som våra föregångare. Därför är vi beroende av att röra oss för att må bra och äta ren oprocessad mat. Vad tvättade de sig med? Vatten. Inte 82 olika kemikalier paketerade i designade plastflaskor. I mitt hem finns inte en enda duschtvål med undantag för en favorit.

Det är en lagrad olivtvål från Syrien. Inga kemikalier, ingen parfym- bara olivolja och lagerblad. En fin och mild doft. Den funkar till allt, ansiktsmask, raktvål och schampo (det sistnämnda enligt mannen). Min hy har gått från torr till normal. Inget som kliar och inget ödleskinn på smalbenen. Det var min kusins pappa som köpte på sig tvålar i sitt hemland och gav dem till oss. Sedan hittade jag samma tvål på hälsokostaffären och den har jag gett till mina nära och kära. Till och med svärfar, 80 år med ett svalt intresse för skönhet, beställde ett par nya tvålar till nästa besök.

Här är min räddare i vinterfnösket, tvålen från Aleppo i Syrien. 

Sedan kan man ju fundera över allt det andra som vi sköljer över vår kropp och knopp. Parfymerat schampo, parfymerat balsam, parfymerad tvål, parfymerad body lotion, roll on, hårmousse, spray, parfymerad ansiktscremé, foundation osv, osv. Sedan avslutar vi med en dusch av vår favoritparfym. Det kan man kalla en doftcirkus.

Jag har köpt en kroppsolja, jojobaolja för känslig hy- utan parfym. Utöver det har jag också satsat på Apotekets oparfymerade ansiktscremer, L 300. Tidigare köpte jag dyra cremér men de här är bättre, återfuktar mer. Schampot och balsamet är från frisören - dyrare men drygare. Jag inbillar mig att det är bättre för håret, de ska dessutom vara fria från parabener. Undviker för mycket hårprodukter, oftast snyggare att bara föna det och använda en stor rundborste. Sedan lite spray, favoriten är Elnette. Det är inte bara trendiga hårstylister som talar sig varm om den guldiga flaskan. Min farfar var en mycket stilig och välvårdad herre, ursnygg som ung. Han brukade omsorgsfullt spraya det lilla hår som fanns kvar med just Elnette. Sedan tog han på sig en skjorta, alltid välstruken och välsittande, för att börja en ny dag. Han hade stil.

Jag avslutar med min bästa Maria Montazami-bild. Detta foto fick några av mina vänner att hosta till och skratta gott. Jag fick nämligen idén att använda den som profilbild under en period- alla har vi väl gått igenom dem? Den har allt! Uppspärrade ögon, smickrande röda. Ett krystat leende med en aning missfärgad hörntand. På tok för mycket läppglans men vad gör väl det?  Det var min lilla bonuskille på 7 år som fick mig att byta "Men det där ser ju ut som du, fast hon har så stirriga ögon och är konstigt brun." 

En skön kontrast till dagens look som har temat Ringaren från Notre Damé med landstingets kryckor som het accessoar. Det får bli nästa profilbild.

Maria

Som ni ser så har jag snöat in på vitt.

Det får inte vara vilken vit som helst, det ska vara varm vit men inte för gul. Min favorit är Sadolins kärnmjölksvit. Jag målade 100 m2 lägenhet i just den kulören. Det var vackert och smakfullt. Nu är jag på jakt efter nästa vita favorit, kanske är det Alcros vitlök. Känns som att jag skulle passa som en driftkucku i Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts bok Ljust och fräscht. Nu turnerar de runt och håller den som en krogshow och den är fullbokad. Inte konstigt då många lider av inredningshysteri och missbrukar inredningsporr som Sköna hem och Elle interiör.

Visning av en funkisdröm på 44 m2- belägen på S:t Knutsväg. Det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var så ljust, harmoniskt och hemtrevligt. Vitsåpade mjuka trägolv, högt i tak och rätt vit på väggarna. En blomstrande klorofyll utanför vardagsrumsfönstret och en blomsteraffär i samma trapp. Doften av sommar.Jag flyttade ut från min vackra stora lägenhet, lämnade kvar det mesta och började mitt nya liv i min alldeles egen  pärla. 

Härlig utsikt.    

I köket såg jag framför mig hur Ernst Kirchsteiger skulle lag kulinariska grytor, barfota som vanligt. Kanske skulle han baka julgransdekorationer och hänga upp dem i hans egenhuggna gran färdigt till jul. I verkligheten så lagades det inte mer än två grytor men en ansenlig mängd omelett med makrill. Jag drömde om att vara bästis med Ernst. Däremot fick jag en ny bästa vän i husets vaktmästare. Förvånat frågade han mig varför eluttaget hängde löst ut från väggen och krokarna bara var halvt iskruvade. Jag lade korten på bordet "tummen mitt i handen och utan verktygslåda" sedan log jag mitt finaste leende. Han skruvade snabbt fast uttaget och sa att han kunde hjälpa mig med annat i mån av tid. Jag var lycklig. Nu behövde jag inte låtsas vara Linda Bengtzing som raljerar om hur hon älskar sin borrmaskin och sina snickarbyxor. Lyckan blev kortvarig då en ny vaktmästare anlitades. Sötebrödsdagarna var över, jag fick bli min egen vaktmästare. Det är en sanning med modifikation för jag fick hjälp. Mina vänner skruvade ihop allt, inklusive helvetesgarderoberna, när det var 34 grader varmt och strålande sol. Som jag saknar dem nu när jag har flyttat över 180 mil norrut.

Något av det allra vackraste i min pärla är dörrarna. De är målade i matt sidenvit och de har så fin lyster. Förra ägaren pratade i timmar om rätt nyans, rätt golvsåpa och att bevara lägenhetens själ. Han visste vad han pratade om då han hade bott där i 16 år. Han hade åsikter om det mesta, garderober och soffans placering. Jag lyssnade för han talade om något som han höll så kärt. Till sist lämnade han över nycklarna men kom på oväntat besök några dagar senare. Jag förstår precis för det är så jag känner nu.

Jag hyr ut min lägenhet. Det känns obehagligt och jobbigt. Ett lesbiskt par från Venezuela med tillhörande Yorkshireterrier har intagit min borg. Jag vågar inte tänka på hur de tar hand om min pärla, jag slår det ifrån mig. Tanken var att jag skulle sälja den men med dubbelt så många objekt på Hemnet och höjd låneränta så la jag det på hyllan. Min riktiga, och viktiga, kärlek bor ju här, 110 km norr om Polcirkeln. Här lyser det vita med sin frånvaro, om man bortser från vår snötäckta tomt. Konstigt nog så mår jag bra ändå, utan kärnmjölksvita väggar och oljade golv. Stackars Ernst skulle få hundfrolic under sina bara fötter och granen har min svärfar fixat långt innan Ernst hann tänka tanken.

Nästa inlägg får handla om less is more- något som drogs till sin spets då jag stuvade in all köksutrusting i detta vackra skåp.

Nu har jag väckt inredningsjävulen i mig. Vänta bara när benet håller att stå på, då ska här målas Vitlöksvitt över samtliga väggar och golven ska bytas till Allocs vita ekgolv, ja det som håller för tassar och barnlek. Jag kan inte bärga mig.

Maria

Har ni läst boken "Diagnos duktig - en handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig"? Jag dömde boken efter omslaget och köpte den direkt. På framsidan var det en bettskena - hög igenkänningsfaktor. Under den perioden gnisslade jag tänder om nätterna och var grymt effektiv om dagarna. Det sistnämnda har jag fortsatt med men tänderna har fått vila, tack och lov.

Ambitiös även på semestern.  

Nu ska jag generalisera igen. Vad är det för fel på oss tjejer/kvinnor/tanter? Varför måste vi prestera inom alla områden, på en och samma gång? Jag utgår från mig själv nu men jag vet att många av mina vänner och bekanta beter sig ungefär likadant. Det finns även män som faller in under samma kategori men de är inte i majoritet.

I tidningarna kan man ibland göra olika tester för att sedan diagnosticera sig själv. Här kommer mitt hemmagjorda test. Svarar du ja på mer än (här kan du välja själv....) påståenden så lider du av diagnos duktig.

Stämmer detta in på dig?

1. Du är den sista som sätter sig i soffan om kvällarna.  "Måste bara plocka undan, slå igång diskmaskinen, tända värmeljusen, packa väskan..."

2. Städningen är ett projekt. "Borde rengöra bakom kylen, putsa alla fönster, ventilerna, rengöra ugnen och fan och hans moster."

3. Ingen vill städa med dig, mamma undantaget, med anledning av ovanstående.

4. Du måste alltid göra ditt allra bästa på jobbet. En riktig overkill om man är lärare- kom ihåg bettskenan!

5. Om du inte gör ditt bästa så får du grymt dåligt samvete och ältar- vilket i slutändan tar mer tid än att göra sitt yttersta.

6. När du tränar så tränar du. Inget snack mest blodsmak i munnen. Ändå är du inte nöjd "Skulle ha kört ett extra ryggset". Din kropp är ett projekt.

7. Ditt hem är ett ständigt pågående projekt. Det ska, förutom att vara rent och prydligt, kännas som din borg. Det vill säga rätt färger, rätt fönster, rätt golv, rätt inredning och rätt känsla.

8. Därför kan du inte slappna av innan fula plastgolvet, mögiga badrummet eller pinsamma möblerna är ett minne blott. Du ursäktar detta, på ett eller annat sätt, när du får besök "Vi ska bara byta taket och fasaden så tar vi itu med detta gräsliga 70-tal, haha!" Du lider.

9. Du vill ha koll och då menar jag inte på grannarna. Nej, du ska veta vad som ligger bakom den arabiska våren, diskutera finanskrisen, tänka på miljön och känna dig otillräcklig för att du inte gör mer för världen och dess behövande.

10. Du är som ett Kinderägg! Du är hemmafrun som lagar mat från grunden, storstädar och homestylar. Du är vältränad, välklädd, påläst och du har intressen utanför hemmet. Du tar hand om dig. Du arbetar mer än heltid och engagerar dig ideelt. Du är glad, positiv och du lägger ner massor av tid och energi på din familj. Du har ett rikt socialt liv och du behöver bara sova fyra timmar per natt. I alla fall i dina önskedrömmar.

Eftersom jag inte har egna barn så skriver jag ingenting om det men ovanstånde är ju bara Piece of cake om vi jämför med moderskapet (läs dåligt samvete utan grund). Så den checklistan kan säkert någon mamma komplettera med. Antar att den blir mer än dubbelt så lång.

Många killar har förmågan att nörda ner sig i något de verkligen gillar. Det behöver inte ens vara nyttigt, utvecklande eller behövligt. Det kan vara dataspel, DVD-boxar, flugbindning eller att bara sitta framför TV:n en hel lördag (ve och fasa, skulle aldrig funka i tidsschemat!) De kan kliva över dammråttor, klädhögar och bjuda hem vänner, utan förstädning och inhandling. Det är sällan de ber om ursäkt för att de är sjuka, trötta eller orakade. Det ingår i paketet.

Så nu är jag under stress. Jag kan inte städa, det gjorde min mamma och moster idag. Jag kan inte plocka undan. Jag kan inte ta hand om mig själv- svårt att raka och peela med ett elefantben. Ingen träning, ingen matlagning och inga äventyr på G. Hunden krafsar på benet och knuffar på kryckorna men det hjälper inte - inga raska och långa promenader med mig!

I rest my case och beställer en bettskena till älsklingen istället. Den lär han behöva nu.

Maria

   Efter dagens procedur med dusch, påklädning och tillfixning tröt tålamodet för hjärtevännen. Som den martyr jag är så bad jag honom fundera på hur han skulle känna om han var i mina kläder "Jag skulle vilja se dig i mitt tillstånd, hur lätt tror du att det är med ett obrukbart ben?! Va?!" Då svarade han, mycket lugnt och utan ilska, att det inte spelar någon roll om jag är halvt handikappad eller ej "för det tar alltid alldeles för lång tid innan du är klar. Herregud!"

Då kände jag att stunden var inne. Nu skulle han få höra om grevinnan och hennes procedurer. Efter att jag hade pratat oavbrutet om ämnet i fem minuter så inser jag att han sitter och tittar på SVT play i rummet bredvid. Han tittar på skidåkning och har ingen aning om att jag just har förklarat vilken jävla tur han har, som har hittat en så jordnära kvinna som mig. Istället ber han mig att titta och lyssna noga. Jag får titta på olika klipp, alla handlar om samma sak - elitidrottare som har skadat sina knän. De är ädla och positiva. Pratar om vilken utmaning det ska bli att få ägna sig åt helvetessjukgymnastik istället för att köra järnet i backen. De ler krampaktigt fast i deras ögon ser jag lusten att slå reportern på käften "Jahaja, hur känns det nu då? Nu när du inte kan tävla i Världscupen som du har tränat för i ett år?" Jag önskar att de hade skridit till verket. Tacka vet jag Zlatan, han är inte alltid så tillgjort ädel. Han är på riktigt fast nu är han tyvärr mediatränad i överkant.

Nu får jag inte deppa som jag vill ens. För om inte eliten i slalom deppar för att de har ett plaströr runt benet så får inte en sketen nybörjare som jag hänga läpp. Det gör inget! För nu ska jag bli som min kära grevinna. Alla timmar som jag har lagt på träning, ska jag nu lägga på att peela min hals och olja in mina nagelband. Mats ska få bygga ett hemma SPA värdigt en grevinna. Basta!

Martina Bonnier redogör även hon om hennes dagliga rutin. Med den säger jag godnatt, för den är sövande lång: "Peelingcréme för ansiktet: 2-3 gånger i veckan, mask för ansiktet: 2 gånger i veckan á 15-20 minuter per gång, peeling för kroppen: 4 gånger per vecka, torrborstning: 3 gånger per vecka,serumampuller: två månadskurer med 12-14 droppar per dag, ansiktssborste för halsen plus halscréme varje dag, cellulitcréme: morgon och kväll i tvåmånaderskurer (annars är det verkningslöst), C-vitaminboost för stressad hy: en tablett om dagen, bystgelé: varje morgon, smörjs in med cirkulerande rörelser, aromterapiolja till kroppen: en gång i veckan, nagelbandsolja: 2 gånger per dag, raka benen: 3 gånger i veckan och torrborsta extra på benen så hårstråna inte växer under huden, inpackning av håret: 2 gånger i veckan, fotbad plus fil: en gång i veckan, tandtråd: varje dag, borstning av tänder: 2 sek/tand, djuprynkscorrecteur (det går inte ens att skriva på svenska): en gång per dag."

Sedan konstaterar hon: "Efter den här uppräkningen har jag ändå inte kommit till de väsentligaste momenten, den dagliga rengörings- och makeuprutinen. Den i sin tur kräver så många steg att det snurrar i huvudet"

Så vad klagar han över?

Maria

Jag inleder naturligtvis med en dos bitterhet för att förgylla er dag. Ni kommer väl ihåg vad forskarna sa om att dela med sig av hemskheter? So enjoy!

För några dagar sedan bekymrade jag mig över att jag inte hann med allt som jag ville, eller måste, göra. Skidåkning varje dag, laga mat till familjen, gymmet, hälsa på vänner, städning, tvätt, renovera våra rum, fotografera, skriva, läsa, gå långpromenader med vovven, sortera, organisera och allt annat vardagligt tjafs. Det var då.

Nu kan jag inte göra någonting. Att duscha är ett h-vetesprojekt, att plocka av bordet är mission impossible och all slags motion är ett minne blott. Däremot har jag fått oceaner med tid för att 1. tycka synd om mig själv 2. plåga min omgivning med katastroftankar och 3. tänka på mycket som jag vanligtvis inte ens hinner reflektera över. Därav detta inlägg.

Har ni läst boken Fashionista? Det har jag, för jag gillar kläder och annat piff. I boken fick man läsa om en grevinna, som verkligen "tar hand om sig". Detta är ett intressant fenomen tycker jag. Oftast kan man stöta på detta uttryck, gällande kvinnor, i  Slitztidningar, Cosmopolitan och andra uppstressande helvetesmagasin. Låt er inte luras! Det handlar för all del inte om att vi ska äta tre måltider per dag och sova åtta timmar. Nej, det handlar om att vi ska epilera,peela, massera, skrubba, smörja, sola, sminka, täcka, pincetta och piffa de lux. Egentligen borde vi kvinnor bara behöva arbeta halvtid för att hinna med denna procedur. För det är ett jobb, tro inget annat.

Grevinnan i boken ser ut som en levande, lätt åldrad, Barbiedocka. Martina Bonnier intervjuade henne och h e l a intervjun handlar om hur hon taaar haaand om sig. "För Cath är utseende och socialt umgänge ett seriöst arbete. Lika mycket som hennes engagemang i konsten, PR-uppdragen eller välgörenheten..." Som ni förstår så handlar det inte om någon ensamstående tvåbarnsmorsa i förorten. "Hon sköter sig själv minutiöst." Och det vill inte säga lite!

Sedan får man läsa en lång redogörelse om hennes timslånga bad som inleder varje morgon, om hennes fuktmasker, hårkurer, inoljningar, hårklippningar, sminkningar och övrigt skönhetsarbete. Vid det här laget har vi alla förstått att hon inte behöver infinna sig på någon arbetsplats vid ett visst klockslag, välgörenheten i all ära.

Artikeln avslutas "Kvinnor inte bara blir vackrare utan mår mentalt bättre också. Så du som smörjer in dig med arméns hudsalva och skrubbar ansiktet med barntvål, tänk om! Du blir en lyckligare kvinna med high maintenance" Så nu vet ni det era oduglingar! Boka in ett möte med chefen och begär deltidsarbete från och med nu. För vem vill gå upp mitt i natten för att hinna med ayurvedabadet och peelingen?

Ha en fin kväll och glöm inte bort att ta hand om dig!

Maria

Hur kan det komma sig att vi, människor i allmänhet och västerlänningar i synnerhet, behöver genomgå någon slags sjukdom eller olycka för att inse vad som är viktigt här i livet? Ja, jag generaliserar men ändock.

Tänker ofta på paret som jag läste om i Sydsvenskan. De hade allt. Blomstrande kärlek, stundande giftemål, karriärer, fina arbeten och goda vänner. Naturligtvis såg de riktigt bra ut dessutom. Hon saknade dock något, något som skulle göra henne komplett. Hon saknade ett par p e r f e k t a bröst. Han tyckte det var onödigt, som de flesta killar gör. Hon insisterade och han ville göra henne lycklig. Som morgongåva gav han henne en operation. Det var billigare i Polen så de åkte dit. Innan ingreppet var hon orolig men han tröstade och sa att det skulle gå bra. Hon vaknade aldrig upp. 

Det som etsade sig fast hos mig var hans dystra konstaterande "Vi hade allt men vi förstod aldrig det, vi jagagde det perfekta."

Varför förstår vi inte vad vi har, förrän det har gått förlorat? Ungefär så känner jag just nu. Ett trasigt knä- kan det vara så dramatiskt? Ja, det kan det. Mycket av det jag ä l s k a r att göra sitter i mina ben. Jag springer ofta,går med hunden, vandrar en vecka varje sommar och åker skidor nästan varje kväll. Allt för att bli bättre och starkare. Alla mina planer, som jag skrev om för några få dagar sedan, skidra från Abisko till Nikka, bestiga Kilimanjaro, göra toppturer på skidor med Mats och allt det där. Hur blir det med det?

Sjukskrivning, smärta och dystra tankar. Det är nytt för mig men vardag för många. Tänk positivt och kämpa på, käck och glad ska man vara! Ja men inte nu. Nu är det tungt. Rehab istället för äventyr.

Så vad ska jag göra istället, när alla andra åker slalom och skejtar som Hellner i skidspåren? Jo, jag ska skriva av mig min bitterhet. Enligt aktuell forskning så gläder man sina medmänniskor genom att dela med sig av sina missöden och tillkortakommanden. Så detta inlägg är ju en ren välgärning och samtidigt ett sätt att hantera smärta och tristess.

Två flugor i en smäll!

Godkväll.

Maria